Rättsskydd och god förvaltning i arbetspensionsärenden

2.1.1 Rättslig grund

Arbetstagarnas fria rörlighet är en grundläggande rättighet som garanteras medborgarna inom Europeiska unionen i grundfördraget. Artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller principen att arbetstagare ska kunna röra sig fritt från en medlemsstat till en annan medlemsstat.

Enligt artikel 48 ska det inom EU finnas ett system, enligt vilket

• försäkringsperioder i olika länder vid behov också beaktas i andra länder och
• förmåner betalas från ett land till ett annat.

Denna bestämmelse utgör den rättsliga grunden i EU-förordningarna om social trygghet.

Europeiska unionens förordningar om social trygghet 883/2004 (nedan grundförordningen) och 987/2009 (nedan tillämpningsförordningen) bildar tillsammans en rättslig helhet som gäller samordningen av de sociala trygghetssystemen i olika länder.

Bestämmelserna i EU-förordningarna om social trygghet åsidosätter sådana bestämmelser i nationell lag som står i strid med dem. EU-förordningarna är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsländerna. De är primära i förhållande till den nationella lagstiftningen och de har direkt rättsverkan. EU-förordningarna har således inte satts i kraft genom en riksdagslag i Finland, utan de tillämpas som sådana.

Genom EU-förordningarna om social trygghet ändras de nationella sociala trygghetssystemen dock inte, utan de endast samordnas. Syftet med förordningarna är endast att bestämma i vilka situationer och hur den nationella lagstiftningen ska tillämpas på personer som rör sig mellan medlemsländerna.

Mera

2.1.1.1 Grundförordningen 883/2004

Den s.k. grundförordningen heter officiellt ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen”.

Grundförordningen är uppdelad i sju avdelningar och dessutom finns där en bilagsdel med 11 bilagor.

Förordningens första avdelning (artiklarna 1−10) innehåller allmänna bestämmelser. Avdelningen innehåller bl.a.

• begreppsdefinitioner
• bestämmelser om personkrets och sakområden
• bestämmelse som garanterar likabehandling av medlemsländernas medborgare
• bestämmelser om förhållandet mellan förordningen och andra internationella arrangemang i fråga om social trygghet
• bestämmelse om bortseende från kraven i fråga om bosättningsland samt
• bestämmelse om förhindrande av sammanträffande av förmåner (närmare bestämmelser om pensioner finns i avdelning tre kapitel tre).

Bestämmelserna i avdelning två (artiklarna 11−16) gäller fastställande av tillämplig lagstiftning. Närmare anvisningar om fastställande av tillämplig lagstiftning finns i anvisningarna Arbete i ett EU/EES-land.

Avdelning tre innehåller särskilda bestämmelser om de olika grupperna av förmåner.

• kapitel 1: Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner
• Kapitel 2: Förmåner relaterade till olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
• Kapitel 3: Ersättning vid dödsfall
• Kapitel 4: Förmåner vid invaliditet
• Kapitel 5: Ålders- och efterlevandepensioner
• Kapitel 6: Arbetslöshetsförmåner
• Kapitel 7: Förtida pension
• Kapitel 8: Familjeförmåner
• Kapitel 9: Särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner

Den fjärde avdelningen innehålller bestämmelser om administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen (och den tekniska kommissionen för informationsbehandling och revisionskommissionen som grundats i anslutning till den) samt den rådgivande kommittén för samordning av den sociala trygghetssystemen.

Den femte avdelningen innehåller diverse bestämmelser och den sjätte avdelningen övergångsbestämmelser och slutbestämmelser.

2.1.1.2 Tillämpningsförordningen 987/2009

Tillämpningsförordning 987/2009 innehåller bestämmelser om tillämpning av grundförordning 883/2004 och den är uppbyggd på samma sätt som förordning 883/2004. Tillämpningsförordningen innehåller också materiella bestämmelser, bl.a. om beaktande av barnavårdstid vid pensionsberäkningen.

I fråga om det finländska arbetspensionsskyddet tillämpas förordningen på både den privata och den offentliga sektorns lagstadgade arbetspensioner.

Tillämpningsbestämmelser om invalidförmåner samt ålders- och efterlevandepensioner ingår i avdelning IV i tillämpningsförordningen.

Pension för förtroendeuppdrag och frivillig ArPL-pension för utlandsarbete fastställs enligt bestämmelserna i ArPL och de beräknas också som grundpension enligt ArPL. EU-förordningen tillämpas således också på frivillig försäkring av förtroendeuppdrag och på frivillig försäkring av utlandsarbete.

Mera

År 2012 gjordes det några ändringar i EU-förordningarna. Ändringarna gjordes genom förordning 465/2012. EU-länderna tillämpar ändringarna fr.o.m. 28.6.2012 och EES-länderna fr.o.m. 2.2.2013.

När man behandlar socialförsäkringsrättigheterna för arbetstagare som rör sig inom EU-området, bör man också beakta EU-förordning 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (denna förordning ersätter den tidigare förordningen om arbetskraftens fria rörlighet 1612/68). Målet för förordningen är att trygga arbetskraftens fria rörlighet bl.a. genom att förbättra arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor. Mobila arbetstagare ska på lika grunder tryggas samma sociala och skattemässiga förmåner som den inhemska arbetskraften.

2.1.2 Allmänna principer

EU-förordningarna om social trygghet innehåller bestämmelser om följande principer:

• socialförsäkringsförmånerna tryggas när en arbetstagare rör sig från ett EU-land till ett annat
• olika länders försäkringsperioder sammanräknas, för att personen ska få rätt till förmån
• en person försäkras i bara ett land i sänder
• personerna behandlas likvärdigt.

Tanken bakom samordningen av de sociala trygghetssystemen är att arbetstagaren inte ska mista sin rätt till social trygghet på grund av att han eller hon rör sig från ett land till ett annat.

EU-förordningarna om social trygghet omfattar också principen om god förvaltningssed. Institutionerna ska besvara alla förfrågningar inom skälig tid och sända alla nödvändiga uppgifter till de berörda personerna, för att de ska kunna utnyttja sina rättigheter enligt förordningen. Om det uppstår problem vid tolkningen eller tillämpningen, ska de institutioner som saken gäller kommunicera sinsemellan för att finna en lösning på problemet.

Försäkring i endast ett land

En arbetstagare, egenföretagare eller en person som inte förvärvsarbetar omfattas av lagstiftningen om social trygghet i endast ett land, då han eller hon rör sig inom EU-området. I allmänhet är det då fråga om arbetslandet. Socialförsäkringsavgifterna betalas enbart till detta land, och förmåner beviljas och bekostas med stöd av lagstiftningen i detta land.

Personer som inte förvärvsarbetar omfattas av bosättningslandets lagstiftning.

2.1.2.0.2 Likabehandling

Personer som omfattas av EU-förordningarna om social trygghet ska ha samma rättigheter och skyldigheter enligt medlemslandets lagstiftning som medlemslandets medborgare.

2.1.2.0.3 Sammanräkning av försäkringsperioder

När man ska avgöra om en person har omfattats av ett medlemslands lagstiftning tillräckligt länge, för att han eller hon ska få rätt till förmåner enligt detta lands lagstiftning, beaktar man vid behov också försäkringsperioder som fullgjorts i ett annat medlemsland.

2.1.2.0.4 Exportering av förmåner

En beviljad förmån får i allmänhet inte dras in, avbrytas eller minskas enbart av den orsaken att förmånstagaren flyttar från ett medlemsland till ett annat. Principen om exportering av förmåner har utvidgats i grundförordningen 883/2004, så att den gäller alla kontantförmåner, med vissa undantag som nämns särskilt.

Grundlagen (731/1999, GL) är i rang den högsta författningen om den nationella rättsordningen.

Finlands grundlag innehåller de grundläggande bestämmelserna om utövandet av offentlig makt och relationerna mellan den offentliga makten och individen. Enligt grundlagen ska grunderna för den enskildes fri- och rättigheter och skyldigheter bestämmas i lag.

I grundlagen finns bestämmelser om bl.a.

• grundläggande fri- och rättigheter
• grunderna för utövande av offentlig makt
• utövande av dömande makt
• kraven på god förvaltning och rättvis rättegång
• grundlagsbestämmelsernas ställning i förhållande till andra bestämmelser
• tillsynen av lagligheten i utövandet av offentlig makt
• tjänsteansvar.

Finlands grundlag trädde i kraft 1.3.2000 (731/1999). Den ersätte de fyra tidigare grundlagarna: regeringsformen för Finland, riksdagsordningen, lagen om riksrätten och lagen om rätt för riksdagen att granska lagenligheten av statsrådsmedlemmarnas och justitiekanslerns samt riksdagens justitieombudsmans ämbetsåtgärder.

Mera

Grundlagen har företräde framom andra bestämmelser. Om en lagbestämmelse som stiftats i en annan lagstiftningsordning än grundlagen tillämpas i ett ärende som behandlas av en domstol och denna bestämmelse strider mot grundlagen, ska domstolen ge grundlagsbestämmelsen företräde (106 § GL). Om en bestämmelse i en förordning eller någon annan författning på lägre nivå än lag strider mot grundlagen eller någon annan lag, får den inte tillämpas av domstolar eller andra myndigheter (107 § GL).

2.2.1 Grundläggande fri- och rättigheter

Med grundläggande fri- och rättigheter avses fri- och rättigheter som individen garanteras genom grundlagen och som uttrycker grundläggande värderingar som är allmänt accepterade i samhället.

Rättsskyddet är en grundläggande rättighet. Grundläggande rättigheter är också t.ex.

• jämlikhet inför lagen
• rätt att få ta del av offentliga handlingar
• rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska, hos myndigheter.

Den offentliga makten ska trygga verkställigheten av de grundläggande rättigheterna genom lag (2 kap. GL).

2.2.2 Offentlig maktutövning

All utövning av offentlig makt ska bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas (2 § GL). All utövning av offentlig makt måste i sista hand kunna härledas ur grundlagen.

Lagen innehåller ingen allmän täckande definition på offentlig maktutövning. Typiskt för den offentliga maktutövningen är att den maktutövande instansen fattar ett ensidigt beslut med stöd av lag och ingriper därmed i den enskildes rättsliga angelägenheter, till exempel när en myndighet beviljar en förmån eller träffar ett avgörande om att en person omfattas av arbetspensionslagarna.

Offentlig makt utövas i princip av statliga och kommunala myndigheter och tjänstemän.

2.2.3 Utövning av dömande makt

Den dömande makten utövas av oberoende domstolar (3 § GL).

Domstolarnas oavhängighet innebär att de är oberoende i sin rättsskipning, både av instanser utanför (t.ex. lagstiftare, myndigheter) och instanser inom domstolsväsendet (högre domstol).

Domstolarnas oavhängighet utgör den allmänna grunden för deras opartiskhet. Opartiskheten och trovärdigheten tryggas genom kravet på domarjäv.

Domstolarnas oavhängighet sammanhänger direkt med kravet på en rättvis rättegång som en del av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.

Domstolarna utgörs av antingen allmänna domstolar (högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna) eller allmänna förvaltningsdomstolar (högsta förvaltningsdomstolen, de regionala förvaltningsdomstolarna). Angående specialdomstolar, t.ex. försäkringsdomstolen, som utövar domsrätt på särskilt angivna områden bestäms genom lag (98 § GL).

2.2.4 Rättvis rättegång och god förvaltningssed

Kraven på rättvis rättegång framkommer i 21 § GL som gäller rättsskyddet:

Enligt den har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.

Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag.

Grundlagens syfte är att trygga rättsskyddsorganens oavhängighet i förhållande till den verkställande makten samt i varje enskilt fall trygga det beslutsfattande organets oavhängighet i förhållande till de olika parterna i ett rättsfall eller något annat ärende.

Grundlagens 21 § har också ansetts innehålla krav på god förvaltning, som är bl.a.

• tillbörlig behandling
• behandling utan dröjsmål
• behandling hos en behörig myndighet
• behandlingens offentlighet, rätt att blir hörd
• rätt att få ett beslut med motivering
• rätt att söka ändring.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990, EKMR), även kallad Europakonventionen, är en internationell människorättskonvention, som de flesta europeiska länder har anslutit sig till. Europakonventionen innehåller principerna för rättvis rättegång, fair trial.

Enligt artikel 6 i europeiska människorättskonventionen ska ”envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter (”civil right and obligation”) eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag”.

2.3.1 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna övervakar att konventionen om de mänskliga rättigheterna efterlevs

Efterlevnaden av EKMR övervakas av europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Dess tillämpningspraxis har stor betydelse vid tolkningen av Europakonventionen.

En person har rätt att klaga hos europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, om hen anser att hens rättigheter har kränkts. Om människorättsdomstolen konstaterar att det har skett en kränkning, kan den ålägga konventionsstaten att betala skadestånd till den som blivit kränkt.

En förutsättning för klagomål är att den som blivit kränkt har fört sin sak till högsta instans i hemlandet och att klagomålet har gjorts inom 4 månader från att den högsta nationella instansen eller myndigheten har meddelat sitt slutliga beslut i ärendet. I arbetspensionsärenden är försäkringsdomstolen i regel högsta besvärsinstans.

Europakonventionen har statsinternt i Finland samma status som lagar i allmänhet. Eventuella motstridigheter mellan människorättskonventionen och den nationella lagstiftningen avgörs i regel enligt de principer som i allmänhet gäller den nationella lagstiftningen.

2.3.2 Vad avses med opartiskhet?

Opartiskhet är ett av de centrala kraven på lagskipningsorganen enligt Europakonventionen. Med opartiskhet avses att domstolen och domaren är självständiga och ojäviga i det enskilda fallet. Opartiskhet förutsätts förutom av domare även av alla andra som avgör ärenden.

En besvärsinstans som inte är en domstol enlig finsk nationell rätt kan också uppfylla kraven på en oavhängig och opartisk domstol i artikel 6 i Europakonventionen. Det förutsätter att besvärsinstansen är oberoende och opartisk och grundar sig på lag. T.ex. besvärsnämnden för arbetspensionsärenden är en domstol som avses i artikel 6 i Europakonventionen.

2.3.3 Vad avses med rättvisa

Europakonventionens krav på rättvisa betyder processuell jämlikhet.

Parterna bör ha lika möjligheter att framföra sina synpunkter i ärendet under sådana omständigheter att parterna inte försätts i en ojämlik ställning sinsemellan. Detta förutsätter också att man får tillräckligt med information om allt som inverkar på ärendet och om de yrkanden som framförts. Dessa krav syftar man till att uppfylla bl.a. genom bestämmelserna om hörande och rätt att ta del av uppgifter i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).

Förvaltningslagen (434/2002) är en allmän lag som reglerar förvaltningens verksamhet. Syftet med den är att verkställa och främja god förvaltning och rättsskyddet i förvaltningsärenden samt även främja förvaltningstjänsternas kvalitet och resultat.

Behandlingen av ett förvaltningsärende resulterar i allmänhet i ett förvaltningsbeslut, varmed avses en myndighets avgörande i ett förvaltningsärende. Ett förvaltningsbeslut som fattas av en förvaltningsmyndighet i ett enskilt förvaltningsärende är en ensidig rättslig handling, med vilken någons rättighet, förmån eller skyldighet avgörs. Ett sådant förvaltningsbeslut är överklagbart.

I förvaltningslagen definieras de grundläggande kraven på det processuella rättsskyddet. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. följande krav:

• serviceprincipen
• rådgivningsskyldigheten
• kravet på gott språkbruk i förvaltningsbeslut
• myndighetssamarbete för att göra det lättare för kunderna att sköta ärenden och för att även i övrigt främja förvaltningens verksamhet.

Förvaltningslagen anger hur myndigheterna och medborgarna ska gå till väga under handläggningen av ett ärende. I lagen finns bestämmelser om bl.a.

• hur ett förvaltningsärende inleds
• hur brister i handlingar avhjälps
• att ärenden ska behandlas utan dröjsmål
• att parterna ska höras
• att beslut ska motiveras
• hur beslut rättas.

Förvaltningslagens tillämpningsområde omfattar inte bl.a. rättskipning, förundersökning, polisundersökning, utsökning och militära order.

Förvaltningslagen gäller för alla statliga och kommunala myndigheter samt för enskilda aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppdrag.

2.4.1 Tillämpning inom indirekt offentlig förvaltning

Förvaltningslagen tillämpas också när en offentlig förvaltningsuppgift har anförtrotts någon annan än en myndighet.

Med offentliga förvaltningsuppgifter avses enligt förvaltningslagen en rätt omfattande helhet av förvaltningsuppgifter, bl.a. uppgifter som hänför sig till beslutsfattande om enskilda personers och samfunds rättigheter, förmåner och skyldigheter. Det är också viktigt att uppgifter grundar sig på lag eller ett offentligt uppdrag som getts med stöd av lag.

Mera

Om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter till andra än myndigheter bestäms i 124 § i grundlagen. Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om

• det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och
• se det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning.

Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock endast ges myndigheter (GL 124 §).

Förvaltningslagen tillämpas också på statens affärsverk, offentligrättsliga föreningar och enskilda aktörer när dessa sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Förvaltningslagen tillämpas alltså inte på affärsverksamhet som de ovan nämnda bedriver och inte heller på annan verksamhet som ordnats på privaträttslig grund.

När pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen behandlar pensionsärenden betraktas de som sådana enskilda aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppdrag enligt ovan.

2.4.2 Förvaltningslagens tillämpningsområde i arbetspensionssystemet

Förvaltningslagen tillämpas på pensionsanstalterna inom den privata sektorn och Pensionsskyddscentralen när dessa sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Inom arbetspensionssystemet tillämpas hela förvaltningslagen.

Förvaltningslagen omfattar också indrivningsåtgärder, men inte själva utsökningsförfarandet.

Vissa specialbestämmelser i arbetspensionslagstiftningen tillämpas dock i stället för förvaltningslagen.

Sådana specialbestämmelser i ArPL är t.ex.

• bestämmelsen om delgivning (ArPL 105 §)
• bestämmelsen om utredningsskyldighet (ArPL 75 §)
• bestämmelsen om jäv (ArPL 217 §)

Mera

2.4.2.1 Förvaltningslagen tillämpas inte

Förvaltningslagen gäller inte förfarandet

• i relationerna mellan pensionsanstalten eller
• i kontakterna mellan pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen.

Utanför förvaltningslagens tillämpningsområdet står t.ex. pensionsanstalternas placeringsverksamhet och Pensionsskyddscentralens interna administration.

2.4.2.2 Subsidiär i relation till arbetspensionslagarna

Förvaltningsprocesslagen är i egenskap av allmän lag subsidiär i förhållande till speciallagarna, så som arbetspensionslagarna.

Bestämmelser som klart avviker från eller strider mot förvaltningslagen ges företräde, om detta föreskrivs i någon annan lag eller om någon annan lag uttömmande reglerar förfarandet. Förvaltningslagen kan komplettera andra lagar till den del de innehåller mera allmänt formulerade förfaranderegler eller helt saknar sådana.

Speciallagarna kan å sin sida innehålla bestämmelser som kompletterar förvaltningslagen. T.ex. bestämmelsen om anställdas jäv i ArPL 217 § kompletterar bestämmelsen om jäv i 28 § i förvaltningslagen.

I lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) ingår alla de viktigaste bestämmelserna om förvaltningsprocesser. 

Förvaltningsprocesslagen (586/1996) har upphävts genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Mera

Med förvaltningsprocess avses sökande av ändring i ett förvaltningsbeslut, dvs. närmast besvär och extraordinärt sökande av ändring i beslut i förvaltningsärenden. Förvaltningsprocessen omfattar även förvaltningstvistemål. 

Förvaltningsprocessen är en viktig del av det repressiva rättsskyddet. Förvaltningsprocessens syfte är att: 

• korrigera fel som inträffar inom förvaltningen 
• slutgiltigt avgöra rättstvister inom förvaltningen och  
• ge visshet om att förvaltningen går lagenligt till väga. 

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden innehåller bestämmelser om garantierna för rättsskydd och rättvis rättegång i rättegångar i förvaltningsärenden och i rättegångar som i övrigt gäller offentligrättsliga rättsförhållanden. 

Lagen tillämpas 

• på rättegång i allmänna förvaltningsdomstolar 
• på rättegång som rör ett förvaltningsärende i en specialdomstol, så som FSD 
• på nämnder för behandling av besvärsärenden som t. ex besvärsnämnden för arbetspensionsärenden, så som lagen föreskriver. 

I lagen föreskrivs bland annat om 

• förvaltningsbesluts överklagbarhet 
• hur beslut överklagas 
• förande av talan och användning av ombud och biträde 
• behandling och utredning av ärende i förvaltningsdomstolen 

• muntlig behandling 
• förvaltningsdomstolens beslutsfattande 
• verkställighet av beslut och förvaltningsdomstolens interimistiska förordnanden 
• rättegångskostnader 
• extraordinärt ändringssökande 

2.5.1 Tillämpande av lagen om rättegång i förvaltningsärenden inom arbetspensionssystemet 

Lagen tillämpas då ändring söks i ett beslut som gjorts av en pensionsanstalt eller pensionsskyddscentralen i ett förvaltningsärende, genom besvär eller genom ett extraordinärt ändringssökande från FSD eller besvärsnämnden för arbetspensionsärenden. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas också då undanröjande av ett beslut av FSD söks  hos högsta förvaltningsdomstolen  

2.5.2 Lagen om rättegång i förvaltningsärenden är subsidiär i förhållande till arbetspensionslagarna 

Förvaltningsprocesslagen är en allmän lag och således subsidiär i förhållande till speciallagarna, så som arbetspensionslagarna. 

Bestämmelser som klart avviker från eller strider mot lagen om rättegång i förvaltningsärenden ges företräde, om detta föreskrivs i någon annan lag eller om någon annan lag uttömmande reglerar frågan. Bestämmelserna i de allmänna lagarna eller speciallagarna kan också tillämpas så att de kompletterar varandra. 

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas på processen för ändringssökande i arbetspensionsärenden till den del som det inte finns särskilda bestämmelser om den i arbetspensionslagstiftningen.

T.ex. föreskrifterna om muntlig förhandling och ersättning för rättegångskostnader följs i försäkringsdomstolen och även i besvärsnämnderna.

Mera

Syftet med lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019, lagen om digitala tjänster) är att främja tillgången till digitala tjänster, tjänsternas kvalitet och informationssäkerhet samt innehållets tillgänglighet och på så sätt förbättra vars och ens möjligheter att använda digitala tjänster på lika villkor. Genom lagen genomförs också tillgänglighetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (EU) 2016/2102).

I lagen om digitala tjänster avses med digitala tjänster

• webbplatser
• mobilapplikationer
• funktioner i anslutning till webbplatser och mobilapplikationer, såsom e-tjänster och motsvarande

Lagen om digitala tjänster är en speciallag i förhållande till allmän förvaltningslagstiftning.

2.6.1 Digitala tjänster som ordnas för allmänheten

I lagen om digitala tjänster föreskrivs bl.a. om

• planering,
• underhåll och
• tillhandahållande av myndigheternas digitala tjänster
• elektronisk identifiering av tjänsteanvändarna.

2.6.1.1 Tillämpning av bestämmelserna om digitala tjänster inom arbetspensionssystemet

Bestämmelserna om digitala tjänster tillämpas på digitala tjänster och andra elektroniska dataöverföringsmetoder som pensionsanstalterna inom den privata sektorn och Pensionsskyddscentralen tillhandahåller allmänheten till den del som pensionsanstalterna inom den privata sektorn och Pensionsskyddscentralen sköter offentliga förvaltningsuppgifter, om inte annat föreskrivs annanstans i lag. I fråga om Keva har tillämpningen av bestämmelserna inte avgränsats till offentliga förvaltningsuppdrag.

2.6.1.2 Tillhandahållande av digitala tjänster

Pensionsanstalten och Pensionsskyddscentralen ska ge alla en möjlighet att

• sända elektroniska meddelanden och handlingar genom digitala tjänster eller andra elektroniska dataöverföringsmetoder
• ta emot elektroniska meddelanden och handlingar genom att använda meddelandeförmedlingstjänsten på Suomi.fi eller någon annan tillräckligt informationssäker elektronisk dataöverföringsmetod, om pensionsanstalten eller Pensionsskyddscentralen kan sända meddelandet eller handlingen i elektronisk form, dvs. exempelvis under förutsättning att ingen bestämmelse utgör hinder för att meddelandet eller handlingen sänds elektroniskt.

Lagen förpliktar dock inte kunden att använda elektroniska kanaler, vilket innebär att man också ska se till att det finns alternativ sätt att sköta ärenden.

I sina digitala tjänster ska pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen

• ge information om hur var och en kan sköta sina ärenden elektroniskt
• offentliggöra kontaktuppgifter, av vilka det framgår var kunden har möjlighet att få råd i användningen av tjänsten.

2.6.1.3 Planering och underhåll av digitala tjänster

När pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen planerar och underhåller sina digitala tjänster ska de säkerställa att tjänsterna är

• informationssäkra, dataskyddade, lätta att hitta och lätta att använda
• kompatibla med programvara och kommunikationsförbindelser som är används allmänt
• tillräckligt kompatibla med stödtjänster som avses i 3 § i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (t.ex. meddelandeförmedlingstjänsten på Suomi.fi, identifieringstjänst, behörighetstjänst)
• tillräckligt kompatibla med andra myndigheters digitala tjänster.

Pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen ska dessutom se till att deras digitala tjänster och elektroniska dataöverföringsmetoder finns att tillgå också utanför serviceställets öppettider.

I fråga om avbrott i digitala tjänster och elektroniska dataöverföringsmetoder ska de beakta följande:

• Driftsavbrotten ska förläggas till tidpunkter då tjänsterna används i ringa omfattning.
• Allmänheten ska informeras om avbrotten i förväg på lämpligt sätt.
• Vid avbrott ska det offentliggöras anvisningar om hur var och en kan få sina ärenden skötta på ett alternativt sätt.

2.6.1.4 Elektronisk identifiering av användare av digitala tjänster

Pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen kan kräva elektronisk identifiering av användaren i sina digitala tjänster endast om identifiering behövs

• för att säkerställa användarens åtkomsträttigheter i anslutning till en tjänst eller dess datainnehåll eller
• på grund av rättsverkningarna av en åtgärd som utförs i tjänsten.

Däremot kan de inte kräva identifiering för att få åtkomst till tomma blanketter eller information som är allmänt tillgänglig i den digitala tjänsten.

Om det är möjligt att komma åt att se och använda sekretessbelagt datainnehåll i den digitala tjänsten, ska användaren identifieras genom

• en sådan tjänst för identifiering av fysiska personer som avses i 3 § 4 punkten i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (Suomi.fi-identifieringstjänst),
• stark autentisering som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster eller
• någon annan motsvarande informationssäker identifieringstjänst av vägande och motiverande skäl.

2.6.2 Webbtillgänglighet

En tillgänglig digital tjänst är en tjänst som så många människor som möjligt har så lätt att använda som möjligt.

Enligt tillgänglighetskraven ska tjänsteleverantören säkerställa att

• innehållet är möjligt att uppfatta och begripligt
• användargränssnitten och navigeringen är hanterbara och driftssäkra.

Tillsynsmyndighet i tillgänglighetsärenden är Transport- och kommunikationsverket Traficom. Det publicerar tillgänglighetskraven på svenska och finska på adressen www.tillganglighetskrav.fi.

Tillsynsmyndigheten ger också allmän vägledning och råd om hur kraven, skyldigheterna och rättigheterna i fråga om tillgängligheten ska verkställas.

2.6.2.1 Tillgänglighetsutvärdering och oproportionell börda

Tjänsteleverantören får göra undantag från tillgänglighetskraven endast om det utgående från en i förväg gjord tillgänglighetsutvärdering kan visas att tillgänglighetsanpassningen skulle vara oskäligt betungande för organisationens verksamhet.

Tjänsteleverantören kan åberopa oproportionell börda endast under en begränsad tid. Man kan inte åberopa oproportionell börda i fråga om hela tjänsten och inte heller vid anskaffning av en ny tjänst.

Vi bedömningen av en oproportionell börda ska man särskilt beakta

• det behov som personer med funktionsnedsättning har av att använda den digitala tjänsten i fråga
• tjänsteleverantörens storlek
• tjänsteleverantörens ekonomiska ställning och
• verksamhetens art och omfattning.

2.6.2.2 Tillgänglighetsutlåtande

Tjänsteleverantören ska tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande, som åtminstone ska innehålla

• en redogörelse för vilka delar av innehållet i de digitala tjänsterna som inte uppfyller tillgänglighetskraven och skälen till avvikelser från dessa krav
• anvisningar om hur en tjänsteanvändare på ett alternativt sätt kan få de upplysningar eller den service som ingår i de digitala tjänsterna, om tjänsterna eller någon del av dem inte finns i en form som är tillgänglig för användaren
• tjänsteleverantörens elektroniska adress, dit tjänsteanvändaren kan skicka respons om tillgängligheten
• en länk till tillsynsmyndighetens webbplats där tjänsteanvändaren kan anföra tillgänglighetsklagan eller begära utredning av tillgängligheten.

Tillsynsmyndigheten publicerar en mall för tillgänglighetsutlåtanden på webbplatsen www.tillganglighetskrav.fi.

Tjänsteleverantören ska hålla tillgänglighetsutlåtandet lätt tillgängligt i en form som är tillgänglig på tjänsteleverantörens webbplats. Tillgänglighetsutlåtandet ska publiceras på webbplatsen när övergångstiden för tillgänglighetskraven på webbplatsen eller applikationen går ut.

2.6.2.3 Respons om tillgängligheten

Var och en har rätt att sända respons till en tjänsteleverantör om sådana avvikelser från tillgänglighetskraven som upptäcks i de digitala tjänsterna eller att begära preciseringar av skälen till en oproportionell börda. Tjänsteleverantören ska åtgärda tillgänglighetsproblemet självmant eller lägga till motiveringen till att det medför en oproportionell börda i tillgänglighetsutlåtandet.

Om användaren av en digital tjänst för att utreda sina intressen, rättigheter eller skyldigheter, eller för att få sina intressen eller rättigheter tillgodosedda eller för att fullgöra sina skyldigheter behöver sådant innehåll i den digitala tjänsten som inte uppfyller tillgänglighetskraven, har användaren rätt att av grundad anledning i ett enskilt fall få detta innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars få innehållet på ett alternativt sätt som är tillgängligt för tjänsteanvändaren.

Tjänsteleverantören ska till den som har sänt respons sända en elektronisk mottagningskvittering där det framgår när responsen har tagits emot.

Tjänsteleverantören ska svara på respons och begäranden utan dröjsmål men senast inom två veckor från det att tjänsteleverantören blev kontaktad. Svarstiden kan förlängas med högst 2 veckor. om begäran om att få information i en form som uppfyller tillgänglighetskraven gäller ett omfattande innehåll i en digital tjänst. Den tjänsteanvändare som har lämnat begäran ska underrättas om tilläggstiden.

Om tjänsteleverantören inte lämnar den begärda informationen i en tillgänglig form ska tjänsteleverantören upprätta ett skriftligt motiverat intyg över detta för den tjänsteanvändare som begärt informationen.

2.6.2.4 Begäran om utredning av tillgängligheten

En tjänsteanvändare kan hos tillsynsmyndigheten begära utredning av tillgängligheten och avgörande av ärendet i följande situationer:

• Tjänsteleverantören har utfärdat intyg över att tjänsteleverantören inte lämnar de uppgifter som tjänsteanvändaren begärt i en tillgänglig form.
• Tjänsteleverantören har inte utfärdat ett intyg i en situation där tjänsteleverantören inte lämnar de uppgifter som tjänsteanvändaren begärt i en tillgänglig form.
• Tjänsteleverantören har inte besvarat tjänsteanvändarens begäran att få innehållet i tjänsten i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på annat tillgängligt sätt utan dröjsmål eller beroende på innehållets omfattning senast inom 2 eller 4 veckor.

2.6.2.5 Tillgänglighetsklagan

Var och en har rätt att hos tillsynsmyndigheten anföra tillgänglighetsklagan om en tjänsteleverantör som inte har iakttagit de krav eller fullgjort de skyldigheter som föreskrivs i lagen om digitala tjänster.

På behandlingen av en tillgänglighetsklagan tillämpas bestämmelserna om förvaltningsklagan i förvaltningslagen.

2.6.2.6 Tillämpningen av tillgänglighetsbestämmelserna inom arbetspensionssystemet

Bestämmelserna om tillgänglighet tillämpas på Pensionsskyddscentralens, LPA:s och Kevas digitala tjänster. Tillämpningsområdet har inte begränsats till skötseln av offentliga förvaltningsuppdrag.

På digitala tjänster som tillhandahålls av övriga pensionsanstalter inom den privata sektorn tillämpas tillgänglighetsbestämmelserna till den del som pensionsanstalterna sköter offentliga förvaltningsuppgifter.

Tillgänglighetsbestämmelserna tillämpas också på intra- och extranät och mobilapplikationer som används på arbetsplatsen på Pensionsskyddscentralen, LPA och Keva, om de offentliggörs 23.9.2019 eller senare. Detta gäller också intranät och extranät och mobilapplikationer som offentliggjorts före denna tidpunkt, om de görs helt om t.ex. på grund av anskaffning av ett nytt publiceringssystem.

På intranät, extranät och mobilapplikationer som används på arbetsplatser på övriga pensionsanstalter inom den privata sektorn tillämpas bestämmelserna till den del som det gäller skötseln av offentliga förvaltningsuppdrag och nätsidorna eller applikationen offentliggörs 23.9.2019 eller senare. Detta gäller också intranät och extranät och mobilapplikationer som offentliggjorts före denna tidpunkt, om de görs helt om t.ex. på grund av anskaffning av ett nytt publiceringssystem.

Bestämmelserna tillämpas inte på

• sådana tidsberoende media på webbplatser eller i mobilapplikationer (direkta bild- eller ljudsändningar) som inte spelas in för att bevaras och publiceras på nytt på nätet
• sådant innehåll i digitala tjänster som inte produceras, finansieras eller övervakas av Pensionsskyddscentralen eller pensionsanstalten själv (t.ex. sociala mediers flöden som integrerats i webbplatsen).

2.6.2.7 Tillgänglighetsbestämmelsernas ikraftträdande

Tillgänglighetsbestämmelserna tillämpas

• fr.o.m. 23.9.2019 på webbplatser som har offentliggjorts 23.9.2018 eller senare (helt nya webbplatser)
• fr.o.m. 23.9.2020 på webbplatser som har offentliggjorts före 23.9.2018 (även om informationsinnehåll uppdateras efter det)
• fr.o.m. 23.6.2021 på mobilapplikationer
• fr.o.m. 23.9.2020 på förinspelad tidsberoende media
• på sådana filformat för kontorsprogramvara (bl.a. PDF- och Office-dokument) som har offentliggjorts efter 23.9.2018. Bestämmelserna tillämpas dock inte på filer förrän lagens bestämmelser börjar tillämpas på den digitala tjänst där filen i fråga finns. Filer som offentliggjorts före 23.9.2018 ska tillhandahållas i en tillgänglig form, om deras innehåll behövs för att bestämma, fullgöra eller tillgodose den berörda personens intressen, rättigheter och skyldigheter.

Tillgänglighetsbestämmelserna tillämpas inte på sådant innehåll på webbplatser och mobilapplikationer som har arkiverats före 23.9.2019, om inte innehållet behövs för skötseln av ett ännu inte avgjort ärende hos en myndighet.

I lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) finns bestämmelser om myndigheternas och deras kunders rättigheter, skyldigheter och ansvar vid elektronisk kommunikation.

2.7.1 Tillämpningsområdet för lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet

Om det inte  bestäms annat någon annanstans i lagstiftningen, tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet på elektroniskt inledande och elektronisk behandling av ärenden och elektronisk delgivning av beslut i

• förvaltningsärenden
• domstolsärenden
• åtalsärenden och
• utsökningsärenden.

Med domstolsärenden avses också ärenden som behandlas i specialdomstolar, såsom försäkringsdomstolen.

Lagen gäller sökande av ändring i förvaltningsärenden också hos förvaltningsmyndigheter och andra rättskipningsorgan, t.ex. besvärsnämnden för arbetspensionsärenden. Lagen tillämpas också när behandlingen av ett förvaltningsärende har anförtrotts någon annan än ett offentligt samfund. Lagen tillämpas således också på pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen.

Lagen är subsidiär. Arbetspensionslagarna innehåller inga specialbestämmelser i förhållande till lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.

2.7.2 Skyldigheten att anordna elektronisk service

Bestämmelser om ordnande av elektroniska tjänster och tryggandet av tillgången till dem finns i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019).

2.7.3 Skyldigheten att ge information om adresser som ska användas vid elektronisk kommunikation

Myndigheterna ska på lämpligt sätt informera om de adresser som skall användas vid den elektroniska kommunikationen med dem.

Om rättelseyrkanden får framställas eller besvär anföras också på elektronisk väg hos en myndighet, ska behövliga adressuppgifter finnas i anvisningen om rättelseyrkande eller besvärsanvisningen.

Lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009) innehåller bestämmelser om följande saker i syfte att hjälpa att identifiering av personer och verifiering av identiteten:

• stark elektronisk autentisering
• elektroniska signaturer och certifikat.

Närmare upplysningar om elektronisk autentisering, elektroniska signaturer och certifikat finns på Kommunikationsverkets webbplats.

2.8.1 Stark elektronisk autentisering

Med stark elektronisk autentisering avses identifiering av en person och verifiering av identifikatorns autenticitet och riktighet genom tillämpning av en elektronisk metod, t.ex. webbankkoder.

2.8.2 Elektronisk signatur

Enligt 5 § 2 mom. i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer baserar en avancerad elektronisk signatur sig på ett kvalificerat certifikat och har skapats med en säker anordning för signaturframställning. T.ex. ett elektroniskt identitetskort (chipförsett ID-kort) uppfyller dessa krav. Enligt bestämmelsen ska elektroniska signaturer dock inte förvägras rättslig verkan enbart på den grunden att de har skapats på något annat sätt än vad som anges ovan.

Om en part lämnar in en besvärshandling elektroniskt, t.ex. per telefax eller e-post och om dokumentet innehåller uppgifter om avsändaren och det inte finns anledning att betvivla dokumentets autenticitet och integritet behöver pensionsanstalten inte skicka besvären tillbaka för att ompletteras med en egenhändig eller elektronisk underskrift (9 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet). Med autenticitet avses kännedom om avsändaren och med integritet att dokumenten har hållits oförändrat.

Försäkringsdomstolen har i ett beslut (FSD 1486:2006, 19.10.2006) ansett att en besvärskrift som lämnats in per e-post skulle prövas, fastän besvärsskriften inte hade kompletterats med en underskrift. Besvärsskriften innehöll uppgifter om avsändaren och det fanns ingen anledning att betvivla besvärsskriftens autenticitet och integritet.

I lagen om besvärsnämnden för arbetspensionsärenden (677/2005) finns bestämmelser om besvärsnämndens för arbetspensionsärenden

• uppgifter
• verksamhet
• behandling av ärenden

Dessutom regleras nämndens verksamhet genom en arbetsordning som besvärsnämnden godkänner i plenum.

Kommunernas pensionsnämnd och statens pensionsnämnd (lag 1298/2006) slogs 1.1.2007 samman med besvärsnämnden för arbetspensionsärenden (tidigare pensionsnämnden).

Mera

Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden är en av pensionsanstalterna oberoende första besvärsinstans i arbetspensionsärenden på det sätt som det bestäms i arbetspensionslagarna. Bestämmelser om ordinärt ändringssökande och extraordinärt ändringssökande finns i arbetspensionslagarna.

Enligt lagen om besvärsnämnden för arbetspensionsärenden tillämpar besvärsnämnden förvaltningsprocesslagen när den behandlar ärenden, bortsett från vissa undantag som föreskrivs särskilt i lagen. I ett ärende som hör till besvärsnämndens befogenhet tillämpas till exempel inte kap 13 om extraordinärt ändringssökande i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.

Ändringar i besvärsnämndens beslut söks i försäkringsdomstolen.

Försäkringsdomstolen är en oberoende och opartisk specialdomstol som behandlar utkomstskyddsärenden. Försäkringsdomstolen ingår i justitieministeriets förvaltningsgren. 

I arbetspensionsärenden är Försäkringsdomstolen den högsta besvärsinstansen. 

I arbetspensionsärenden är Försäkringsdomstolen den högsta besvärsinstansen. 

Tillämpningsområde för lagen om rättegång i försäkringsdomstolen 

I lagen om rättegång i försäkringsdomstolen regleras 

• om försäkringsdomstolens domförhet 
• om behandlingen av ärenden i försäkringsdomstolen 
• om extraordinärt ändringssökande, så som återbrytande av försäkringsdomstolens beslut i högsta förvaltningsdomstolen. 

Försäkringsdomstolen regleras också av domstolslagen (673/2016). 

Enligt lagen om rättegång i försäkringsdomstolen tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019), om inte annat bestäms särskilt. 

I arbetspensionslagarna finns dessutom särskilda regler om ändringssökande och extraordinärt ändringssökande i arbetspensionsärenden hos försäkringsdomstolen. 

Allmänna förvaltningsrättsliga principer styr myndigheternas och också pensionsanstalternas prövningsrätt i förvaltningsärenden.  De allmänna förvaltningsrättsliga principerna baserar sig på 2 kap. 6 § i förvaltningslagen (434/2003, FörvL.).

De allmänna förvaltningsrättsliga principerna är

• jämlikhetsprincipen
• principen om ändamålsbundenhet
• objektivitetsprincipen
• proportionalitetsprincipen och
• tillitsprincipen.

Principerna begränsar en myndighets prövningsrätt samt avgränsar och styr valet av beslutsalternativ i situationer, där myndigheten måste välja mellan flera i sig lagliga beslutsalternativ. Om myndighetens beslutsfattande konstateras stå i strid med de allmänna förvaltningsrättsliga principerna, är det fråga om missbruk av prövningsrätten.

Principerna främjar också den transparens som förvaltningen förutsätts uppvisa. Verksamheten ska vara så transparent att var och en kan förvissa sig om att den är ändamålsenlig och förfarandena lagenliga.

3.1.1 Jämlikhetsprincipen

Jämlikhetsprincipen baserar sig på 6 § i grundlagen. Enligt jämlikhetsprincipen är alla lika inför lagen. I jämlikhetsprincipen ingår ett krav på följdriktighet, vilket innebär man i rättsligt sett likadana ärenden ska tillämpa

• likadant förfarande,
• konsekvent avgörandepraxis och
• meddela enhetliga avgöranden.

Jämlikhetsprincipen utgör inget hinder för positiv särbehandling i form av åtgärder som förbättrar en viss grupps ställning och omständigheter om detta behövs för att säkerställa faktisk likabehandling.

3.1.2 Principen om ändamålsbundenhet

Principen om ändamålsbundenhet innebär en allmän skyldighet att utöva befogenheter endast för de ändamål som de enligt lag har definierats eller avsetts för. En myndighet får inte i sitt avgörande främja andra än de syften som ingår i instansens uppgifter eller som följer av de lagar eller övriga bestämmelser som tillämpas på ett givet fall.

Om en myndighet handlar i strid med principen om ändamålsbundenhet gör den sig skyldig till missbruk av prövningsrätt.

3.1.3 Objektivitetsprincipen

Objektivitetsprincipen förutsätter att förvaltningens åtgärder ska vara opartiska och sakliga samt objektivt motiverade.

Enligt principen får förvaltningen inte baseras på osakliga grunder. Sådana är t.ex. strävan efter personlig vinning eller ett offentligt samfunds strävan efter särskilda ekonomiska fördelar. Objektivitetsprincipen framkommer särskilt i de jävsbestämmelser som gäller inom förvaltningen.

3.1.4 Proportionalitetsprincipen

Suhteellisuusperiaate tarkoittaa, että toiminta on mitoitettava oikein suhteessa teon tai laiminlyönnin laatuun ja moi

Proportionalitetsprincipen går ut på att åtgärderna dimensioneras så att de står i rätt proportion till handlingens eller försummelsens karaktär och klanderbarhet.

Man tillgriper alltså först lindrigare åtgärder och sedan, om de inte har åsyftad verkan, tar man till strängare åtgärder. Till exempel vid tvångsförsäkring tas försäkring på arbetsgivarens vägnar bara när arbetsgivaren, trots uppmaning, inte själv fullgör sin försäkringsskyldighet.

3.1.5 Principen om skydd för berättigade förväntningar

Principen om skydd för berättigade förväntningar principen innebär framför allt att individen skyddas mot offentlig maktutövning. Det centrala i principen är att enskilda ska kunna lita på att myndigheternas verksamhet är

• berättigad
• oklanderlig samt
• att myndigheternas förvaltningsbeslut är bestående.

Principen om skydd för berättigade förväntningar begränsar t.ex. retroaktivt återkallande av beslut om beviljade förmåner och överlag försämring av beslut som gäller enskilda.

God förvaltning kännetecknas av serviceprincipen, som accentuerar vikten av att beakta kundbehov då det ordnas möjligheter att sköta ärenden.

Serviceprincipen innebär att möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet ska ordnas så att

• den som anlitar förvaltningen får behörig service och
• myndigheten kan sköta sin uppgift med gott resultat.

Detta innebär att ärendet ur kundens och myndighetens synvinkel ska skötas på ett

• så snabbt som möjligt, 
• flexibelt
• och enkelt samt
• kostnadseffektivt sätt.

Den som vänder sig till en myndighet ska också lätt kunna få en helhetsuppfattning om innehållet i den service och andra åtgärder i samband med den som behövs för att sköta ärendet.

Servicetillgängligheten får inte begränsas utan vägande skäl och kundernas självbestämmanderätt och förutsättning att handla i myndighetsärenden ska i mån av möjlighet främjas. De som uträttar sina ärenden hos en myndighet bör också ha lika möjligheter att sköta sina ärenden och få sina rättigheter tillgodosedda. Möjligheterna att uträtta ärenden ska så bra som möjligt också tillgodose de behov som specialgrupper i samhället har. Om kunden är t.ex. en äldre, utländsk eller handikappad person ska servicen utformas med hänsyn till personens särskilda behov.

Bestämmelsen om serviceprincipen och adekvat service gör det dock möjligt att ta hänsyn till tillgängliga ekonomiska och övriga resurser, och myndigheterna har således inte någon absolut skyldighet att vidta åtgärder för att ordna adekvat service.

3.2.1 Informationsskyldighet

En myndighet ska informera om sin verksamhet och sina tjänster samt om de rättigheter och skyldigheter som enskilda människor och sammanslutningar har i ärenden som anknyter till dess verksamhetsområde. Myndigheten har sålunda skyldighet att inom sitt verksamhetsområde producera och sprida information som är av betydelse för skötseln av ärenden och för kundernas rättsliga ställning.

Myndigheterna har en allmän rådgivningsskyldighet. Rådgivningsskyldigheten sammanhänger med den allmänna utredningsskyldigheten som myndigheter har.

Skyldigheten gäller också pensionsanstalterna då de handlägger förvaltningsärenden.

3.3.1 Vad innebär rådgivningsskyldigheten?

Rådgivningsskyldigheten innebär att myndigheter inom ramen för sin behörighet

• enligt behov ska ge sina kunder råd i förvaltningsärenden och dessutom
• svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden.

Om ärendet inte hör till myndighetens behörighetsområde, bör den anvisa kunden till den behöriga myndigheten. I förvaltningsärenden är kunden i praktiken ofta en part. Med part i ett förvaltningsärende avses den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller.

Rådgivningen är avgiftsfri.

3.3.2 Rådgivning för kunder

Rådgivningsskyldigheten gäller uppgifter som hör till myndighetens behörighetsområde och gäller endast frågor om förfarandet. Råd ska således ges

• om formaliteterna i samband med anhängiggörandet av ärendet (t.ex. vilka handlingar som ska lämnas in för anhängiggörandet eller vilka frister parten ska iaktta) och
• vilka åtgärder som krävs av parten under behandlingens gång (t.ex. vilka tilläggsutredningar parten bör skaffa innan ärendet avgörs)

Rådgivningsskyldigheten förutsätter också att det finns ett konkret behov av rådgivning.

Vad som ska anses vara nödvändig och tillräcklig rådgivning bedöms utifrån personens behov och faktiska förmåga att själv klara av skötseln av ärendet.

Mera

Rådgivningsskyldigheten innebär inte att pensionsanstalten är skyldig att direkt bistå kunden. Pensionsanstalten är inte skyldig att upprätta handlingar på kundens vägnar, till exempel fylla i pensionsansökningsblanketter eller avfatta besvärsskrifter. Om sökanden ber om det, kan den anställda på pensionsanstalten emellertid fylla i ansökan enligt de uppgifter kunden lämnar. För att undvika missförstånd är det dock viktigt att de ifyllda uppgifterna i ansökan gås igenom med kunden.

Rådgivningen kan gå ut på att ge information om pensionsanstaltens förfarande, bl.a. handläggningspraxis och förfarandet vid olika skeden av handläggningen, samt innehållet i de bestämmelser som tillämpas på ärendet och tolkningslinjerna vid avgörandet. I samband med rådgivningen är det emellertid inte möjligt att förutse t.ex. den faktiska utgången av en enskild ansökan.

Förutom till kunder ges också råd till övriga instanser som sköter ett visst ärende, till exempel partens lagliga företrädare, ombud eller biträden.

I rådgivningen är det viktigt att jämlikhetsprincipen följs och att kunderna bemöts på ett likvärdigt sätt.

Bestämmelserna om sekretess och dataskydd ska också beaktas vid rådgivningen.

Förvaltningslagen innehåller ingen bestämmelse som ger möjlighet att begränsa besvarandet av brev, kontakter eller begäranden om uppgifter. Även laglighetsövervakarna har varit av den åsikten att god förvaltning förutsätter att sakliga brev och förfrågningar besvaras på tillbörligt sätt och utan onödigt dröjsmål. Biträdande justitieombudsmannen har emellertid i sitt avgörande (Dnr 4461/4/14) konstaterat att rätten att få svar på sakliga brev och förfrågningar till myndigheter inte innebär att myndigheterna har en allmän skyldighet att besvara alla skrivelser som riktas till den t.ex. när myndigheten redan har besvarat en skrivelse med samma innehåll av samma avsändare.

I biträdande justitieombudsmannens avgörande konstateras att om skrivelserna gäller samma, redan avgjorda ärende, kan myndigheten meddela avsändare att behandlingen av ärendet har avslutats och att myndigheten inte längre kommer att särskilt svara avsändaren, om nya skrivelser fortfarande gäller samma, redan avgjorda ärende. I en sådan situation har myndigheten dock en skyldighet att utreda innehållet i dessa nya skrivelser som tillställts den och en skyldighet att anteckna dem i diariet eller en motsvarande dokumentförteckning.

Mera

3.3.2.1 Vikt bör fästas vid att råden är riktiga

Särskild vikt bör fästas vid riktigheten av de råd som ges. Kunden ska kunna lita på att de råd som ges om förfarandena är riktiga. Den som gett felaktig information kan bli skyldig att betala skadestånd.

Det anses inte som felaktig information, om pensionsbeloppet i en slutlig pensionsuträkning avviker från det belopp som angetts i förhandsberäkningen.

3.3.2.2 Rådgivarens opartiskhet får inte äventyras

Rådgivaren bör handla så att hans eller hennes opartiskhet inte äventyras.

Kravet på opartiskhet är speciellt viktigt i ärenden med flera parter eller i ärenden som måste avgöras samtidigt. Sådana ärenden är bl.a. avgöranden som gäller tillämpning av arbetspensionslagarna och ärenden, där flera instanser har framfört krav på samma fordran, t.ex. på pension som ska betalas retroaktivt för en viss tid.

3.3.2.3 Förfrågningar ska besvaras inom en skälig tid

Förfrågningar som en myndighet tar emot ska besvaras inom skälig tid.

Kunden bör meddelas en uppskattning om hur länge det tar att handlägga ärendet.

3.3.3 Allmän rådgivning och information

Allmänna råd kan ges också andra än direkta kunder även om rådgivningsskyldigheten i arbetspensionssystemet egentligen gäller bara det egna verksamhetsområdet.

Råd kan också ges i frågor som gäller andra pensioner. För att undvika situationer där myndigheter inom samma område ger råd som innehållsmässigt avviker från varandra, är det viktigt att hänvisa frågeställaren till den behöriga pensionsanstalten eller till den rätta behöriga myndigheten. Kunden ska vid behov anvisas till en myndighet inom ett annat förvaltningsområde eller till en instans som inte alls hör till förvaltningen.

3.3.3.1 Det primära rådgivningsansvaret bärs av den pensionsanstalt som ordnat pensionsskyddet

I rådgivning om arbetspensioner vilar det primära ansvaret för rådgivningen hos den pensionsanstalt där arbetsgivaren har ordnat pensionsskyddet för sin anställda.

3.3.3.2 Pensionsskyddscentralen ger råd om arbetspensioner och om tillämpning av arbetspensionslagarna

Pensionsskyddscentralens uppgifter bestäms särskilt i 2 § i lagen om Pensionsskyddscentralen (397/2006). Enligt lagen har Pensionsskyddscentralen bl.a. till uppgift att föra statistik och bedriva forskning samt informera och ge råd om arbetspensionerna. Pensionsskyddscentralen ger bl.a. ut publikationer, informerar, utreder och ger för övrigt råd om hur arbetspensionslagarna ska tillämpas.

Kravet på gott språkbruk gäller myndigheter och därmed också pensionsanstalterna. Bestämmelser om kravet på gott språkbruk ingår i 9 § i förvaltningslagen (434/2003).

Kravet innebär att myndigheter ska använda ett

• sakligt
• tydligt och
• begripligt språk.

Bestämmelsen om kravet på gott språkbruk inskränker sig till språkbrukets kvalitet. Språkbruket ska vara sådant att kunden på ett entydigt sätt kan antas förstå och få tillräckligt med information av sakinnehållet. Framställningssättet ska vara sådant att det är språkligt klart och innehållsmässigt begripligt. Myndighetens språk får inte vara alltför invecklat eller komplicerat för kunden.

Ett sakligt språkbruk förutsätter också att kunden inte bemöts med kränkande eller nedvärderande uttryck. Betydelsen av kvaliteten i myndigheternas språkbruk accentueras i ärenden som gäller en persons rättsliga ställning.

Kravet på gott språkbruk gäller både skriftlig och muntlig framställning. Kravet ska således beaktas när beslut, meddelanden, anvisningarna o.s.v. avfattas samt när en sak förklaras muntligt för kunden.

Kundens rätt att använda sitt eget språk hos myndigheter regleras särskilt i

• språklagen (423/2003)
• samiska språklagen (1086/2003) samt
• i konventionen mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land (FördrS 11/1987).

Ett välfungerande samarbete mellan olika myndigheter spelar en central roll för hur förvaltningsärenden expedieras.

Samarbete mellan myndigheterna

• ger effektivare förvaltning
• förenklar och försnabbar expedieringen av ärenden hos myndigheten.

3.5.1 Vad innebär samarbete mellan myndigheter?

Varje myndighet ska inom ramen för sin behörighet och i den utsträckning ärendet kräver bistå andra myndigheter på begäran vid skötseln av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna.

Myndigheten ska bistå vid skötseln av förvaltningsärenden. Detta gäller

• inledningen av ett ärende
• handläggning av anhängiga ärenden eller
• bistånd efter att beslut givits.

Myndigheter ska uttryckligen begära handräckning av varandra.

Myndigheternas skyldighet att ge handräckning är inte obegränsad, utan gäller endast sådana uppgifter som ankommer på den myndighet till vilken begäran riktats. Vidare ska ärendets natur och omfattning beaktas, samt att myndigheten har tillräckliga resurser att handlägga ärendet.

Arbetspensionslagarna innehåller bestämmelser om samarbete mellan pensionsanstalterna (t.ex. ArPL 212 §). Enligt bestämmelserna ska pensionsanstalterna samarbeta inom sammanställning av statistik och andra ärenden som gäller verkställighet och utveckling av arbetspensionslagarna.

Om handräckning mellan myndigheter föreskrivs särskilt.