EU:s förordning om social trygghet tillämpas i alla EU-länder samt i EES-länderna och Schweiz.
- EU länder är Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Österrike.
EU har en överenskommelse med EES-länderna om den sociala tryggheten. EES-länder är Island, Liechtenstein och Norge.
EU har också ett särskilt avtal med Schweiz om den sociala tryggheten.
Schweiz
EU och EU:s medlemsländer har ingått en överenskommelse med Schweiz om fri rörlighet för personer som rör sig mellan EU och Schweiz. Förordning 883/2004 har utifrån detta avtal tillämpats på arbetstagare som rör sig mellan Schweiz och EU-länderna från och med 1.4.2012. På personer som rör sig mellan Schweiz och EES-länderna har denna nya förordning tillämpats först från och med 1.6.2012.
Innan ovan nämnda avtal tillämpades förordningarna 1408/71 och 574/72 på Schweiz, eftersom när de nya förordningar om social trygghet trädde i kraft 1.5.2010, hörde Schweiz inte till tillämpningsområdet för dessa nya EU-förordningar.
Vid ändringar av förordningarna eller när nya medlemsstater ansluter sig till EU förutsätter tillämpningen av förordningen alltid en separat överenskommelse med Schweiz.
I del II av den bilaterala överenskommelsen mellan Finland och Schweiz finns bestämmelser om vilket lands lagstftning om social trygghet som ska tillämpas. Även om överenskommelsen om social trygghet mellan Finland och Schweiz i princip endast gäller finska och schweiziska medborgare, tillämpas bestämmelserna om utsändning av arbetstagare också på tredjelandsmedborgare. Med anledning av detta kan den bilaterala överenskommelsen till denna del fortfarande bli tillämplig.
Storbritannien
Fr.o.m. 1.2.2020 är Storbritannien inte längre en av EU:s medlemsstater. Den sociala tryggheten för personer som rör sig mellan Storbritannien och EU regleras i utträdesavtalet och handels- och samarbetsavtalet.
Bilaterala överenskommelser om social trygghet som Finland ingått med EU-länderna
De bilaterala överenskommelser som Finland har med EU- och EES-länderna och Schweiz har till stor del förlorat sin betydelse i och med att länderna börjat tillämpa EU-bestämmelser. Finland började tillämpa EU-bestämmelser 1.1.1994 (förordning 1408/71).
Grundförordning 883/2004 ersätter alltså i princip alla bilaterala överenskommelser om social trygghet som EU-länderna tidigare ingått.
Två eller flera EU-länder kan ändå vid behov fortfarande ingå avtal med varandra som uppgjorts i enlighet med principerna och andan i EU:s förordningar om social trygghet.
Bilaterala överenskommelser om social trygghet som Finland ingått med EU-länder
Land
Ikraftträdande
Ändringar i avtalet eller ett nytt avtal trätt i kraft
Förbundsrepubliken Tyskland
1.10.1981
1.8.1998
Storbritannien och Nordirland
1.2.1984
31.12.1992
Österrike
1.7.1987
1.1.1994
Spanien
1.8.1987
Luxemburg
1.4.1991
1.2.2002
Grekland
1.5.1991
Estland
1.10.1997
1.11.2006
Avtalet upphört från och med 1.5.2010
Israel
1.9.1999
Lettland
1.6.2000
Litauen
1.8.2001,
Avtalet upphört från och med 1.1.2007
Nordisk konvention om social trygghet
1.11.1956
1.1.1982, 1.1.1994, 1.9.2004, 1.5.2014
Schweiz
1.10.1986
Nordisk konvention om social trygghet
Den nya konventionen om social trygghet trädde i kraft 1.5.2014.
Den nordiska konventionen om social trygghet grundar sig på principerna i EU:s förordningar om social trygghet 883/2004 och 987/2009 och har utformats enligt grundtanken i dessa. Bestämmelserna i EU:s förordningar om social trygghet har utvidgats till att gälla också personer utanför arbetslivet, alltså personer som inte är eller inte har varit anställda eller egenföretagare. Av den här orsaken har bestämmelserna i den nordiska konventionen inte längre lika stor betydelse som tidigare på den sociala tryggheten för personer som rör sig mellan de nordiska länderna.
För arbetspensionssystemet är det centrala i den nordiska konventionen om social trygghet att konventionen gör det möjligt att tillämpa EU:s förordningar om social trygghet på
- tredjelandsmedborgare som rör sig i de nordiska länderna och
- regionalt också på Grönlands och Färöarnas självstyrelseområden.
Dessutom innehåller den nordiska konventionen en bestämmelse om samarbetet kring rehabilitering mellan de nordiska socialförsäkringsanstalterna i gränsöverskridande situationer.
Arbete utanför EU och tillämpningen av förordningarna
I vissa fall kan förordningen tillämpas, fastän arbetet utförs utanför EU-området. Unionens domstol har tagit ställning till tillämpningen av EU-förordningarna i fråga om arbete som utförs utanför EU-området bl.a. i ett fall där två olika EU-länder försökte ta ut socialförsäkringsavgifter.
I målet (Alderweld C-60/93) blev den i Nederländerna bosatta arbetstagaren utsänd utanför EU av en arbetsgivare som var verksam i Tyskland. Både Tyskland och Nederländerna krävde socialförsäkringsavgifter. Domstolen ansåg att bestämmelserna i förordningens (1408/71) avdelning II om tillämplig lagstiftning kunde tillämpas på fallet. Eftersom arbetstagaren inte arbetade i sitt bosättningsland, hade Nederländerna inte rätt att ta ut socialförsäkringsavgifter, utan arbetstagaren var närmast anknuten till Tyskland, som var arbetsgivarens hemland. Tyskland hade alltså företräde i fråga om att ta ut avgifter inom EU-området.
I ett annat mål (C-631/17 SF v. Inspecteur van de Belastingdienst) vid domstolen arbetade en lettisk medborgare, som var bosatt i Lettland, för en nederländsk arbetsgivare ombord på ett fartyg som förde Bahamas flagg. Medan arbetet fortgick seglade fartyget på vatten utanför EU. Domstolen ansåg i målet att arbetstagaren skulle försäkras i den stat där han var bosatt och inte den stat där arbetsgivaren hade sitt säte, dvs. Nederländerna. Fallet gällde förordning 883/2004.
I ett mål som gällde familjeförmåner (C-372/20 QY vs. Finanzamt Österreich) ansåg unionsdomstolen att förordning 883/2004 skulle tillämpas på en tysk biståndsarbetare som var bosatt i Tyskland och arbetade för en österrikisk arbetsgivare i Uganda. Före och efter arbetet i Uganda hade biståndsar-betaren en förberedande kursperiod och en återintegreringsperiod i Österrike, och arbetstagaren och hennes familj hörde till en lokal sjukförsäkringskassa i Österrike. I målet ansåg domstolen att det i arbetstagarens situation förelåg en tillräckligt stark anknytning till Österrike, och österrikisk lagstiftning tillämpades på arbetstagaren med stöd av artikel 11.3 a i förordning 883/2004.
Du kan studera innehållet i det här dokumentet utgående från giltighetstiden.
Välj giltighetstid och tryck Byt.
Den valda giltighetstiden införs till alla dokument som tillhör denna sakhelhet (den öppnade sidan).
Ändringar jämfört med den tidigare versionen
I den fördjupande informationen i slutet har det lagts till två domar av unionsdomstolen (C-631/17 och C-372/20). Ett omnämnade av att Storbritannien inte längre är en EU-medlemsstat har också lagts till.