Pensionsskyddscentralen
Senast uppdaterade
Samarbets- grupper
IngångssidaFörfattningar och rättspraxisUppdaterad lagstiftningRF (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (8) (9) (10) (11) 14.6.1971

Innehållsförteckning

RF (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (8) (9) (10) (11) 14.6.1971

1408/1971

EGT L 28 30.1.1997

Denna förordning har upphävts fr.o.m. 1.5.2010. Om ikraftträdande se EPRF 883/2004 artiklarna 90 och 91 samt EPRF 987/2009 artikel 97.

Efter upphävandet ska förordningen fortsätta att gälla och ha kvar sin rättsverkan med avseende på vissa rättsakter. Se EPRF 883/2004 artikel 90.

Förordningens innehåll har uppdaterats genom förordning RF 118/97. Siffror inom parentes hänvisar till ändringsrättsakter. Se RF 118/97 bilaga B, EGT L 28 30.1.1997.

Ändrad genom rättsakter:

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

med beaktande av följande:

Bestämmelser om samordning av nationell lagstiftning om social trygghet ingår i den fria rörligheten för personer och bör bidra till förbättring av deras levnadsstandard och anställningsförhållanden.

Den fria rörligheten för personer, som utgör en av gemenskapens grunder, gäller både anställda, vad gäller den fria rörligheten för personer, och egenföretagare, vad gäller etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster.

Med anledning av de stora skillnaderna i nationell lagstiftning beträffande vilka som omfattas av lagstiftningen är det bättre att anta som princip att förordningen är tillämplig på alla personer som är försäkrade inom sociala trygghetssystem för anställda eller egenföretagare eller på grund av utövande av verksamhet för vilken de uppbär eller inte uppbär lön.

Man bör ta hänsyn till särdragen i varje nationell lagstiftning för social trygghet och endast utarbeta ett samordningssystem.

Inom ramen för denna samordning skall man inom gemenskapen i de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning garantera lika behandling av arbetande som är medborgare i medlemsstaterna samt av deras medförsäkrade och efterlevande.

Bestämmelserna om samordning skall säkerställa att arbetande som flyttar inom genemenskapen, samt deras medförsäkrade och efterlevande, bibehåller de rättigheter och förmåner som de har förvärvat eller håller på att förvära.

Dessa mål måste uppnås bland annat genom att man lägger samman alla perioder som det tas hänsyn till i de olika medlemsstaternas lagstiftning för förvärvandet och bibehållandet av rätten till förmåner, samt för uträkningen av dessa förmåner, och genom att man tillhandahåller förmåner till de olika kategorier av personer som omfattas av förordningen, oavsett deras bostadsort inom gemenskapen.

Det är lämpligt att anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av en medlemsstats sociala trygghetsystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta.

Det är viktigt att man så långt det är möjligt begränsar antalet och räckvidden av de fall i vilka, som undantag från den allmänna regeln, en arbetande samtidigt omfattas av två medlemsstaters lagstiftning.

För att på bästa sätt säkerställa lika behandling av alla arbetande som är verksamma på en medlemsstats territorium är det lämpligt att man fastställer att den lagstiftning som är tillämplig som allmän regel skall vara lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium den berörda personen utöver sin verksamhet som anställd eller egenföretagare.

Man bör göra undantag från denna allmänna regel i särskilda situationer då ett annat kriterium för anslutning är berättigat.

Vissa förmåner som föreskrivs i nationell lagstiftning kan samtidigt falla in under både social trygghet och socialt bistånd, beroende på den kategori av personer för vilken sådana lagar gäller, målsättningen med lagstiftningen och tillämpningsföreskrifterna. För att värna om migrerande arbetares intressen i enlighet med bestämmelserna i fördraget bör det i förordningen ingå ett samordningssystem som tar hänsyn till de olika förmånernas särdrag.

Sådana förmåner bör beviljas, vad gäller personer som omfattas av denna förordning, uteslutande i enlighet med lagstiftningen i det land på vars territorium den berörda personen eller hans eller hennes familjemedlemmar är bosatta, genom sammanläggning, efter behov, av bosättningsperioderna på varje annan medlemsstats territorium, och utan diskriminering på grund av medborgarskap.

Särskilda bestämmelser bör fastställas, i synnerhet för sjukdom eller arbetslöshet, för gränsarbetare och för säsongarbetare, med tanke på deras specifika situation.

Vad gäller förmåner i samband med sjukdom eller föräldraskap är det viktigt att garantera ett skydd som regleras situationen för personer som är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten.

Den särskilda ställning för de personer som ansöker om eller har rätt till pension, samt för deras familjemedlemmar, gör det nödvändigt att anta bestämmelser inom sjukförsäkringen som är anpassade till denna situation.

Vad gäller förmåner vid invalidet är det viktigt att utarbeta ett samordningssystem som tar hänsyn till den nationella lagtstiftningens särdrag. Det är följaktligen nödvändigt att skilja på å ena sidan den lagstiftning enligt vilken beloppen för förmånerna är oberoende av längden på försäkringsperioderna och, å andra sidan, den lagstiftning enligt vilken dessa belopp beror på denna längd.

Skillnaderna i medlemsstaternas system gör det nödvändigt att fastställa regler för samordning som är tillämpliga om invaliditeten förvärras.

Man bör utarbeta ett system för betalning av ålders– och efterlevandepensioner om en anställd eller en egenföretagare har omfattas av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater.

Det är nödvändigt att fastställa ett pensionsbelopp som är beräknat genom sammanläggning och proportionell beräkning och garanterat i gemenskapslagstiftningen, i de fall där tillämpningen av den nationella lagstiftningen, däribland bestämmelserna om minskning samt om tillfällig eller slutgiltig indragning visar sig mindre gynnsamma än tillämpningen av ovannämda metod.

För att skydda migrerande arbetare och deras efterlevande mot alltför snäv tillämpning av nationella bestämmelser om minskning tillfällig eller slutgiltig indragning, är det nödvändigt att lägga till regler med strikta villkor för tillämpningen av dessa bestämmelser.

Vad gäller förmåner på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdomar är det viktigt, för att säkerställa ett skydd, att finna en lösning för de personer som är bosatta eller vistas i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten.

Det är nödvändigt att fastställa särskilda bestämmelser för bidrag vid dödsfall.

För att möjliggöra rörlighet för arbetskraften under bästa förhållanden är det nödvändigt att säkerställa en fullständigare samordning mellan systemen för arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetsunderstöd i alla medlemsstater.

I denna anda och för att underlätta sökandet efter arbete i de olika medlemsstaterna är det bland annat nödvändigt att under begränsad tid ge arbetslösa rätt till den arbetslöshetsersättning som föreskrivs den medlemsstats lagstiftning som de senast har omfattats av.

För att fastställa den lagstiftning som skall tillämpas för familjeförmåner är det anställningskriteriet som säkerställer lika behandling av alla arbetstagare som omfattas av samma lagstiftning.

För att undvika att man kumulerar förmåner som man inte har rätt till, bör det fastställas regler för prioritering om man kumulerar rättigheter till familjeförmåner enligt lagstiftningen i den ansvariga staten och lagstiftningen i det land där familjemedlemmarna är bosatta.

Eftersom de nationella systemen vad gäller förmåner för barn som försörjs av personer som uppbär pension, samt förmåner för föräldralösa är specifika och skiljer sig åt i de olika medlemsstaternas lagstiftning, är det nödvändigt att fastställa särskilda regler för att samordna dessa nationella system.

Det är nödvändigt att inrätta en administrativ kommission bestående av en företrädare för varje medlemsstats regering, vilken bland annat har till uppgift att behandla alla administrativa frågor och tolkningsfrågor rörande bestämmelserna i denna förordning, och att främja samarbetet mellan medlemsstaterna.

Det är önskvärt att inom ramen för en rådgivande kommitté koppla in företrädare för arbetstagare och arbetsgivare för att granska de frågor som den administrativa kommissionen behandlar.

Det är nödvändigt att fastställa särskilda bestämmelser som motsvarar den nationella lagstiftningens särdrag för att underlätta tillämpningen av samordningsbestämmelserna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Allmänna bestämmelser

Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) Anställda respektive egenföretagare:

i) den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller genom ett särskilt system för offentligt anställda. (1606/98)

ii) den som är obligatoriskt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i denna förordning, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare eller för hela den förvärvsarbetande befolkningen, förutsatt att personen

— kan identifieras som anställd eller egenföretagre genom det sätt på vilket systemet administereras eller finansieras, eller

— om dessa kriterier inte uppfylls, är försäkrad mot någon annan risk som anges i bilaga I enligt ett system för anställda eller egenföretagare, eller enligt ett system som avses i punkt iii, antingen obligatoriskt eller genom frivillig fortsättningsförsäkring, eller, där inget sådant system finns i den berörda medlemsstaten, följer den definition som anges i bilaga I.

iii) den som är obligatoriskt försäkrad mot flera av de risker som täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt ett standardsystem för social trygghet för hela lantbruksbefolkningen enligt de kriterier som anges i bilaga I,

iv) den som är frivilligt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt en medlemsstats system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller för samtliga invånare eller för vissa kategorier av invånare

— om en sådan person är verksam som anställd eller egenföretagare, eller

— om en sådan person tidigare varit obligatoriskt försäkrad mot samma risk enligt ett system för anställda eller egenföretagare i samma medlemsstat.

b) Gränsarbetare: en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstats territorium och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium, dit han som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan. En gränsarbetare som förflyttas till en annan ort inom samma eller någon annan medlemsstats territorium av det företag till vilket han normalt är knuten, eller som tillhandhåller tjänster på annan ort inom samma eller en annan medlemsstats territorium, behåller sin ställning som gränsarbetare under en tid av högst fyra månader även om han under denna tid är förhindrad att dagligen, eller åtminstone en gång i veckan, återvända till den ort där han är bosatt.

c) Säsongsarbetare: en anställd som reser till en annan medlemsstats territorium än det inom vilket han är bosatt, för att där utföra ett säsongsbetonat arbete för ett företag eller en arbetsgivare i den staten under en tid som inte under några omständigheter kan överstiga åtta månader och som uppehåller sig inom den nämnda statens territorium så länge arbetet pågår. Med ett arbete av säsongskaraktär avses ett arbete som på grund av årstidernas växlingar automatiskt återkommer varje år.

c a) studerande: en person som inte är anställd eller egenföretagare eller dennes familjemedlem eller efterlevande i förordningens mening och som studerar eller genomgår en yrkesutbildning som leder till ett kompetensbevis som är officiellt erkänt av en medlemsstats myndigheter, och som är försäkrad enligt ett allmänt system för social trygghet eller ett särskilt system för social trygghet som gäller för studerande. (307/1999)

d) Flykting skall ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknad i Genève den 28 juli 1951.

e) Uttrycket statslös skall ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning undertecknad i New York den 28 september 1954.

f) i) Familjemedlem: den som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner utges, eller, i fall som avses i artikel 22.1 a och artikel 31, i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt. Om denna lagstiftning betraktar som familjemedlem eller medlem av hushållet endast den som är samboende med den anställde, egenföretagaren eller studeranden, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen är ekonomiskt beroende av en anställd, egenföretagare eller studerande. Om lagstiftningen i en medlemsstat inte gör det möjligt att skilja mellan familjemedlemmar och andra personer, som den är tillämplig på, skall begreppet familjemedlemmar ges den betydelse som framgår av bilaga I. (307/1999)

ii) När det gäller handikappförmåner som enligt en medlemsstats lagstiftning utges till alla medborgare i den staten som uppfyller föreskrivna villkor, skall uttrycket familjemedlem innebära åtminstone en anställds, egenföretagares eller studerandes make och en sådan persons barn som antingen är minderåriga eller ekonomiskt beroende av en sådan person. (307/1999)

g) Efterlevande: en person som definieras eller erkänns som sådan av den lagstiftning enligt vilken förmånerna utges. Om denna lagstiftning betraktar som efterlevande endast den, som var samboende med den avlidne, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen var ekonomiskt beroende av den avlidne.

h) Bosättning: stadigvarande bosättning.

i) Vistelse: tillfällig vistelse.

j) Lagstiftning: i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system, eller de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som omfattas av artikel 4.2a.

Uttrycket omfattar inte bestämmelser i nuvarande eller kommande kollektivavtal även om de genom myndighetsbeslut har eller fått sitt tillämpningsområde utvidgat. Om emellertid sådana bestämmelser

i) tjänar till att uppfylla ett krav på obligatorisk försäkring, som tillkommit genom de lagar och andra författningar som avses i föregående stycke, eller

ii) skapar ett system som administreras av samma organ som administerar de system som tillkommit genom författningar som avses i föregående stycke

kan begränsningen i uttrycket när som helst hävas genom att den berörda medlemsstaten avger en förklaring som specificerar de system som denna förordning skall gälla. En sådan förklaring skall anmälas och offentliggöras enligt bestämmelserna i artikel 97.

Bestämmelserna i föregående stycke skall inte leda till att system för vilka förordning nr 3 har gällt undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

Uttrycket lagstiftning omfattar inte heller bestämmelser om sådana särskilda system för egenföretagare vilkas tillkomst är överlämnad till de berördas initiativ, eller vilka gäller endast en del av den berörda medlemsstatens territorium, och detta oavsett om myndigheterna har beslutat att göra dem obligatoriska eller att utvidga deras tillämpningsområde. Dessa särskilda system anges i bilaga II.

j a) Särskilt system för offentligt anställda: ett system för social trygghet som skiljer sig från det allmänna system för social trygghet som gäller för anställda i de berörda medlemsstaterna och som alla, eller vissa kategorier av, offentligt anställda eller personer som behandlas som sådana omfattas av. (1606/98)

k) Konvention om social trygghet: varje bilateralt eller multilateralt socialförsäkringsinstrument som är bindande eller som kommer att bli bindande för två eller flera medlemsstater inbördes samt varje annat sådant multilateralt instrument som är bindande eller som kommer att bli bindande för minst två medlemsstater och en eller flera andra stater vad gäller samtliga eller vissa av de grenar och system som anges i artikel 4.1 och 4.2, samt alla slags överenskommelser som har träffats i enlighet med sådana instrument.

l) Behörig myndighet: varje medlemsstats minister, ministrar eller motsvarande myndighet med ansvar för system för social trygghet inom hela eller en del av statens territorium.

m) Administrativa kommissionen: den kommission som anges i artikel 80.

n) Institution: i förhållande till varje medlemsstat det organ eller den myndighet som har ansvaret för att administrera hela eller vissa delar av lagstiftningen.

o) Behörig institution:

i) den institution hos vilken en person är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmån görs,

ii) den institution från vilken den berörda personen har rätt, eller skulle ha rätt, till förmåner om han eller en eller flera familjemedlemmar var bosatta inom den medlemsstats territorium där institutionen finns,

iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet, eller

iv) när det gäller ett system där en arbetsgivare har ansvar för förmåner som avses i artikel 4.1, antingen arbetsgivaren eller den anlitade försäkringsgivaren eller, om sådan saknas, ett organ eller en myndighet som har utsetts av den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten.

p) Institution på bosättningsorten respektive institution på vistelseorten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort, där personen är bosatt, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, respektive den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen vistas, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar eller, då ingen sådan institution finns, den institution som utsetts av den ifrågavarande medlems– statens behöriga myndighet.

q) Behörig stat: den medlemsstat, inom vars territorium den behöriga institutionen finns.

r) Föräkringsperioder: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare definierade eller erkända som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda och alla andra perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med försäkringsperioder. Perioder som har fullgjorts enligt ett särskilt system för offentligt anställda skall också betraktas som anställningsperioder. (1606/98)

s) Anställningsperioder och perioder av verksamhet som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts samt alla perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare. Perioder som har fullgjorts enligt ett särskilt system för offentligt anställda skall också betraktas som anställningsperioder. (1606/98)

sa) Bosättningsperioder: som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda.

t) Förmåner och pensioner: alla förmåner och pensioner, inbegripet alla däri ingående delar som bekostas av allmänna medel, alla indexhöjningar och tilläggsbetalningar, om något annat inte förrskrivs i avdelning III, liksom förmåner i form av engångsbelopp som kan utbetalas istället för pensioner samt utbetalningar som görs i form av återbetalning av avgifter.

u) i) Familjeförmåner: alla vådförmåner eller kontanförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt den lagstiftning som anges i artikel 4.1 h, med undantag för de särskilda bidrag vid barns födelse eller vid adoption som nämns i bilaga II.

ii) Familjebidrag: periodiska kontanförmåner som utges endast på grundval av familjemedlemmarnas antal och, i förekommande fall, deras ålder.

v) Dödsfallsersättningar: alla engångsbetalningar vid dödsfall, utom de engångsbelopp som avses i punkt t.

Personkrets

1. Denna förordning skall gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

2. Denna förordning skall gälla efterlevande till anställda, egenföretagare och studerande som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa anställdas, egenföretagares eller studerandes medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.

Se EUD C‑179/13.

Likabehandling

1. Om något annat inte följer av den särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftnings som denna medlemsstats egna medborgare. (647/2005)

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla rätten att välja ledamöter av organen inom det sociala trygghetssystemets institutioner eller att delta i nomineringen av sådana ledamöter men skall inte påverka medlemsstaternas författningsbestämmelser om valbarhet eller metoder för nomineringen.

3. De bestämmelser i konventioner om social trygghet som förblir i kraft enligt artikel 7.2 skall gälla alla personer som omfattas av denna förordning, om något annat inte föreskrivs i bilaga III. (647/2005)

Se EGD C-346/05

Sakområden

1. Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

a) Förmåner vid sjukdom och moderskap.

b) Förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan.

c) Förmåner vid ålderdom.

d) Förmåner till efterlevande.

e) Förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

f) Dödsfallsersättningar.

g) Förmåner vid arbetslöshet.

h) Familjeförmåner.

2. Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1.

2a. Denna artikel skall tillämpas på särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som utges enligt sådan lagstiftning som genom de personer som omfattas, mål och/eller villkor för berättigande har drag av både den lagstiftning om social trygghet som avses i punkt 1 och av socialt stöd.

Vid tillämpningen av detta kapitel avses med ”särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner” sådana förmåner

a) som är avsedda att

i) vara tillägg, ersättning eller komplettering för täckande av de risker som omfattas av de socialförsäkringsgrenar som anges i punkt 1 och som garanterar de personer som berörs en minimiinkomst med avseende på de ekonomiska och sociala förhållandena i den berörda medlemsstaten, eller

ii) uteslutande ge särskilt skydd för funktionshindrade, vilket är nära förbundet med personens sociala förhållanden i den berörda medlemsstaten, och

b) där finansieringen enbart härrör från obligatorisk beskattning avsedd att täcka allmänna offentliga utgifter och villkoren för att tillhandahålla och beräkna förmånerna inte är beroende av någon avgift från förmånstagarens sida; förmåner som utges som tillägg till en avgiftsfinansierad förmån skall emellertid inte anses vara avgiftsfinansierade förmåner endast av detta skäl, och

c) som förtecknas i bilaga IIa.

(647/2005)

2b. Denna förordning gäller inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som anges i bilaga II avsnitt III vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium.

3. Bestämmelserna i avdelning III skall dock inte påverka medlemsstaternas författningsbestämmelser om en redares ansvar.

4. Denna förordning gäller inte social eller medicinsk hjälp, förmåner till offer för krig eller dess följder. (1606/98)

Se EGD C-299/05.

Medlemsstaters förklaringar om denna förordnings tillämpningsområde

I förklaringar som skall anmälas och offentliggöras enligt artikel 97 skall medlemsstaterna närmare ange den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2, de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som avses i artikel 4.2a, de minimiförmåner som avses i artikel 50 samt de förmåner som avses i artikel 77 och 78.

Konventioner om social trygghet som ersätts av denna förordning

Om något annat inte följer av bestämmelserna i artiklarna 7, 8 och 46.4, skall denna förordning, både vad gäller de personer och de sakområden som den behandlar, ersätta bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan

a) två eller flera medlemsstater inbördes, eller

b) minst två medlemsstater och en eller flera andra stater i den mån behandlingen av frågor enligt konventionen inte skall ske under medverkan av en institution i någon av de sistnämnda staterna.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 5.

Internationella bestämmelser som inte påverkas av denna förordning

1. Denna förordning skall inte påverka skyldigheter som följer av

a) konventioner som har antagits av Internationella arbetskonferensen och som har trätt i kraft efter ratificering av en eller flera medlemsstater,

b) de europeiska interimsöverenskommelser om social trygghet som har slutis mellan Europarådets medlemsstater den 11 december 1953.

2. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 skall följande fortfarande gälla:

a) bestämmelserna iöverenskommelserna den 27 juli 1950 och 30 november 1979 om Rhenskepparnas sociala trygghet,

b) bestämmelserna i den europeiska konventionen den 9 juli 1956 om social trygghet för anställda inom internationell transport,

c) vissa bestämmelser i de konventioner om social trygghet som medlemsstaterna ingått före denna förordnings tillämpningsdatum, förutsatt att de är mer gynnsamma för förmånstagarna eller om de tillkommit av särskilda historiska omständigheter och deras verkan är tidsbegränsad, under förutsättning att dessa bestämmelser finns på förteckningen i bilaga III. (647/2005)

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 5.

Slutande av konventioner mellan medlemsstater

1. Två eller flera medlemsstater kan vid behov sluta konventioner med varandra som bygger på denna förordnings principer och anda.

2. Varje medlemsstat skall, enligt bestämmelserna i artikel 97.1 anmäla varje konvention som har slutits med en annan medlemsstat enligt bestämmelserna i punkt 1.

Tillträde till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. De bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, som gör bosättning inom denna stats territorium till villkor för anslutning till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall inte gälla personer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium, om de någon gång i sin tidigare förvärvsverksamhet har omfattats av lagstiftningen i den förstnämnda staten som anställd eller egenföretagare.

2. Om det enligt en medlemsstats lagstiftning för anslutning till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring krävs att försäkringsperioder har fullgjorts, skall försäkrings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning tillgodoräknas, i den utsträckning som behövs, som om de hade fullgjorts enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 6.

Förlängning av referensperioden

Om rätten till förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av att en minsta försäkringsperiod har fullgjorts under en viss period före det försäkringsfall för vilket försäkring gäller (referensperiod) och om denna lagstiftning föreskriver att perioder under vilka förmåner har utgetts enligt lagstiftningen i den medlemsstaten eller perioder som har ägnats åt barnuppfostran inom denna medlemsstats territorium medför att referensperioden förlängs, skall perioder under vilka invalid- eller ålderspensioner, sjukförsäkringsförmåner, arbetslöshetsförmåner, förmåner vid olycksfall i arbetet eller vid arbetssjukdom har beviljats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat och perioder som har ägnats åt barnuppfostran inom en annan medlemsstats territorium medföra att den nämnda referensperioden förlängs.

Bortseende från krav på bosättning — Obligatorisk försäkrings inverkan på återbetalning av avgifter

1. Om något annat inte föreskrivs i denna förordning får kontantförmåner vid invaliditet, åderdom eller till efterlevande, pensioner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall vilka förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte minskas, ändras, innhehållas, dras in eller konfiskeras med anledning av att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns.

Föregående stycke skall även gälla förmåner som utges som engångsbelopp när en efterlevande make, som hade rätt till efterlevandepension, gifter om sig.

2. Om återbetalning av avgifter enligt en medlemsstats lagstiftning förutsätter att en person inte längre omfattas av obligatorisk försäkring, skall detta villkor inte anses uppfyllt så länge denne omfattas av obligatorisk försäkring enligt en annan medlemsstats lagstiftning. (307/1999)

Se EUD C-589/10.

Särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner

1. Bestämmelserna i artikel 10 och avdelning III skall inte tillämpas på de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a. De personer för vilka denna förordning gäller skall erhålla dessa förmåner uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten, under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga IIa. Förmånerna skall utges och bekostas av institutionen på bosättningsorten. (647/2005)

2. Institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning rätten till förmåner som omfattas av punkt 1 grundas på fullgörande av anställningsperioder, perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperioder skall, i nödvändig utsträckning, beakta anställningsperioder, perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperioder som har fullgjorts inom varje annan medlemsstats territorium som perioder som har fullgjorts inom den första medlemsstatens territoriums.

3. Om rätten till en förmån som avses i punkt 1 enligt en medlemsstats lagstiftning utges i form av ett tillägg vid uppbärande av en förmån som omfattas av artikel 4.1 a–h och ingen sådan förmån utbetalas enligt denna lagstiftning, skall varje motsvarande förmån som beviljas enligt en annan medlemsstats lagstiftning behandlas som en förmån som beviljas enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning för rätt till tillägget.

4. Om rätten till en handikapp- eller invaliditetsförmån som omfattas av punkt 1 enligt en medlemsstats lagstiftning är förenad med villkor om att handikappet eller invaliditeten skall vara konstateras först gången inom den medlemsstatens territoriums, skall detta villkor anses vara uppfyllt om en sådan diagnos första gången ställs inom en annan medlemsstats territorium.

Indexering av förmåner

De föreskrifter om indexering av förmåner som finns i en medlemsstats lagstiftning skall gälla förmåner som utges enligt den lagstiftningen och tillämpas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning.

Förhindrande av sammanträffande av förmåner

1. Denna förordning kan inte åberopas för att få eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring. Detta gäller dock inte förmåner som utges på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbetssjukdom och som beviljas av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmelserna i artikel 41, 43.2, 43.3, 46, 50, 51 eller 60.1 b.

2. Om något annat inte föreskriva i denna förordning får bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid sammanträffande med andra sociala trygghetsförmåner eller annan inkomst åberopas även om sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om sådan inkomst har förvärvets inom en annan medlemsstats territorium.

3. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet eller förtida förmåner vid ålderdom för den som är förvärvsverksam kan åberopas mot honom även om han är verksam inom en annan medlemsstats territorium.

4. En invalidpension enligt nederländsk lagstiftning skall i fall där den nederländska institutionen enligt bestämmelserna i artikel 57.5 eller 60.2 b är skyldig att bidra även till kostnaderna för förmåner vid arbetssjukdom som utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning, minskas med det belopp som skall betalas till den institution i den andra medlemsstaten som har ansvar för att utge förmånerna vid arbetsjukdom.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 7–10a.

Se EUD C-431/16.

Bestämmande av tillämplig lagstiftning

Se EUD C-266/13.

Allmänna regler

1. Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning. (1606/98)

2. Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:

a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

b) Den som är egenföretagare inom medlemsstats territorium skall omfattas av den stats lagstiftning även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

c) Den som är anställd ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga skall omfattas av denna stats lagstiftning.

d) Offentligt anställda och personer som behandlas som sådana skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem.

e) Den som är inkallad eller har återinkallats till militärtjängstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat skall omfattas av denna stats lagstiftning. Om det för rätt till förmåner enligt den lagstiftningen krävs att försäkringsperioder har fullgjorts före påbörjad eller efter avslutad sådan militärtjängstgöring eller civil tjängstgöring, skall försäkringsperioder som har fullgjorts engligt en annan medlemsstats lagstiftning tillgodoräknas, i den utsträckning det behövs, som om de hade fullgjorts engligt den förstnämnda statens lagstiftning. En anställd eller egenföretagare som är inkallad eller har återinkallats till militärjänstgöring eller civil tjänstgöring skall behålla sin ställning som anställd eller egenföretagare.

f) Den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel 14–17 skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat innom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i den lagstiftningen.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Se EGD C-249/04, EUD C‑347/10, EUD C‑106/11, EUD C-137/11 och EUD C‑95/18 och C‑96/18.

Särskilda regler för andra anställda än sjömän

Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1) a) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till vilket han normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och han inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.

b) Om arbetet i den andra medlemsstaten på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprungligen förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv månander, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills det arbetet har avslutats, under förutsättning att den behöriga myndingheten i den medlemsstat dit personen har sänts ut, eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före den första tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2) För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:

a) En person som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:

i) Om företaget har en filial eller fast representation inom en annan medlemsstats territorium, skall den som arbetar vid denna filial eller fasta represantation omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.

ii) Den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall omfattas av denna stats lagstiftning, även om det företag hos vilket han är anställd inte har sitt säte eller någon filial eller permanent representation inom det territoriet.

b) Andra anställda än de som anges i a skall omfattas av

i) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den anställde är bosatt, om han till viss del utför arbetet inom detta territorium eller om han är knuten till flera företag eller arbetsgivare inom olika medlemsstaters territorier,

ii) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det företag eller den person, som anställt honom har sitt säte eller är bosatt, om han inte är bosatt inom någon av de medlemsstaters territorier där han utför arbetet.

3) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, som har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över dessa staters gemensamma gräns, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Se EUD C‑115/11, EUD C-620/15, EUD C‑610/18 och EUD C‑33/21.

Särskilda regler för andra egenföretagare än sjömän

Artikel 13.2 b skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1) a) Den som normalt är egenföretagare inom en medlemsstats territorium och som utför arbete inom en annan medlemsstats territorium skall forsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, förutsatt att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månander.

b) Om arbetet på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprunglingen förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv månader, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills arbetet har avslutats, under föruttsättning att den behöriga myndigheten i den medlemsstat dit företagaren har rest för att utföra arbetet, eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före den första tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2) Den som normalt är egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, om han utför någon del av sitt arbete inom den medlemsstatens territorium. Om han inte utför något arbete inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall han omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han utför sitt huvudsakliga arbete. Kriterier för vad som skall anses vara huvudsakligt arbete fastställs i den förordning som anges i artikel 98.

3) Den vars företag har sitt säte inom en medlemsstats territorium och sträcker sin verksamhet över två medlemsstaters gemensamma gräns, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte.

4) Om den lagstiftning som en person skulle omfattas av engligt punkt 2 eller 3 inte medger att personen ens på frivillig basis kan anslutas till ett pensionssystem, skall han omfattas av den medlemsstats lagstiftning som skulle ha gällt, om dessa bestämmelser inte hade funnits, eller om två eller flera medlemsstaters lagstiftning skulle gälla med tillämpning av denna regel, av den lagstiftning som de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter kommer överens om.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Se EGD C-103/06.

Särskilda regler för sjömän

Artikel 13.2 c skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1) Den som är anställd hos ett företag till vilket han normalt är knuten, antigen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som sänds ut av detta företag att utföra arbete för detta företags räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga skall fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten enligt de villkor som anges i artikel 14.1.

2) Den som normalt är egenföretagare, antigen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som utför arbete för egen räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga, skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning enligt de vilkor som anges i artikel 14a.1.

3) Den som normalt inte har anställning till sjöss men som utför arbete inom en medlemsstats territorialvatten eller hamn ombord på ett fartyg, vilket för en annan medlemsstatens flagga inom detta territorialvatten eller denna hamn och vars besättning han inte tillhör, skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning.

4) Den som är anställd på ett fartyg, vilket för en medlemsstas flagga, och som får sin lön från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om han är bosatt inom denna stats territorium. Företaget eller personen som betalar lönen skall betraktas som arbetsgivare vid tilllämpningen av den lagstiftningen.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium

En person som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av följande:

a) Om något annat inte följer av b, av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är anställd eller, om han utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters territorier, av den lagstiftning som bestäms enligt artikel 14.2 eller 14.3.

b) I de fall som anges bilaga VII

— av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är anställd, sådan den har bestämts enligt bestämmelserna i artikel 14.2 och 14.3, om han utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters territorier, och

— av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är egenföretagare, sådan den har bestämts enligt artikel 14a.2–4, om han utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters territorier.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Se EGD C-493/04.

Diverse bestämmelser

1. En person som avses i artikel 14.2, 14.3, 14a.2, 14a.3, 14a.4, 14c a och 14e skall vid tillämpningen av den lagstiftning som har fastställts i överensstämmelse med dessa bestämmelser, behandlas som om han utförde allt förvärvsarbete inom den berörda medlemsstatens territorium. (1606/98)

2. Den person som avses i artikel 14c b skall vid bestämmande av den avgiftssats som påförs egenföretagare enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är egenföretagere, behandlas som om han vore anställd inom den statens territorium.

3. Bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, enligt vilka en pensionär som är förvärvsverksam inte skall omfattas av den obligatoriska försäkringen för denna verksamhet, skall gälla också pensionärer som har förvärvat rätt till pension enligt en annan medlemsstats lagstiftning, om inte personen i fråga hos den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den förstnämnda medlemsstaten och som nämns i bilaga 10 till den förordning som anges i artikel 98, uttryckligen begär att få omfattas av försäkringen.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Särskilda regler för personer som är försäkrade i ett särskilt system för offentligt anställda och samtidigt är anställda och/eller egenföretagare inom en eller flera andra medlemsstaters territorium

En person som samtidigt är offentligt anställd eller en person som behandlas som sådan och som är försäkrad i ett särskilt system för offentligt anställda i en medlemsstat, och som är anställd och/eller egenföretagare inom en eller flera medlemsstaters territorium skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är försäkrad i ett särskilt system för offentligt anställda.

Särskilda regler för offentligt anställda i mer än en medlemsstat och försäkrad i en av dessa stater i ett särskilt system

En person som samtidigt är anställd i två eller flera medlemsstater som offentligt anställd eller som en person som behandlas som sådan och som är försäkrad i åtminstone en av dessa medlemsstater i ett särskilt system för offentligt anställda, skall omfattas av lagstiftningen i var och en av dessa medlemsstater.

Regler om frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. Artiklarna 13–14d skall inte gälla frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring såvida det i en medlemsstat, för någon av de grenar som anges i artikel 4, inte finns annat än ett frivilligt försäkringssystem.

2. Om tillämpningen av två eller flera medlemsstaters lagstiftning medför dubbelförsäkring gäller följande:

— Vid ett obligatoriskt försäkringssystem och ett eller flera system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall personen omfattas endast av det obligatoriska försäkringssystemet.

— Vid två eller flera system för frivillig försäkring eller frivillig forsättningsförsäkring, kan personen omfattas endast av det system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som han har valt.

3. Vad gäller invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) kan dock personen ansluta sig till en medlemsstats system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, även om han omfattas av en annan medlemsstats obligatoriska försäkring, i den mån en sådan dubbelförsäkring uttryckligen eller underförstått är tillåten i den förstnämnda medlemsstaten.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Särskilda regler för personer anställda på beskickningar och konsulat samt för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal

1. Bestämmelserna i artikel 13.2 a skall tillämpas på personer som är anställda vid beskickningar och konsultat och på privattjänare hos tjänstemän vid beskickningar eller konsulat.

2. Anställda som omfattas av punkt 1 och som är medborgare i den medlemsstat som är den ackrediterande eller sändande staten har dock rätt att välja att omfattas av lagstiftningen i den staten. Denna rättighet att välja kan utövas vid varje kalenderårs utgång och skall inte ha retroaktiv verkan.

3. Europeiska gemenskapernas hjälppersonal kan välja att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är anställda, av lagstiftningen i den medlemsstat som de senast har omfattats av eller av lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare, vad gäller andra bestämmelser än de som handlar om familjebidrag vilka är reglerade i anställningsvillkoren för denna personal. Denna rätt att välja, som endast kan utövas en gång, gäller från och med den dag anställningen påbörjas.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 10b–14.

Undantag från artikel 13–16

Två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter kan komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13–16 till förmån för vissa grupper av personer eller för vissa personer.

Särskilda regler för personer som uppbär pension enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater

Den som uppbär pension som utbetalas enligt lagstiftningen i en medlemsstat eller pensioner som utbetalas enligt lagstiftningen i flera medlemsstater och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium kan på begäran undantas från lagstiftningen i sistnämnda stat under förutsättning att han inte omfattas av denna lagstiftning på grund av att han är förvärvsverksam.

Särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner

Sjukdom och moderskap

Allmänna bestämmelser

Sammanläggning av försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperioder

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå en rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning såsom perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla säsongsarbetare, även vad avser perioder före ett försäkringsavbrott som överstiger den period som den behöriga statens lagstiftning medger, under förutsättning att avbrottet i personens försäkring inte har överstigit fyra månader.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 16.

Anställda eller egenföretagare och deras familjemedlemmar

Bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten — Allmänna regler

1. En anställd eller en egenföretagare som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens och som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för rätt till förmåner skall, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, få följande förmåner i den stat där han är bosatt:

a) Vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen på bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan sådana förmåner dock utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt lagstiftningen i den behöriga staten.

2. Bestämmelserna i punkt 1 gäller också familjemedlemmar som bor inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, i den mån de inte har rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta.

Om familjemedlemmarna är bosatta inom en medlemsstats territorium enligt vars lagstiftning rätten att erhålla vårdförmåner inte är beroerende av villkor om försäkring eller anställning, skall de vårdförmåner som de får anses utgivna av den institution hos vilken den anställde eller egenföretagaren är försäkrad, om inte maken eller den person som har hand om barnen är förvärvsverksam inom den nämnda medlemsstatens territorium.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 17 och 18.

Se EGD C-286/03.

Gränsarbetare och deras familjemedlemmar — Särskilda regler

Gränsarbetare kan även få förmåner inom den behöriga statens territorium. Sådana förmåner skall utges av den behöriga institutionen enligt denna stats lagstiftning som om personen vore bosatt i den staten. Hans familjemedlemmar kan få förmåner på samma villkor. För detta krävs dock, utom i brådskande fall, en överenskommelse mellan de berörda staterna, mellan de behöriga myndigheterna i dessa stater eller, om en sådan överenskommelse saknas, ett i förväg lämnat medgivande av den behöriga institutionen.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 19.

Vistelse i eller flyttning till den behöriga staten

1. En anställd eller egenföretagare som avses i artikel 19.1 och som vistas inom den behöriga statens territorium har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i den statens lagstiftning som om han vore bosatt där, även om han före vistelsen redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap.

2. Punkt 1 gäller också familjemedlemmar som avses i artikel 19.2.

Om familjemedlemmarna är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den medlemsstats territorium inom vilket den anställde eller egenföretagaren är bosatt, skall dock vårdförmåner utges av institutionen på vistelseorten för institutionen på den ort där dessa personer är bosatta.

3. Punkt 1 och 2 gäller inte gränsarbetare och deras familjemedlemmar.

4. En anställd eller egenföretagare och hans familjemedlemmar som avses i artikel 19 som bosätter sig inom den behöriga statens territorium har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning även om de före flyttningen redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 19a.

Vistelse utanför den behöriga staten — Återkomst eller flyttning till en annan medlemsstat under sjukdom eller moderskap — Behov av att resa till en annan medlemsstat för att få lämplig vård

1. En anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och

a) vars tillstånd ställer krav på vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium, med beaktande av förmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd, eller; (631/2004)

b) som, efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institutionens bekostnad, får tillstånd av denna institution att återvända till den medlemsstats territorium där han är bosatt eller att flytta till en annan medlemsstats territorium, eller

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande förmåner:

i) Vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse– eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där. Längden av den period under vilken förmåner utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse– eller bosättningsorten, kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämndas räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

1a. Administrativa kommissionen skall fastställa en förteckning över vårdförmåner som av praktiska skäl först måste vara föremål för en överenskommelse mellan den berörda personen och den vårdgivande institutionen för att förmånerna skall kunna utges under en vistelse i en annan medlemsstat. (631/2004)

2. Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras bara om det är klarlagt att en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra läkarvården.

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras, om vården är en förmån som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt och om han i den staten inte kan få vård inom den tid som, med beaktande av hans aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp, där är normal för vården i fråga.

3. Punkterna 1, 1a och 2 skall även tillämpas på en anställds eller egenföretagares familjemedlemmar. (631/2004)

Vid tillämpningen av punkt 1 a och c i på de familjemedlemmar som avses i artikel 19.2 som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den inom vars territorium den anställde eller egenföretagaren är bosatt gäller följande:

a) Vårdförmåner skall utges för institutionen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta av institutionen på vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar som om den anställde eller egenföretagaren vore försäkrad där. Den period under vilken förmåner utges bestäms dock av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta.

b) Frågan om tillstånd enligt punkt 1 c prövas av institutionen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta.

4. Den omständigheten att bestämmelserna i punkt 1 gäller en anställd eller en egenföretagare skall inte påverka hans familjemedlemmars rätt till förmåner.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 20–24.

Se Beslut nr 195 (2004/481/EG) om enhetlig tillämpning av artikel 22.1 a i i förordning (EEG) nr 1408/71 när det gäller förmåner i samband med graviditet och förlossning.

Se Beslut nr 196 (2004/482/EG) om tolkningen av artikel 22.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 för personer som genomgår dialys- eller syrgasbehandling.

Se EGD C‑466/04.

Särskilda regler för vissa grupper av personer

Utan hinder av artikel 2 skall artikel 22.1 a och c samt artikel 22.1a också tillämpas på personer som är medborgare i en medlemsstat och som är försäkrade i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat samt på familjemedlemmar som är bosatta tillsammans med dem.

Se Europeiska gemenskapernas administrativa kommission för social trygghet för migrerande arbetare –Beslut nr 174 (2000/141/EG) om tolkning av artikel 22a i förordning (EEG) nr 1408/71.

Beräkning av kontantförmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att kontantförmåner skall beräknas med utgångspunkt från en genomsnittlig inkomst, skall fastställa en sådan genomsnittlig inkomst enbart på grundval av den inkomst som man kan konstatera att personen ifråga haft under de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall utgå ifrån en standardinkomst, skall ta hänsyn enbart till standardinkomsten eller, i förekommande fall, till den genomsnittliga standardinkomsten för de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2a. Punkterna 1 och 2 skall också vara tillämpliga när det i den lagstiftning som tillämpas av den behöriga institutionen föreskrivs en viss referensperiod och denna period i tillämpliga fall helt eller delvis motsvarar de perioder som har fullgjorts av personen i fråga enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater. (647/2005)

3. Den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning storleken av kontanförmåner varierar med antalet familjemedlemmar, skall också ta hänsyn till personens familjemedlemmar bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 25.

Vårdförmåner av stor vikt

1. Har en institution i en medlemsstat funnit att en anställd eller en egenföretagare för sig själv eller för en familjemedlem har rätt till en protes, ett hjälpmedel eller andra vårdförmåner av stor vikt och har personen därefter blivit försäkrad hos en annan medlemsstats institution, skall han få förmånerna på den förstnämda institutionens bekostnad, även om de tillhandahålls efter det att han har blivit försäkrad hos den sistnämnda institutionen.

2. Administrativa kommissionen skall utarbeta en förteckning över förmåner på vilka bestämmelserna i punkt 1 skall tillämpas.

Arbetslösa personer och deras familjemedlemmar

1. En arbetslös person som tidigare var anställd eller egenföretagare, och som omfattas av bestämmelserna i artikel 69.1 eller artikel 71.1 b ii andra meningen och som uppfyller villkoren för rätt till vård- och kontantförmåner enligt den behöriga statens lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, skall under den period som anges i artikel 69.1 c erhålla följande förmåner:

a) Vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga för denna person under vistelsen inom den medlemsstats territorium där han söker arbete, med beaktande av förmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd. Dessa vårdförmåner skall för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen i den medlemsstat där personen söker arbete, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad hos denna.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen i den medlemsstat där den arbetslösa personen söker arbete, får dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. Arbetslöshetsförmåner enligt artikel 69.1 får inte utges under en period under vilken kontantförmåner erhålls.

(631/2004)

1a. Artikel 22.1a skall tillämpas på motsvarande sätt. (631/2004)

2. En helt arbetslös person som tidigare var anställd och som omfattas av bestämmelserna i artikel 71.1 a ii eller i artikel 71.1 b ii första meningen skall få vård– och kontantförmåner enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste anställning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18. Kostnaden för sådana förmåner skall betalas av institutionen i bosättningslandet.

3. Om en arbetslös person uppfyller villkoren för rätt till förmåner vid sjukdom eller moderskap enligt lagstiftningen i den medlemsstat som svarar för kostnaderna för förmåner vid arbetslöshet, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, har hans familjemedlemmar rätt till dessa förmåner, oavsett inom vilken medlemsstats territorium de är bosatta eller vistas. Sådana förmåner skall utges

i) vad gäller vårdförmåner, av institutionen på bosättnings– eller vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar för den behöriga institutionens räkning i den medlemsstat som ansvarar för kostnaden för arbetslöshetsförmånerna,

ii) vad gäller kontantförmåner, av den behöriga institutionen i den medlemsstat som ansvarar för kostnaden för förmåner vid arbetslöshet enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

4. Vid force majeure kan den behöriga institutionen förlänga den period som föreskrivs i punkt 1. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning enligt vilka förmåner vid sjukdom kan utges under ännu längre tid.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 26 och 27.

Avgifter för helt arbetslösa personer

Institutionen i en medlemsstat som utger vård– och kontantförmåner till de arbetslösa personer som avses i artikel 25.2 och som tillämpar en lagstiftning som föreskriver avdrag för avgifter som skall betalas av de arbetslösa personerna för täckandet av förmåner vid sjukdom och moderskap, har rätt att göra sådana avdrag i enlighet med den lagstiftning den tillämpar.

Pensionssökande och deras familjemedlemmar

Rätt till vårdförmåner i fall där rätten till förmåner från den institution som senast var behörig har upphört

1. En anställd eller egenföretagare, hans familjemedlemmar eller hans efterlevande som under behandlingen av en ansökan om pension upphör att ha rätt till vårdformåner enligt lagstiftningen i den senast behöriga medlemsstaten skall ändå få sådana förmåner på följande villkor. Vårdförmåner skall utges enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen eller personerna är bosatta, under förutsättning att de har rätt till sådana förmåner enligt den lagstiftningen eller skulle ha rätt till dem enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat om de vore bosatta inom den statens territorium, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18.

2. En pensionssökande, som har rätt till vårdförmåner enligt en medlemsstats lagstiftning vilken kräver att personen själv betalar sjukförsäkringsavgifter medan hans ansökan om pension behandlas, skall vid utgången av andra månaden för vilken han inte har betalat avgifterna förlora rätten till vårdförmåner.

3. Vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i punkt 1 skall betalas av den institution som har mottagit avgifter enligt bestämmelserna i punkt 2. Om inga avgifter skall betalas enligt bestämmelserna i punkt 2, skall den institution som svarar för kostnaderna för vårdförmåner sedan pensionen har beviljats enligt bestämmelserna i artikel 28 till institutionen på bosättningsorten betala tillbaka det belopp varmed förmåner har utgetts.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 28.

Pensionärer och deras familjemedlemmar

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i flera stater om det finns rätt till förmåner i bosättningslandet

En pensionär som har rätt till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, av vilka en är lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, och som har rätt till förmåner enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18 och bilaga VI, skall, tillsammans med sina familjemedlemmar, få sådana förmåner från institutionen på bosättningsorten och på denna institutions bekostnad som om personen vore en pensionär med rätt till pension endast enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning.

Se EUD C-543/13.

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera stater i fall då rätt till förmåner saknas i bosättningslandet

1. En pensionär som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som inte har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, skall ändå få sådana förmåner för egen del och för sina familjemedlemmar om han, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18 och bilaga VI, skulle ha rätt till det enligt den medlemsstatens lagstiftning eller åtminstone enligt lagstift– ningen i en av de medlemsstater som är behöriga att utge pensioner om han vore bosatt inom en sådan stats territorium. Förmånerna skall utges under följande förutsättningar:

a) Vårdförmåner skall utges för den institutions räkning som avses i punkt 2 av institutionen på bosättningsorten som om personen vore en pensionär enligt lagstiftningen i den stat inom vars territorium han är bosatt och hade rätt till sådana förmåner.

b) Kontantförmåner skall, i förekommande fall, utges av den institution som är behörig enligt reglerna i punkt 2 enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt den behöriga statens lagstiftning.

2. I fall som omfattas av punkt 1 skall kostnaden för vårdförmåner betalas av den institution som bestäms enligt följande regler:

a) Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt endast en medlemsstats lagstiftning skall kostnaden betalas av denna stats behöriga institution.

b) Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall kostnaden betalas av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid. Om tillämpningen av denna regel leder till att flera institutioner är betalningsskyldiga, skall kostnaden betalas av den institution som tillämpar den lagstiftning som pensionären senast har omfattats av.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 29.

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater än bosättningslandet i fall där det finns rätt till förmåner i det sistnämnda landet

1. Om en pensionär, som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, är bosatt inom en medlemsstats territorium enligt vars lagstiftning det för rätt till vårdförmåner inte uppställs några försäkrings– eller anställningsvillkor och från vilket land inte heller någon pension utges, skall den enligt reglerna i artikel 28.2 bestämda institutionen i en av de medlemsstater, som är behörig i fråga om pensioner, betala kostnaden för vårdförmåner till honom och hans familjemedlemmar i den utsträckning som de skulle ha haft rätt till sådana förmåner enligt den lagstiftning som tillämpas av denna institution om de hade varit bosatta inom den medlemsstats territorium där institutionen finns.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 29.

Familjemedlemmars bosättning i en annan stat än den i vilken pensionären är bosatt — Flyttning till den stat där pensionären är bosatt

1. Familjemedlemmar till en pensionär, som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket pensionären är bosatt skall, om denne har rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning, få förmåner som om pensionären vore bosatt inom samma territorium som de. Förmåner utges enligt följande villkor:

a) Vårdförmåner skall utges av institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar, på bekostnad av den institution som avses i artikel 27 eller artikel 28.2; om bosättningsorten är belägen i den behöriga medlemsstaten skall vårdförmånerna utges av den behöriga institutionen och på denna institutions bekostnad. (1223/98)

b) Kontantförmåner utges i förekommande fall av den behöriga institutionen, bestämd enligt artikel 27 eller 28.2, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

2. Familjemedlemmar som avses i punkt 1 och som bosätter sig i den medlemsstat där pensionären är bosatt skall få följande förmåner:

a) Värdförmåner enligt bestämmelserna i den statens lagstiftning, även om de redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap innan de flyttande.

b) Kontantförmåner som i förekommande fall utges av den behöriga institutionen, bestämd enligt bestämmelserna i artikel 27 eller 28.2, enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på den ort där pensionären är bosatt kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 30.

Vårdförmåner av stor vikt

Bestämmelserna i artikel 24 gäller också pensionärer.

En pensionärs och/eller hans familjemedlemmars vistelse i en annan medlemsstat än den där de är bosatta

1. En pensionär som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som har rätt till förmåner enligt en av dessa staters lagstiftning skall, tillsammans med sina familjemedlemmar som vistas inom en annan medlemsstats territorium än den stat där de är bosatta, få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium än bosättningsstaten, med beaktande av förmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd. Dessa vårdförmåner skall utges av institutionen på vistelseorten, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar, på bekostnad av institutionen på den ort där pensionären eller hans familjemedlemmar är bosatta.

b) Kontantförmåner som i förekommande fall utges av den behöriga institutionen enligt artikel 27 eller artikel 28.2, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelseorten får dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

2. Artikel 22.1a skall tillämpas på motsvarande sätt.

— —

Avgifter som betalas av pensionärer

1. Den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pensioner för avgifter för sjukdom och moderskap skall vara behörig att göra sådana avdrag, beräknande enligt lagstiftningen i fråga, på den pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna enligt artikel 27, 28, 28a, 29, 31 och 32 skall betalas av en institution i denna medlemsstat.

2. Om i fall som avses i artikel 28a, förvärv av förmåner vid sjukdom och moderskap grundas på betalning av avgifter eller liknande enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium pensionären i fråga är bosatt, skall sådana avgifter inte beaktas på grundval av denna bosättning.

Se EGD C-50/05 och också HFD:2006:99.

Se EGD C-389/99.

Allmänna bestämmelser

1. Vid tillämpningen av artikel 28, 28a, 29 och 31 skall en pensionär som får två eller flera pensioner enligt endast en medlemsstats lagstiftning betraktas som pensionär med rätt till pension enligt en enda medlemsstats lagstiftning på det sätt som avses i dessa bestämmelser.

2. Artikel 27–33 gäller inte i fall då en pensionär eller hans familjemedlemmar har rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning på grund av förvärvsverksamhet. I ett sådant fall skall personen, vid tillämpningen av detta kapitel, anses vara anställd eller egenföretagare eller en familjemedlem till en anställd eller en egenföretagare.

Se Beslut nr 156 (95/419/EG) av EGs administrativa kommission för social trygghet för migrande arbetare om prioritetsregler avseende rätt till sjuk- och moderskapsförsäkring.

Personer som studerar eller genomgår yrkesutbildning och deras familjemedlemmar

Särskilda föreskrifter för studerande och deras familjemedlemmar

Artiklarna 18 och 19, artikel 22.1 a och c, artikel 22.1a, artikel 22.2 andra stycket, artikel 22.3, artiklarna 23 och 24 och avsnitt 6 och 7 skall tillämpas på motsvarande sätt på studerande och deras familjemedlemmar i förekommande fall.

Diverse bestämmelser

System som skall gälla när det finns flera system i bosättnings– eller vistelselandet — Tidigare sjukdom — Den längsta period under vilken förmåner utges

1. Om lagstiftningen i vistelse– eller bosättningslandet innehåller flera försäkningssystem för sjukdom eller moderskap skall, om något annat inte följer av punkt 2, bestämmelserna i systemet för arbetare inom stålindustrin gälla i fall som avses i artikel 19, 21.1, 22, 25, 26, 28.1, 29.1 eller 31. Om denna lagstiftning omfattar ett särskilt system för arbetare i gruvor och liknande företag skall dock bestämmelserna i ett sådant system gälla för denna kategori av arbetare och deras familjemedlemmar, under förutsättning att institutionen på vistelse– eller bosättningsorten, till vilken ansökan lämnas in, är behörig att tillämpa ett sådant system.

2. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

3. Om utgivandet av förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om sjukdomens ursprung, skall detta villkor inte gälla personer för vilka denna förordning gäller, oavsett inom vilken medlemsstat de är bosatta. (307/1999)

4. Om lagstiftningen i en medlemsstat fastställer en längsta period under vilken förmåner kan utges, får den institution som tillämpar denna lagstiftning i förekommande fall beakta den period under vilken förmåner redan har utgetts av institutionen i en annan medlemsstat för samma fall av sjukdom eller moderskap.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 32–34.

Återbetalning mellan institutioner

1. Vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i detta kapitel av en medlemsstats institution för en annan medlemsstats institutions räkning skall återbetalas i sin helhet.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall fastställas och genomföras på det sätt som anges i den förordning som avses i artikel 98, antingen efter styrkande av verkliga kostnader eller på grundval av schablonbelopp.

I det senare fallet skall schablonbeloppen vara så nära den verkliga kostnaden som möjligt.

3. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan komma överens om andra återbetalningsmetoder eller avstå ifrån återbetalning mellan institutioner under dem.

Invaliditet

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 kapitel 3.

Anställda eller egenföretagare som omfattats av endast sådan lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd

Allmänna bestämmelser

1. En anställd eller egenföretagare, som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som har fullgjort försäkringsperioder uteslutande enligt sådan lagstiftning där invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd skall få förmåner i enlighet med bestämmelserna i artikel 39. Denna artikel skall inte beröra sådana pensionshöjningar eller tillägg för barn som har beviljats enligt bestämmelserna i kapitel 8.

2. Den lagstiftning som avses i punkt 1 och som gäller inom varje berörd medlemsstats territorium anges i bilaga IV A.

Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder som fullgjorts enligt de lagstiftningar som en anställd eller egenföretagare har omfattats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner

1. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för anställda eller, i förekommande fall, i en särskild anställning, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke, eller, i förekommande fall, i samma sysselsättning.

Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, allt efter omständigheterna och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system.

3. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för egenföretagare skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke, eller, i förekommande fall, i samma sysselsättning. De särskilda system för egenföretagare som avses i denna punkt är förtecknade i bilaga IV B för varje berörd medlemsstat.

Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, allt efter omständigheterna, och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system.

Utgivande av förmåner

1. Institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning var tillämplig då den arbetsförmåga uppkom som har följts av invaliditet, skall enligt denna lagstiftning avgöra om personen uppfyller villkoren för rätt till förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38.

2. En person som uppfyller de villkor som avses i punkt 1 skall få förmåner enbart från den nämnda institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

3. En person som inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 skall få de förmåner som han fortlöpande har rätt till enligt en annan medlemsstats lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38.

4. Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 föreskriver att förmånernas storlek skall bestämmas med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall den behöriga institutionen beakta också sådana familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

5. Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 innehåller bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid sammanträffande med annan inkomst eller med förmåner av annat slag som avses i artikel 46 a.2, skall artikel 46a.3 och artikel 46c.5 tilllämpas på motsvarande sätt.

6. En helt arbetslös person som omfattas av bestämmelserna i artikel 71.1 a ii eller av första meningen i artikel 71.1 b ii skall få de invaliditetsförmåner som utges av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt och enligt den lagstiftning som denna tillämpar som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste anställning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38 och/eller artikel 25.2. Institutionen i bosättningslandet skall svara för kostnaden för dessa förmåner.

Om denna institution tillämpar en lagstiftning som föreskriver avdrag för avgifter som skall betalas av de arbetslösa personerna för täckandet av invaliditetsförmåner, har den rätt att göra sådana avdrag i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftning den tillämpar.

Om det i den lagstiftning som denna institution tillämpar föreskrivs att beräkningen av förmåner skall grundas på lön skall institutionen beakta den lön som personen haft i det senaste sysselsättningslandet och i bosättningslandet enligt den lagstiftning som den tillämpar. Om han inte haft någon lön i bosättningslandet skall den behöriga institutionen, i den utsträckning som behövs och enligt de regler som föreskrivs i dess lagstiftning, grunda beräkningen på den lön som han haft i det senaste sysselsättningslandet.

Anställda eller egenföretagare som har omfattats antingen av lagstiftning enligt vilken invalidetsförmånernas storlek är beroende av försäkrings– eller bosättningsperiodernas längd eller av lagstiftning av denna typ och av den typ som avses i avsnitt 1

Allmänna bestämmelser

1. En anställd eller egenföretagare som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, av vilka åtminstone en inte är av den typ som avses i artikel 37.1, skall få förmåner enligt bestämmelserna i kapitel 3 och med beaktande av bestämmelserna i punkt 4.

2. En anställd eller egenföretagare som drabbas av arbetsoförmåga som leder till invaliditet medan han omfattas av en lagstiftning som anges i bilaga IV A skall dock få förmåner enligt bestämmelserna i artikel 37.1 på följande villkor:

— Att han uppfyller villkoren i denna lagstiftning eller i en lagstiftning av samma typ, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38, men utan att behöva åberopa försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en lagstiftning som inte anges i bilaga IV A.

— Att han inte uppfyller villkoren för rätt till invalidetsförmåner enligt någon annan lagstiftning än den i bilaga IV A.

— Att han inte gör något anspråk på förmåner vid ålderdom med beaktande av artikel 44.2 andra meningen.

3. a) Vid fastställandet av rätten till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning, som anges i bilaga IV A, vilken för rätt till invaliditetsförmåner kräver att en person under en viss tid har fått kontantförmåner vid sjukdom eller har varit arbetsförmögen, skall, när en anställd eller egenföretagare som har omfattats av denna lagstiftning drabbas av arbetsoförmåga som leder till invalidet medan han omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning, hänsyn tas till följande utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37.1:

i) Varje period under vilken han på grund av denna arbetsoförmåga enligt den andra medlemsstatens lagstiftning har fått kontantförmåner vid sjukdom eller i stället har fortsatt att få lön,

ii) varje period under vilken han, på grund av den invaliditet som har följt på denna arbetsoförmåga, har fått invaliditetsförmåner enligt den andra medlemsstatens lagstiftning enligt nuvarande kapitel 2 och kapitel 3 som följer,

skall beaktas som om det rörde sig om perioder under vilka kontantförmåner vid sjukdom hade utgetts till honom enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning eller under vilka han var arbetsoförmögen enligt denna lagstiftning.

b) Rätt till invaliditetsförmåner enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning förvärvas antingen vid utgången av den preliminära perioden med ersättning för sjukdom enligt denna lagstiftning eller vid utgången av den preliminära perioden av arbetsoförmåga enligt samma lagstiftning och tidigast

i) den dag då rätt till invaliditetsförmåner som avses i a ii förvärvas enligt den andra medlemsstatens lagstiftning, eller

ii) dagen efter den sista dagen med rätt till kontantförmåner vid sjukdom enligt den andra medlemsstatens lagstiftning.

4. Ett beslut som har fattats av en medlemsstats institution om en sökandes invaliditetsgrad skall vara bindande för andra medlemsstaters institutioner, under förutsättning att överensstämmelse mellan dessa staters lagstiftningar om villkor angående graden av invaliditet bekräftas i bilaga V.

Förvärrad invaliditet

1. I fall då den invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt endast en medlemsstats lagstiftning gäller följande:

a) Om personen inte har omfattats av en annan medlemsstats lagstiftning sedan han började få förmåner, skall den förstnämnda medlemsstatens behöriga institution med beaktande av försämringen utge förmånerna enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

b) Om personen har omfattats av lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater sedan han började få förmåner, skall med beaktande av försämringen förmånerna utges till honom enligt bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 eller 40.2.

c) Om förmånens eller förmånernas totala belopp enligt bestämmelserna i b är lägre än det förmånsbelopp som personen fick på bekostnad av den institution som tidigare svarade för utbetalningen, skall denna institution ge honom ett tillägg som motsvarar skillnaden mellan de två beloppen.

d) Om, i det fall som avses i b, den institution som svarar för den första arbetsoförmågan är en nederländsk institution, och om

i) den sjukdom som har förorsakat försämringen är densamma som den som föranledde förmåner enligt nederländsk lagstiftning,

ii) denna sjukdom är en arbetssjukdom enligt lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast omfattades av och som ger honom rätt till det tillägg som avses i artikel 60.1 b, och

iii) den lagstiftning eller de lagstiftningar som personen har omfattats av sedan han började få förmåner är sådan som anges i bilaga IV A,

skall den nederländska institutionen fortsätta att utge den första förmånen efter försämringen, och den förmån, som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast har omfattats av, skall minskas med den nederländska förmånens belopp.

e) Om, i det fall som aves i b, personen inte har rätt till förmåner på bekostnad av en annan medlemsstats institution, skall den behöriga institutionen i den första staten med beaktande av försämringen och, i förekommande fall, bestämmelserna i artikel 38, utge förmånerna enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning.

2. När en invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, skall förmånerna med beaktande av försämringen utges till honom enligt bestämmelserna i artikel 40.1.

Utgivande av förmåner som tidigare har innehållits eller dragits in – Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom – Omräkning av förmåner som har beviljats enligt artikel 39

Fastställande av ansvarig institution då utgivande av invaliditetsförmåner återupptas

1. Om förmåner skall utges på nytt efter att ha innehållits skall, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 43, den institution eller de institutioner som svarade för utgivandet av förmåner vid tidpunkten för innehållandet svara för utgivandet.

2. Om efter indragning av förmåner personens hälsotillstånd motiverar att ytterligare förmåner beviljas, skall dessa i förekommande fall utges enligt bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 eller 40.2.

Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom – Omräkning av förmåner som har beviljats enligt artikel 39

1. Invaliditetsförmåner skall i förekommande fall omvandlas till förmåner vid ålderdom enligt villkoren i den eller de lagstiftningar enligt vilka de har beviljats och enligt bestämmelserna i kapitel 3.

2. Om en person som får invaliditetsförmåner med stöd av bestämmelserna i artikel 49 kan göra anspråk på förmåner vid ålderdom enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater skall varje institution i en medlemsstat som svarar för utgivande av invaliditetsförmåner fortsätta att till honom utge de invaliditetsförmåner som han har rätt till enligt den lagstiftning som den tillämpar tills bestämmelserna i punkt 1 blir tillämpliga på institutionen eller så länge som personen uppfyller villkoren för sådana förmåner.

3. Om invaliditetsförmåner som har beviljats i enlighet med artikel 39 enligt en medlemsstats lagstiftning omvandlas till förmåner vid ålderdom och om personen ännu inte uppfyller de villkor som krävs av en eller flera nationella lagstiftningar för att få dessa förmåner, skall personen från denna eller dessa medlemsstater från dagen för omvandlingen få invaliditetsförmåner beviljade i enlighet med kapitel 3 som om detta kapitel hade varit tillämpligt vid den tidpunkt då hans arbetsförmåga som ledde till invaliditet inträffade tills personen uppfyller kvalifikationsvillkoren för rätt till förmån vid ålderdom enligt lagstiftningen i den eller de berörda medlemsstaterna eller, om sådan omvandling inte föreskrivs, så länge som han har rätt till invaliditetsförmåner enligt den eller de berörda lagstiftningarna.

4. De invaliditetsförmåner som utges enligt artikel 39 skall omräknas enligt kapitel 3 så snart som förmånstagaren uppfyller kvalifikationsvillkoren för invaliditetsförmåner enligt en lagstiftning som inte anges i bilaga IV A eller så snart som han får förmåner vid ålderdom enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Personer som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda

1. Bestämmelserna i artiklarna 37, 38.1, 39 och avsnitten 2, 3 och 4 skall tillämpas analogt på personer som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, avveckling, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner enligt ett särskilt system för offentligt anställda kräver att alla försäkringsperioderna har fullgjorts enligt ett eller flera särskilda system för offentligt anställda i den medlemsstaten, eller betraktas som likvärdiga med sådana perioder enligt den medlemsstatens lagstiftning, skall emellertid endast de perioder beaktas som kan erkännas enligt den medlemsstatens lagstiftning.

Om den berörda personen, sedan sådana fullgjorda perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, allt efter omständigheterna.

3. Om enligt medlemsstatens lagstiftning förmånerna beräknas på grundval av den senaste lönen eller de senaste lönerna under en referensperiod skall den statens behöriga institution vid beräkningen enbart beakta dessa löner, vederbörligen omvärderade, under den eller de perioder då den berörda personen omfattades av den lagstiftningen.

Ålderdom och dödsfall (pensioner)

Allmänna bestämmelser om beviljande av förmåner till anställda eller egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater

1. Rätten till förmåner för en anställd eller egenföretagare som har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, eller för hans efterlevande, skall fastställas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

2. Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 49 skall en ansökan om förmåner som personen lämnar in avse all lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av. Undantag från denna regel skall göras om personen uttryckligen begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom som han har rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater skjuts upp.

3. Detta kapitel skall inte tillämpas på de höjningar av eller tillägg till pensioner som utges för barn eller för pensioner till barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna enligt bestämmelserna i kapitel 8. (1399/1999)

Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som en anställd eller egenföretagare har omfattats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner

1. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system som avses i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för anställda eller, i förekommande fall, i en särskild sysselsättning, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma sysselsättning skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke, eller, i förekommande fall, i samma sysselsättning. Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, allt efter omständigheterna och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system.

3. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att föräkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för egenföretagare, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke. De särskilda system för egenföretagare som avses i denna punkt är förtecknade i bilaga IV B för varje berörd medlemsstat. Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, allt efter omständigheterna, och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system.

4. Försäkringsperioder som har fullgjorts enligt ett särskilt system i en medlemsstat skall beaktas enligt det allmänna systemet, eller om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän i en annan medlemsstat för att få bibehålla eller återfå rätt till förmåner under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system, även om dessa perioder redan har beaktats i den senare staten enligt ett system som avses i punkt 2 eller i punkt 3 första meningen.

5. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till förmåner kräver att personen är försäkrad vid den tidpunkt då försäkringsfallet inträffade, skall detta villkor anses vara uppfyllt om han vid den tidpunkten omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat, i enlighet med de bestämmelser som anges för varje medlemsstat i bilaga VI.

6. En period med hel arbetslöshet under vilken en person uppbär förmåner enligt artikel 71.1 a ii eller b ii, första meningen, skall beaktas av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt i enlighet med den lagstiftning som den institutionen tillämpar, som om denna lagstiftning gällde för honom under hans senaste anställning.

Om denna institution tillämpar en lagstiftning som föreskriver avdrag för avgifter som skall betalas av de arbetslösa personerna för täckandet av ålderspension och dödsfallsersättning, har den rätt att göra sådana avdrag i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftning den tillämpar.

Om den period med hel arbetslöshet som personen har fullgjort i bosättningslandet endast kan beaktas om avgiftsperioder har fullgjorts i det landet, skall detta villkor anses vara uppfyllt om avgiftsperioder har fullgjorts i en annan medlemsstat.

Se EGD C-306/03, EGD C-101/04 och EUD C-440/09.

Beviljande av förmåner

1. Om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner har uppfyllts utan tillämpning av artikel 45 eller artikel 40.3, skall följande regler gälla:

a) Den behöriga institutionen skall beräkna det förmånsbelopp som skall utbetalas

i) å ena sidan, endast enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar,

ii) å andra sidan, enligt punkt 2.

b) Den behöriga institutionen kan dock underlåta att företa beräkningen i enlighet med a ii om resultatet av denna beräkning, bortsett från skillnader som uppstår vid avrundningen av siffror, är lika med eller lägre än resultatet av beräkningen enligt a i, om inte denna institution tillämpar en lagstiftning som innehåller regler om förhindrande av sammanträffande av förmåner som avses i artiklarna 46b och 46c eller om nämnda institutioner tillämpar en lagstiftning som innehåller regler om förhindrande av sammanträffande av förmåner i fall som avses i artikel 46c, under förutsättning att nämnda lagstiftning föreskriver att förmåner av annat slag skall beaktas endast på grundval av förhållandet mellan de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enbart enligt denna lagstiftning och de försäkringseller bosättningsperioder som krävs enligt denna lagstiftning för att få rätt till hel förmån.

I bilaga IV C anges för varje medlemsstat de fall när två beräkningar skulle medföra ett sådant resultat.

2. Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas:

a) Den behöriga institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b) Den behöriga institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan försäkringsfallet inträffade.

3. Personen skall ha rätt till det högsta beloppet som har beräknats enligt punkt 1 och 2, från den behöriga institutionen i varje medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning, som gäller enligt den lagstiftning enligt vilken förmånen skall utbetalas.

I förekommande fall skall den jämförelse som skall göras stå irelati on till de belopp som har fastställts efter tillämpningen av nämnda bestämmelser.

4. Om det i fråga om invalid-, ålders- eller efterlevandepensioner skulle inträffa att summan av de förmåner som utges av de behöriga institutionerna i två eller flera medlemsstater enligt bestämmelserna i en sådan multilateral konvention om social trygghet som avses i artikel 6 b är lägre än den summa som skulle utges av dessa medlemsstater enligt punkterna 1 till 3, skall bestämmelserna i detta kapitel tillämpas på personen.

Allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningar

1. Med sammanträffande av förmåner av samma slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande som beräknas eller utges på grundval av försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person.

2. Med sammanträffande av förmåner av annat slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner som inte kan betraktas som om de var av samma slag enligt punkt 1.

3. Följande regler skall gälla vid tillämpningen av reglerna om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning då en förmån vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande sammanträffar med en förmån av samma slag eller med en förmån av annat slag eller med annan inkomst:

a) Hänsyn skall tas till förmåner som har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller till annan inkomst som har förvärvats i en annan medlemsstat endast om lagstiftningen i den första medlemsstaten innehåller regler om att förmåner eller inkomst som har förvärvats utomlands skall beaktas.

b) Hänsyn skall tas till det förmånsbelopp som skall utges av en annan medlemsstat före avdrag för skatter, socialförsäkringsavgifter och andra individuella premier eller avdrag.

c) Hänsyn skall inte tas till förmånsbelopp som har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning och som utges på grundval av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring.

d) Om bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning tilllämpas enligt endast en medlemsstats lagstiftning med hänsyn till att personen uppbär förmåner av liknande eller annat slag och som utbetalas enligt andra medlemsstaters lagstiftningar eller till annan inkomst som har förvärvats inom andra medlemsstaters territorium, får den förmån som betalas ut enligt lagstiftningen i den första medlemsstaten minskas endast med ett belopp som motsvarar de förmånsbelopp som utbetalas enligt lagstiftningen inom andra medlemsstaters territorium eller den inkomst som har förvärvats där.

Se EUD C-127/11.

Särskilda bestämmelser vid sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning

1. Bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.2.

2. Bestämmelser om minskning, innhållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.1 a i endast om förmånen är

a) antingen en förmån som avses i bilaga IV D, vars storlek inte beror på de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd, eller

b) en förmån, vars storlek bestäms på grundval av en tillgodoräknad period som avses vara fullgjord mellan den dag då försäkringsfallet inträffade och en senare dag. I det senare fallet skall nämnda bestämmelser tillämpas vid sammanträffande av en sådan förmån

i) antingen med en förmån av samma slag, såvida inte en överenskommelse har slutis mellan två eller flera medlemsstater som föreskriver att en och samma tillgodoräknad period inte får beaktas två eller flera gånger

ii) eller med en förmån av det slag som avses i a.

Förmåner som avses i a och b och överenskommelser som anges i bilaga IV D.

Särskilda bestämmelser vid sammanträffande av en eller flera förmåner som avses i artikel 46a.1 med en eller flera förmåner av annat slag eller med annan inkomst då två eller flera medlemsstater berörs

1. Om uppbärandet av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför minskning, innehållande eller indragning av två eller flera förmåner som avses i artikel 46.1 a i skall de belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning i de berörda medlemsstaternas lagstiftning delas med det antal förmåner som skall minskas, innehållas eller indragas.

2. Om en förmån beräknas i enlighet med artikel 46.2 skall den förmån eller de förmåner av annat slag som utges från andra medlemsstater eller annan inkomst och alla andra beståndsdelar som gäller enligt medlemsstatens lagstiftning vid tillämpning av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning, beaktas i förhållande till de försäkrings- och/eller bosättningsperioder som avses i artikel 46.2 b och användas vid beräkningen av nämnda förmån.

3. Om uppbärandet av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför minskning, innehållande eller indragning av en eller flera förmåner som avses i artikel 46.1 a i och av en eller flera förmåner som avses i artikel 46.2 skall följande regler gälla:

a) Om det rör sig om en eller flera förmåner som avses i artikel 46.1 a i skall de belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av bestämmelserna angående minskning, innehållande eller indragning enligt medlemsstaternas lagstiftning delas med det antal förmåner som skall minskas, innehållas eller indragas.

b) Om det rör sig om en eller flera förmåner som beräknas i enlighet med artikel 46.2 skall minskningen, innehållandet eller indragningen ske i enlighet med punkt 2.

4. Om i de fall som avses i punkt 1 och 3 a en medlemsstats lagstiftning föreskriver att för tillämpning av bestämmelser angående minskning, innehållande eller indragning, hänsyn skall tas till förmåner av annat slag och/eller annan inkomst och andra beståndsdelar i förhållande till de försäkringsperioder som avses i artikel 46.2 b, skall den i nämnda punkter föreskrivna delningen inte gälla för den medlemsstaten.

5. Alla ovannämnda bestämmelser skall tillämpas på motsvarande sätt om lagstiftningen i en eller flera medlemsstater föreskriver att rätt till en förmån inte kan förvärvas om personen uppbär en förmån av annat slag som utbetalas enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller uppbär annan inkomst.

Tilläggsbestämmelser för beräkning av förmåner

1. Vid beräkningen av det teoretiska belopp och det prorata-belopp som avses i artikel 46.2 skall följande regler gälla:

a) Om den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffade enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstifningar är längre än den maximiperiod som krävs enligt lagstiftningen i en av dessa stater för rätt till hel förmån, skall den behöriga institutionen i den staten beakta denna maximiperiod i stället för de fullgjorda periodernas totala längd. Denna beräkningsmetod får inte leda till att institutionen måste utge förmån med högre belopp än det som har fastställts för oreducerad förmån i den lagstiftning som den tillämpar. Bestämmelsen gäller inte förmåner vilkas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd.

b) Förfarandet för beaktande av sammanfallande perioder är fastställt i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

c) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av genomsnittliga inkomster, en genomsnittlig avgift, en genomsnittlig ökning eller förhållandet mellan den sökandes brutto inkomster och de genomsnittliga bruttoinkomsterna för alla försäkrade personer utom lärlingar under försäkringsperioderna, skall sådana genomsnittliga eller proportionella tal fastställas av denna stats behöriga institution enbart på grundval av försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna stats lagstiftning eller bruttoinkomster som personen har haft under enbart dessa perioder.

d) Om förmåner enligt en medlemstats lagstiftning beräknas på grundval av storleken av inkomster, avgifter eller ökningar, skall denna stats behöriga institution fastställa de inkomster, avgifter och ökningar som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning på grundval av de genomsnittliga inkomster, avgifter eller ökningar som har godtagits med avseende på de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

e) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp, skall denna stats behöriga institution godta de standardinkomster eller det fasta belopp som skall beaktas av den med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning som är lika med de standardinkomster eller det fasta belopp eller, i förekommande fall, med de genomsnittliga standardinkomster eller det fasta belopp som svarar mot de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

f) Om förmåner enligt en medlemsstas lagstiftning för vissa perioder beräknas på grundval av inkomsternas storlek och för andra perioder på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp skall denna stats behöriga institution, med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beakta de inkomster eller fasta belopp som har fastställts enligt bestämmelserna i d eller e ovan eller i förekommande fall genomsnittet av dessa inkomster eller fasta belopp. Om förmåner beräknas på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp för alla perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar, skall institutionen godta de inkomster som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftningar, som är lika med de fiktiva inkomster som svarar mot standardinkomster eller det fasta beloppet.

g) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av genomsnittsavgifter, skall den behöriga institutionen fastställa detta genomsnitt med åberopande enbart av de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.

2. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om indexering av de faktorer som skall beaktas vid beräkningen av förmåner skall i förekommande fall tillämpas på de faktorer som skall beaktas av denna medlemsstats behöriga institution enligt bestämmelserna i punkt 1 med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning.

3. Om förmåners storlek enligt en medlemsstats lagstiftning fastställs med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall denna stats behöriga institution ta hänsyn även till dessa familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

4. Om den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar kräver att en lön skall beaktas vid beräkningen av förmåner då artikel 45.6 första och andra styckena har tillämpats och om i denna medlemsstat endast perioder med hel arbetslöshet med förmån i enlighet med artikel 71.1 a ii eller artikel 71.1 b ii första meningen beaktas vid betalning av pension, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten betala pension på grundval av den lön som den använde som grund för utgivande av denna arbetslöshetsförmån i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar.

Se EUD C‑282/11.

Försäkrings- eller bosättningsperioder kortare än ett år

1. Utan hinder av bestämmelser i artikel 46.2 skall institutionen i en medlemsstat inte vara skyldig att bevilja förmåner med anledning av perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den tillämpar och som skall beaktas då förskringsfallet inträffar

— om längden av nämnda perioder inte uppgår till ett år, och

— om endast dessa perioder beaktas, någon rätt till förmån inte skulle finnas enligt bestämmelserna i denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i var och en av de andra medlemsstaterna skall beakta de perioder som avses i punkt 1 vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2 utom de under b.

3. Om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skulle leda till att alla institutioner i de berörda medlemsstaterna befrias från sina skyldigheter, skall förmåner beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den sista av de stater vars villkor är uppfyllda, som om alla försäkkringsoch bosättningsperioder som har fullgjorts och beaktats enligt bestämmelserna i artikel 45.1–45.4 hade fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.

Se EGD C-331/06.

Beräkning av förmåner för en person som inte samtidigt uppfyller villkoren i alla lagstiftningar enligt vilka försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts eller då han uttryckligen begärt att beviljandet av förmåner vid ålderdom skjuts upp

1. Om en person vid en viss tidpunkt inte uppfyller de villkor som har fastställts för beviljande av förmåner i alla de medlemsstaters lagstiftning som han har omfattats av, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 men uppfyller villkoren i endast en eller flera av dem, skall följande gälla:

a) Varje behörig institution som tillämpar en lagstiftning, vars villkor är uppfyllda, skall beräkna det förmånsbelopp som skall utges enligt bestämmelserna i artikel 46.

b) Undantag:

i) Om personen uppfyller villkoren i åtminstone två lagstiftningar utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda, skall dessa perioder inte beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2 om inte beaktandet av sådana perioder möjliggör fastställandet av ett högre förmånsbelopp.

ii) Om personer uppfyller villkoren i endast en lagstiftning utan att han behöver åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de lagstiftningar vilkas villkor inte är uppfyllda, skall det förmånsbelopp som skall betalas ut i enlighet med artikel 46.1 a i, beräknas enligt bestämmelserna i endast den lagstiftning vars villkor är uppfyllda med beaktande av endast de perioder som fullgjorts enligt denna lagstiftning, om inte hänsynen till de perioder som fullgjorts enligt de lagstiftningar vilkas villkor inte är uppfyllda gör det möjligt att fastställa ett högre förmånsbelopp i enlighet med artikel 46.1 a ii.

Bestämmelserna i denna punkt skall tillämpas på motsvarande sätt då personen uttryckligen har begärt att beviljandet av förmåner vid ålderdom skjuts upp i enlighet med artikel 44.2 andra meningen.

2. Den eller de förmåner som har beviljats enligt en eller flera lagstiftningar i det fall som avses i punkt 1 skall automatisk räknas om enligt bestämmelserna i artikel 46 när villkoren enligt en eller flera av de lagstiftningar som personen har omfattats av är uppfyllda, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 och i förekommande fall ännu en gång med beaktande av punkt 1. Denna punkt skall tillämpas på motsvarande sätt då en person begär beviljande av förmåner vid ålderdom som har förvärvats enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som dittills hade varit uppskjuten i enlighet med artikel 44.2 andra meningen.

3. En omräkning skall automatiskt göras enligt bestämmelserna i punkt 1, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 40.2, när villkoren i en eller flera lagstiftningar inte längre är uppfyllda.

Beviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibeloppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt

En förmånstagare på vilken detta kapitel är tillämpligt får inte, i den stat inom vars territorium han är bosatt och enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom, beviljas en förmån som är mindre än den minimiförmån som har fastställts enligt denna lagstiftning för en försäkrings– eller bosättningsperiod som är lika med alla försäkringsperioder som har beaktats vid betalning enligt bestämmelserna i de föregående artiklarna. Den behöriga institutionen i denna stat skall under den tid han är bosatt inom dess territorium om det behövs betala ut ett tillägg till honom som uppgår till skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som skall betalas ut enligt detta kapitel och minimiförmånsbeloppet.

Indexering och ny beräkning av förmåner

1. Om förmånerna från de berörda staterna ändras med en fast procentsats eller ett fast belopp till följd av ökade levnadskostnader, förändringar i lönenivån eller av andra ändringsorsaker, skall denna procentsats eller detta belopp tillämpas direkt på de förmåner som har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46, utan att någon ny beräkning behöver göras enligt bestämmelserna i den artikeln.

2. Om metoden för att fastställa eller reglerna för att beräkna förmåner skulle ändras, skall dock en ny beräkning göras enligt bestämmelserna i artikel 46.

Personer som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda

1. Bestämmelserna i artiklarna 44, 45.1, 45.5 och 45.6 samt artiklarna 46-51 skall tillämpas analogt på personer som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för att förvärva, avveckla, bibehålla, eller återfå rätt till förmåner enligt ett särskilt system för offentligt anställda kräver att alla försäkringsperioderna har fullgjorts enligt ett eller flera särskilda system för offentligt anställda i den medlemsstaten, eller betraktas som likvärdiga med sådana perioder enligt den medlemsstatens lagstiftning, skall emellertid endast de perioder beaktas som kan erkännas enligt den medlemsstatens lagstiftning.

Om den berörda personen, sedan sådana fullgjorda perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, allt efter omständigheterna.

3. Om enligt medlemsstatens lagstiftning förmånerna beräknas på grundval av den senaste eller de senaste lönerna under en referensperiod skall den statens behöriga institution vid beräkningen enbart beakta lönerna, vederbörligen omvärderade, under den eller de perioder då den berörda personen omfattades av den lagstiftningen.

Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Rätt till förmåner

Bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten – Allmänna regler

En anställd eller egenföretagare som råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller drabbas av en arbetssjukdom och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall i den stat i vilken han är bosatt få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som utges på den behöriga institutionens bekostnad av institutionen på hans bosättningsort enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar som om han vore försäkrad där.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen på den förstnämndas bekostnad enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 60 och 61 samt artiklarna 65 och 66.

Gränsarbetare — Särskild regel

Också en gränsarbetare kan få förmåner inom den behöriga statens territorium. Sådana förmåner skall utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning som om personen vore bosatt där.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 60 och 61 samt artiklarna 65 och 66.

Vistelse i eller flyttning till den behöriga staten

1. En anställd eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 och som vistas inom den behöriga statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning, även om han redan har fått förmåner före sin vistelse. Denna bestämmelse gäller dock inte gränsarbetare.

2. En anställd eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 och som bosätter sig inom den behöriga statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning, även om han redan har fått förmåner före flyttningen.

Vistelse utanför den behöriga staten – Återkomst eller flyttning till en annan medlemsstat efter ett olycksfall eller en arbetssjukdom – Behov av att bege sig till en annan medlemsstat för att få lämplig vård

1. En anställd eller egenföretagare som råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller drabbas av en arbetssjukdom och

a) som vistas inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, eller

b) som, efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institutionens bekostnad, får tillstånd av denna institution att återvända till den medlemsstats territorium där han är bosatt eller att flytta till en annan medlemsstats territorium, eller

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande:

i) Vårdförmåner som utges på den behöriga institutionens bekostnad av institutionen på vistelse– eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som sistnämnda institution tillämpar som om han vore försäkrad där. Den period under vilken förmåner får utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse– eller bosättningsorten kan dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen på den förstnämnda institutionens bekostnad enligt den behöriga statens lagstiftning.

2. Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras endast om det är klarlagt att en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra läkarvården.

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras om personen inte kan få sådan vård inom den medlemsstats territorium där han är bosatt.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 62–64 samt artiklarna 65 och 66.

Olycksfall under resa

Ett olycksfall som inträffar under en resa inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall anses ha inträffat inom den behöriga statens territorium.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 65 och 66.

Förmåner vid arbetssjukdom då en person har varit utsatt för samma risk i flera medlemsstater

1. Om en person, som har drabbats av arbetssjukdom, enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater har utövat verksamhet av en art som kan förorsaka denna sjukdom, skall de förmåner som han eller hans efterlevande kan göra anspråk på beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den stat där villkoren senast har uppfyllts, om så behövs med beaktande av punkt 2–5.

2. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om att sjukdomen i fråga först har diagnosticerats inom dess territorium, skall detta villkor anses vara uppfyllt, om sjukdomen först har diagnosticerats inom en annan medlemsstats territorium.

3. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om att sjukdomen i fråga har diagnosticerats inom en viss tid efter det att den senaste verksamhet har upphört som har kunnat förorsaka en sådan sjukdom, skall den behöriga institutionen i den staten, vid undersökningen av när denna senaste verksamhet utövades, beakta, i nödvändig utsträckning, liknande verksamhet som har utövats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, som om verksamheten hade utövats enligt lagstiftningen i den förstnämnda staten.

4. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av villkor om att en verksamhet som har kunnat förorsaka sjukdomen ifråga har varat under en viss tid, skall den behöriga institutionen i den staten, i nödvändig utsträckning, beakta perioder under vilka sådan verksamhet har utövats enligt lagstiftningen i den förstnämnda staten.

5. I fall som rör sklerogen pneumokonios skall kostnaderna för kontantförmåner, inklusive pensioner, fördelas mellan de behöriga institutionerna i de medlemsstater inom vars territorier personen i fråga har utövat en verksamhet som har kunnat förorsaka sjukdomen. Denna fördelning skall ske på basis av hur längden av de perioder av försäkring eller bosättning för ålderspension, som avses i artikel 45.1 och som har fullgjorts enligt lagstiftningen i var och en av staterna, förhåller sig till den totala längden av sådana perioder som har full- gjorts enligt lagstiftningen i alla stater vid de tidpunkter då förmånerna började utgå.

6. På förslag från kommissionen skall rådet enhälligt bestämma vilka andra arbetssjukdomar som bestämmelserna i punkt 5 skall utvidgas till att omfatta.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 67–69.

Beräkning av kontantförmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall grundas på genomsnittliga inkomster, skall fastställa sådana genomsnittliga inkomster uteslutande på grundval av inkomster som faktiskt har utbetalats under de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall grundas på standardinkomster, skall uteslutande beakta standardinkomsterna eller, i förekommande fall, de genomsnittliga standardinkomsterna för perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

3. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att kontantförmånernas storlek skall variera med antalet familjemedlemmar, skall även beakta familjemedlemmar till personen som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 70.

Se EGD C-205/05.

Kostnader för transport av en person som har råkat ut för ett olycksfall i arbetet eller som har drabbats av en arbetssjukdom

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning innehåller bestämmelser om ansvar för kostnaderna för transport av en person, som har råkat ut för ett olycksfall i arbetet eller som har drabbats av en arbetssjukdom, antingen till hans bosättningsort eller till ett sjukhus, skall ansvara för kostnader för transport av personen till motsvarande ort inom en annan medlemsstats territorium där han är bosatt, under förutsättning att institutionen i förväg lämnar sitt tillstånd till en sådan transport och därvid beaktar skälen för transporten. Sådant tillstånd skall inte krävas för gränsarbetare.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning innehåller bestämmelser om ansvar för kostnaderna för transport till begravningsplatsen av en person som har avlidit till följd av ett olycksfall i arbetet skall enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar ansvara för kostnaderna för transport till motsvarande plats inom en annan medlemsstats territorium där personen var bosatt vid tiden för olycksfallet.

Förvärrande av en arbetssjukdom för vilken förmåner har beviljats

1. Vid försämring av en arbetssjukdom för vilken en anställd eller egenföretagare har fått eller får förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning gäller följande:

a) Om personen inte under den tid som han har fått förmåner har utfört arbete som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning och som sannolikt kan förorsaka eller förvärra sjukdomen, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten med beaktande av försämringen ansvara för kostnaden för förmånerna enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

b) Om personen under den tid som han fått förmåner har utfört sådant arbete enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten ansvara för kostnaden för förmånerna enligt den lagstiftning som den tillämpar utan att beakta försämringen. Den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten skall till personen i fråga utge ett tillägg, vars storlek skall uppgå till skillnaden mellan det förmånsbelopp som skall utges efter försämringen och det belopp som skulle ha utgetts föreförsämringen enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar om sjukdomen hade uppkommit enligt den medlemsstatens lagstiftning.

c) Om, i det fall som avses i b, en anställd eller egenföretagare som lider av sklerogen pneumokonios eller av en sjukdom som anges i artikel 57.6, inte har rätt till förmåner enligt den andra medlemsstatens lagstiftning, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten, med beaktande av försämringen, utge förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar. Den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten skall dock svara för kostnaden för skillnaden mellan beloppet av kontantförmåner, inklusive pensioner, som med beaktande av försämringen skall utges av den förstnämnda medlemsstatens behöriga institution, och beloppet av motsvarande förmåner som betalades ut före försämringen.

d) Bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning i en medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas på personer som uppbär förmåner som har beviljats av institutioner i två medlemsstater enligt b.

2. Vid försämring av en arbetssjukdom som föranleder tillämpningav bestämmelserna i artikel 57.5 gäller följande:

a) Den behöriga institution som har utgett förmånerna enligt bestämmelserna i artikel 57.1 skall med beaktande av försämringen utge förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar.

b) Kostnaden för kontantförmåner, inklusive pensioner, skall fortsätta att fördelas mellan de institutioner som enligt bestämmelserna i artikel 57.5 delade på kostnaderna för tidigare förmåner. Om personen åter har börjat arbeta i en verksamhet som sannolikt kan förorsaka eller förvärra arbetssjukdomen, antingen enligt lagstiftningen i en av medlemsstaterna inom vilken han tidigare har arbetat i en verksamhet av samma slag eller enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, skall dock den behöriga institutionen i denna stat svara för kostnaden för skillnaden mellan det förmånsbelopp som skall utges med hänsyn till försämringen och det förmånsbelopp som betalades ut före försämringen.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 71.

Diverse bestämmelser

Regler för beaktande av särskilda bestämmelser i vissa lagstiftningar

1. Om det inte finns någon försäkring mot olycksfall i arbetet eller mot arbetssjukdomar inom den medlemsstats territorium inom vilket personen befinner sig eller om det finns en sådan försäkring men inte någon institution som svarar för utgivande av vårdförmåner, skall dessa förmåner utges av den institution på vistelse– eller bosättningsorten som svarar för utgivande av vårdförmåner vid sjukdom.

2. Om det enligt den behöriga statens lagstiftning för rätt till helt kostnadsfria vårdförmåner krävs att sådan läkarvård som organiseras av arbetsgivaren utnyttjas, skall vårdförmåner, som utges i fall som avses i artiklarna 52 och 55.1, anses ha utgetts inom ramen för sådan läkarvård.

3. Om det i den behöriga statens lagstiftning finns ett system för arbetsgivares ansvar, skall vårdförmåner som utges i fall som avses i artikel 52 och 55.1 anses ha utgetts på den behöriga institutionens begäran.

4. Om den behöriga statens system för ersättning för olycksfall i arbetet inte har karaktären av obligatorisk försäkring, skall vårdförmåner utges direkt av arbetsgivaren eller den försäkringsgivare som har trätt i hans ställe.

5. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

6. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock endast om

1) ingen ersättning utges för det olycksfall i arbetet eller den arbetssjukdom som hade inträffat eller godkänts tidigare enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar,

och

2) ingen ersättning utges enligt den andra medlemsstatens lagstiftning enligt vilken olycksfallet i arbetet eller arbetssjukdomen har inträffat eller godkänts senare, med beaktande av bestämmelserna i punkt 5, vad gäller det olycksfallet i arbetet eller den arbetssjukdomen.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 72.

Tillämpligt system om det finns flera system i vistelse– eller bosättningslandet — Maximitid för förmåner

1. Om vistelse– eller bosättningslandets lagstiftning har flera försäkringssystem, skall bestämmelserna i systemet för arbetare inom stålindustrin gälla för anställda eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 eller 55.1. Om denna lagstiftning innehåller ett särskilt system för arbetare i gruvor eller liknande företag skall dock bestämmelserna i detta system gälla för denna kategori arbetare om den institution på vistelse– eller bosättningsorten, till vilken de lämnar in sin ansökan, är behörig att tillämpa detta system.

2. Om en medlemsstats lagstiftning föreskriver en maximiperiod under vilken förmåner kan beviljas, kan institutionen som tillämpar denna lagstiftning beakta varje period under vilken förmåner redan har utgetts av en annan medlemsstats institution.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 73–77.

Återbetalning mellan institutioner

1. Den behöriga institutionen är skyldig att återbetala beloppet för sådana vårdförmåner som utges för dess räkning enligt bestämmelserna i artikel 52 och 55.1.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall, efter styrkande av de verkliga kostnaderna, fastställas och genomföras enligt de regler som har fastställts i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

3. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan komma överens om andra återbetalningsmetoder eller avstå från återbetalning mellan institutioner under dem.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 96.

Studerande

Bestämmelserna i avsnitten 1-4 skall på motsvarande sätt gälla studerande.

Dödsfallsersättningar

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 kapitel 5.

Sammanläggning av försäkrings– eller bosättningsperioder

Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkrings– eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till dödsfallsersättningar, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

Rätt till ersättning när dödsfallet inträffar i eller den förmånsberättigade är bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. När en anställd, en egenföretagare, en pensionär eller en pensionssökande, eller en familjemedlem till en sådan person, avlider inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall dödsfallet anses ha inträffat inom den behöriga statens territorium.

2. Den behöriga institutionen är skyldig att utge dödsfallsersättning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, även om den förmånsberättigade är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller även om dödsfallet har inträffat på grund av ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom.

Utgivande av förmåner för en pensionär som avlider under bosättning i en annan medlemsstat än den där den institution finns, som svarade för utgivande av vårdförmåner

Om en pensionär, som hade rätt till pension enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, avlider under bosättning inom en annan medlemsstats territorium än det, vars institution svarade för att utge vårdförmåner till honom enligt bestämmelserna i artikel 28, skall de dödsfallsersättningar som utges enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, utges av institutionen på dess egen bekostnad som om pensionären vid dödsfallet hade varit bosatt inom det territorium där denna institution finns.

Bestämmelserna i föregående punkt gäller också en pensionärs familjemedlemmar.

Studerande

Bestämmelserna i artiklarna 64-66 skall på motsvarande sätt gälla studerande och deras familjemedlemmar.

Arbetslöshetsförmåner

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 kapitel 6.

Allmänna bestämmelser

Sammanläggning av försäkrings– eller anställningsperioder

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkringsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings– eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock under förutsättning att anställningsperioderna skulle ha ansetts som försäkringsperioder om de hade fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att anställningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings– eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore anställningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

3. Utom i fall som avses i artikel 71.1 a ii och b ii, skall bestämmelserna i punkt 1 och 2 gälla under villkor att personen senast har fullgjort

— i fall som avses i punkt 1, försäkringsperioder

— i fall som avses i punkt 2, anställningsperioder

enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs.

4. Om längden av den period under vilken förmåner kan utges är beroende av försäkrings– eller anställningsperiodernas längd, gäller i förekommande fall bestämmelserna i punkt 1 eller 2.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 80.

Se EUD C‑284/15.

Beräkning av förmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av förmåner skall grundas på den tidigare lönens storlek, skall uteslutande beakta den lön som personen hade vid sin senaste anställning inom denna stats territorium. Om den anställningen varade kortare tid än fyra veckor, skall dock förmånerna grundas på normallönen på den arbetslösa personens bosättnings– eller vistelseort vid en anställning som motsvarar eller liknar hans senaste anställning inom en annan medlemsstats territorium.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning föreskriver att förmånernas storlek varierar med antalet familjemedlemmar, skall också beakta personens familjemedlemmar bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium. Denna bestämmelse gäller dock inte om en annan person har rätt till arbetslöshetsförmåner i familjemedlemmarnas bosättningsland och om familjemedlemmarna beaktas vid beräkningen av dessa förmåner.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 81 och 82.

Arbetslösa personer som beger sig till en annan medlemsstat än den behöriga staten

Villkor och begränsningar i rätten att behålla förmåner

1. En anställd eller egenföretagare, som är helt arbetslös och uppfyller villkoren för rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning och som beger sig till en eller flera andra medlemsstater för att söka arbete där, skall behålla rätten till sådana förmåner enligt följande villkor och med följande begränsningar:

a) Före avfärden skall han ha varit registrerad som arbetssökande och ha varit tillgänglig för den behöriga statens arbetsförmedling i åtminstone fyra veckor efter det att han blev arbetslös. De behöriga förmedlingarna eller institutionerna kan dock ge tillstånd till att han reser innan denna tid har gått ut.

b) Han skall registrera sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i varje medlemsstat som han reser till och underkasta sig den kontroll som finns där. Detta villkor skall anses uppfyllt för perioden före registreringen, om personen har registrerat sig inom sju dagar från den dag då han inte längre var tillgänglig för arbetsförmedlingen i den stat som han har lämnat. I undantagsfall kan denna period förlängas av de behöriga förmedlingarna eller institutionerna.

c) Rätten till förmåner skall bibehållas under en längsta tid av tre månader från och med den dag då personen upphörde att vara tillgänglig för arbetsförmedlingen i den stat som han har lämnat, under förutsättning att den totala förmånsperioden inte överstiger den förmånsperiod som han hade rätt till enligt denna stats lagstiftning. För säsongsarbetare skall denna tid dessutom begränsas till den tid som återstår till slutet av den säsong för vilken han har anställts.

2. Om personen återvänder till den behöriga staten före utgången av den period under vilken han har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 1 c, skall han fortsätta att ha rätt till förmåner enligt denna stats lagstiftning. Han skall förlora all rätt till förmåner enligt den behöriga statens lagstiftning, om han inte återvänder dit före utgången av denna tid. I undantagsfall kan denna tidsgräns utsträckas av de behöriga förmedlingarna eller institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkt 1 kan åberopas endast en gång mellan två anställningsperioder.

4. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 83.

Se L om utkomstskydd för arbetslösa 1290/2002 5 kap.

Utgivande av förmåner och återbetalning

1. I de fall som avses i artikel 69.1 skall förmåner utges av institutionen i varje stat till vilken en arbetslös person beger sig för att söka arbete.

Den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren omfattades av under den senaste arbetsperioden, skall vara skyldig att återbetala beloppet för sådana förmåner.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall, efter styrkande av de verkliga kostnaderna eller i form av schablonbelopp, fastställas och genomföras enligt de regler som har fastställts i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

3. Två eller fler medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan komma överens om andra återbetalnings– eller betalningsmetoder eller avstå från återbetalning mellan underställda institutioner.

Se L om utkomstskydd för arbetslösa 1290/2002 6 kap.

Arbetslösa personer som under sin senaste anställning var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. En arbetslös person som tidigare var anställd och som under sin senaste anställning var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall få förmåner enligt följande bestämmelser:

a) i) En gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslös i det företag som sysselsätter honom skall få förmåner enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning som om han vore bosatt inom denna stats territorium. Dessa förmåner skall utges av den behöriga institutionen.

ii) En gränsarbetare som är helt arbetslös skall få förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt som om han hade omfattats av denna lagstiftning då han senast var anställd. Dessa förmåner skall utges av institutionen på bosättningsorten på dess bekostnad.

b) i) En anställd som inte är gränsarbetare och som blir delvis, periodvis eller helt arbetslös och som förblir tillgänglig för sin arbetsgivare eller arbetsförmedlingen inom den behöriga statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning som om han vore bosatt inom dess territorium. Dessa förmåner skall utges av den behöriga institutionen.

ii) En anställd som inte är gränsarbetare och som blir helt arbetslös och som anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt eller som återvänder till detta territorium skall få förmåner enligt denna stats lagstiftning som om han senast hade varit anställd där. Institutionen på bosättningsorten skall på egen bekostnad utge dessa förmåner. Om personen har fått rätt till förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av, skall han dock få förmåner enligt bestämmelserna i artikel 69. Förmåner enligt lagstiftningen i den stat där han är bosatt skall innehållas under varje period under vilken den arbetslöse enligt bestämmelserna i artikel 69 kan ansöka om förmåner enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av.

2. En arbetslös person har inte rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt under den tid som han har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 1 a i eller 1 b i.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 84.

Personer som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda

1. Bestämmelserna i avsnitten 1 och 2 skall tillämpas analogt på personer som omfattas av ett särskilt arbetslöshetssystem för offentligt anställda.

2. Bestämmelserna i avsnitt 3 skall inte tillämpas på personer som omfattas av ett särskilt arbetslöshetssystem för offentligt anställda. En arbetslös som omfattas av ett särskilt arbetslöshetssystem för offentligt anställda, som är helt eller delvis arbetslös, och som i samband med sin senaste anställning var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga medlemsstatens, skall erhålla förmåner i enlighet med bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning som om han var bosatt inom denna stats territorium. Dessa förmåner skall tillhandahållas och kostnaderna för dem bäras av den behöriga institutionen.

Familjeförmåner

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 kapitel 7.

Sammanläggning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare

Om lagstiftningen i en medlemsstat för rätt till förmåner ställer krav på fullgjorda försäkrings– eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, skall den behöriga institutionen i den staten i nödvändig utsträckning beakta försäkrings– och anställningsperioder samt perioder av verksamhet som egenföretagare som har fullgjorts i en annan medlemsstat som om dessa perioder hade fullgjorts enligt den lagstiftning som denna tillämpar.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 85.

Anställda som har blivit helt arbetslösa

En anställd som har blivit helt arbetslös och för vilken artikel 71.1 a ii eller b ii första meningen gäller skall för sina familjemedlemmar som är bosatta inom samma medlemsstats territorium som han själv få familjeförmåner enligt lagstiftningen i den staten som om han hade varit omfattad av denna lagstiftning under sin senaste anställning, med beaktande, om så behövs, av bestämmelserna i artikel 72. Dessa förmåner skall utges på bekostnad av institutionen på bosättningsorten.

Om denna institution tillämpar en lagstiftning som föreskriver avdrag för avgifter som skall betalas av de arbetslösa personerna för täckandet av familjeförmåner, har den rätt att göra sådana avdrag i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftning den tillämpar.

Anställda eller egenföretagare vars familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

En anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten, om något annat inte följer av bilaga VI.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 86.

Se EGD C-333/00.

Arbetslösa vars familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

En arbetslös person som tidigare var anställd eller egenföretagare och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten, som om de vore bosatta i den staten, om något annat inte följer av bilaga VI.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 88.

Utgivande av förmåner

1. Familjeförmåner skall i fall som avses i artikel 73 utges av den behöriga institutionen i den stat vars lagstiftning gäller för den anställde eller egenföretagaren och ifall som avses i artikel 74 av den behöriga institutionen i den stat enligt vars lagstiftning en arbetslös person som tidigare var anställd eller egenföretagare uppbär arbetslöshetsförmåner. Förmånerna skall utges i enlighet med de bestämmelser som gäller för sådana institutioner oavsett om den fysiska eller juridiska person till vilken sådana förmåner skall utbetalas är bosatt eller vistas inom den behöriga statens territorium eller inom en annan medlemsstats territorium eller inom en annan medlemsstats territorium.

2. Om den person till vilken familjeförmånerna skall utbetalas inte använder dessa förmåner till familjemedlemmarnas försörjning, skall den behöriga institutionen dock på begäran av och genom institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort eller den institution eller det organ som är utsett därtill av den behöriga myndigheten i det land där familjemedlemmarna är bosatta utbetala dessa förmåner med befriande verkan till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer familjemedlemmarna.

3. Två eller flera medlemsstater kan i enlighet med bestämmelserna i artikel 8 komma överens om att den behöriga institutionen, antingen direkt eller genom institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort, skall utbetala familjeförmånerna till vilka rätt föreligger enligt lagstiftnin- gen i dessa stater eller i en av dessa stater, till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer familjemedlemmarna.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artikel 86.

Prioritetsregler då rätt till familjeförmåner samtidigt föreligger enligt lagstiftningen i den behöriga staten och enligt lagstiftningen i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta

1. Om familjeförmåner för samma tid och för samma familjemedlem på grund av förvärvsverksamhet utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta, skall rätten till familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, i förekommande fall med tillämpning av artikel 73 eller 74, innehållas till det belopp som utbetalas enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten.

2. Om ansökan om förmåner inte görs i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta kan den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten tillämpa bestämmelserna i punkt 1 som om förmånerna hade beviljats i den förstnämnda staten.

Studerande

Bestämmelserna i artikel 72 skall på motsvarande sätt gälla studerande.

Förmåner för pensionärers minderåriga barn och för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 kapitel 8.

Pensionärers minderåriga barn

1. I denna artikel avses med ”förmåner” dels familjebidrag för personer som får pension till följd av ålderdom, invaliditet, olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom, dels sådana ökningar av eller tillägg till pensioner som utges för barn till pensionären, med undantag för de tillägg som utges enligt försäkringssystem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

2. Oavsett inom vilken medlemsstats territorium som pensionären eller barnen är bosatta gäller följande:

a) Till den som får pension enligt endast en medlemsstats lagstiftning skall förmånerna utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat som svarar för pensionen.

b) Till den som får pensioner enligt flera medlemsstaters lagstiftning skall förmånerna utges:

i) enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken han är bosatt, under förutsättning att han, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, har fått rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1 enligt denna stats lagstiftning eller,

ii) om denna förutsättning inte är uppfylld, enligt den medlemsstats lagstiftning som han längst har omfattats av, under förutsättning att han, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1 enligt denna lagstiftning. Om han inte har sådan rätt enligt denna lagstiftning, skall villkoren för att få förmåner enligt andra berörda medlemsstaters lagstiftning utredas i fallande ordning allt efter längden av de försäkrings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt dessa medlemsstaters lagstiftning.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 90–92.

Barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

1. I denna artikel avses med ”förmåner” de familjebidrag och, i förekommande fall, de tillägg eller särskilda bidrag som utges för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna. (1399/1999)

2. Förmåner till barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna skall beviljas enligt följande regler, oavsett inom vilken medlemsstats territorium som barnet eller den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer barnet är bosatt:

a) Barn till sådana avlidna anställda eller egenföretagare som omfattades av endast en medlemsstats lagstiftning enligt denna stats lagstiftning.

b) Barn till sådana avlidna anställda eller egenföretagare som omfattades av flera medlemsstaters lagstiftningar:

i) Enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium barnet är bosatt, under förutsättning att det, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, enligt denna stats lagstiftning har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1.

ii) I andra fall enligt lagstiftningen i den medlemsstat vars lagstiftning den avlidne längst hade omfattats av, under förutsättning att barnet, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, enligt denna stats lagstiftning har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1. Om det inte har sådan rätt enligt denna lagstiftning, skall villkoren för att få förmåner enligt andra berörda medlemsstaters lagstiftning utredas i fallande ordning allt efter längden av de försäkrings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt dessa medlemsstaters lagstiftning.

Den medlemsstats lagstiftning som gäller vid beviljande av de förmåner som avses i artikel 77 till en pensionärs barn skall dock fortsätta att gälla efter pensionärens död vid utgivande av förmåner till hans barn.

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 90–92.

Barnpensioner, förutom de som beviljats enligt försäkringssystem för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, skall behandlas som ”förmåner” enligt bestämmelserna i artikel 78.1 om den avlidne vid något tillfälle omfattades av ett system avsett enbart för familjebidrag eller tilläggsbidrag eller särskilda bidrag för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna. Dessa system anges i en förteckning i bilaga VIII.

Gemensamma bestämmelser om förmåner för minderåriga barn till pensionärer och för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

1. Förmåner som avses i artiklarna 77, 78 och 78a skall utges enligt den lagstiftning som har fastställts med tillämpning av bestämmelserna i dessa artiklar av den institution som svarar för tillämpningen av denna lagstiftning och på dess bekostnad som om pensionären eller den avlidne endast hade omfattats av den behöriga statens lagstiftning. (1399/1999)

Dock gäller följande:

a) Om denna lagstiftning föreskriver att rätten att få, bibehålla eller återfå förmåner är beroende av längden av försäkrings-, anställningseller bosättningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, skall längden i förekommande fall fastställas med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 eller artikel 72.

b) Om denna lagstiftning föreskriver att förmånsbeloppet skall beräknas med utgångspunkt från pensionsbeloppet eller skall bestämmas efter försäkringsperiodernas längd, skall dessa förmånsbelopp beräknas med utgångspunkt från det teoretiska belopp som har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46.2.

2. Om tillämpningen av regeln i artiklarna 77.2 b ii och 78.2 b ii skulle leda till att flera medlemsstater blir behöriga eftersom perioderna är lika långa, skall förmåner som avses i artikel 77, 78 eller 78a beviljas enligt lagstiftningen i de medlemsstater som pensionären eller den avlidne senast har omfattats av. (1399/1999)

3. Rätten till förmåner endast enligt nationell lagstiftning eller enligt bestämmelserna i punkt 2 och enligt artiklarna 77, 78 och 78a skall innehållas om barnen ges rätt till familjeförmåner eller familjebidrag enligt en medlemsstats lagstiftning på grund av förvärvsverksamhet. I så fall skall personerna anses som familjemedlemmar till en anställd eller egenföretagare. (1399/1999)

Se tillämpningsförordning RF (EEG) 574/72 artiklarna 90–92.

Bestämmelser om förmåner för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna och som är berättigade till förmåner enligt ett särskilt system för offentligt anställda

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 78a skall pensioner, enligt ett särskilt system för offentligt anställda, till barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna beräknas enligt bestämmelserna i kapitel 3. (1399/1999)

2. När perioder för försäkring, anställning, verksamhet som egenföretagare eller bosättning, i de fall som föreskrivs i punkt 1, också har fullgjorts enligt ett allmänt system, skall förmåner som har uppkommit enligt det allmänna systemet utges i enlighet med bestämmelserna i kapitel 8 om inte annat föreskrivs i artikel 44.3. Perioder för försäkring, verksamhet som egenföretagare eller anställning som har fullgjorts i enlighet med lagstiftningen för ett särskilt system för offentligt anställda eller perioder som enligt medlemsstatens lagstiftning skall betraktas som likvärdiga med sådana perioder skall, när så är lämpligt, beaktas för att förvärva, bibehålla eller återfå rätt till förmån i enlighet med lagstiftningen för det allmänna systemet. (1399/1999)

Administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare

Sammansättning och arbetsmetoder

1. Till kommissionen skall det knytas en administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare (nedan benämnd ”administrativa kommissionen”) som består av en regeringsföreträdare för var och en av medlemsstaterna, om det behövs biträde av sakkunniga. En företrädare för kommissionen skall delta i administrativa kommissionens arbete som rådgivare.

2. Administrativa kommissionen skall biträdas i tekniska frågor av Internationella arbetsorganisationen enligt de överenskommelser som har slutits för detta ändamål mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och den Internationella arbetsorganisationen.

3. Stadgar för administrativa kommissionen skall fastställas genom överenskommelse mellan ledamöterna. Beslut i frågor om tolkning som avses i artikel 81 a skall vara enhälliga. De skall ges nödvändig publicitet.

4. Kommissionen skall förse administrativa kommissionen med sekretariatstjänster.

Administrativa kommissionens uppgifter

Administrativa kommissionen skall ha till uppgift

a) att handha samtliga administrativa frågor om tolkning av bestämmelserna i denna förordning och senare förordningar eller av bestämmelser i andra överenskommelser eller arrangemang inom ramen för dessa förordningar, utan att det påverkar den rätt som myndigheter, institutioner och berörda personer har att utnyttja de förfaranden och domstolar som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning, denna förordning eller fördraget,

b) att på begäran av myndigheter, institutioner och domstolar i medlemsstaterna översätta handlingar som gäller tillämpningen av denna förordning, särskilt översättningar av ansökningar som görs av personer som kan ha rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning,

c) att främja och utveckla samarbete mellan medlemsstaterna i frågor om social trygghet, framförallt vad gäller hälso– och sociala åtgärder av gemensamt intresse,

d) att främja och utveckla samarbete mellan medlemsstaterna genom att modernisera de förfaranden som är nödvändiga för informationsutbyte, särskilt genom att anpassa informationsflödet mellan institutionerna till telematiskt utbyte, med beaktande av utvecklingen av informationsbehandlingen i varje medlemsstat. Denna modernisering har framför allt till syfte att påskynda beviljandet av förmåner, (1290/97)

e) att ställa samman de uppgifter som skall beaktas vid upprättande av redovisningar av de kostnader som skall betalas av medlemsstaternas institutioner enligt bestämmelserna i denna förordning och fastställa de årliga avräkningarna mellan dessa institutioner,

f) att utföra andra uppgifter inom dess kompetensområde enligt bestämmelserna i denna och senare förordningar eller andra överenskommelser eller arrangemang inom ramen för dessa förordningar,

g) att lämna förslag till kommissionen om utarbetande av ytterligare förordningar och om ändring av denna och senare förordningar.

Rådgivande kommitté för migrerande arbetares sociala trygghet

Inrättande, sammansättning och arbetsmetoder

1. En rådgivande kommitté för migrerande arbetares sociala trygghet (nedan benämnd ”rådgivande kommittén”) inrättas härmed. Den skall ha 162 företrädare och bestå av följande företrädare från varje medlemsstat: (1791/2006)

a) Två regeringsföreträdare, av vilken åtminstone en skall vara ledamot av administrativa kommissionen.

b) Två företrädare för arbetstagarorganisationerna.

c) Två företrädare för arbetsgivarorganisationerna.

För var och en av de ovan nämnda kategorierna skall en ersättare utses för varje medlemsstat.

2. Ledamöterna i rådgivande kommittén och deras ersättare skall utses av rådet, som vid valet av företrädare för arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer skall sträva efter att åstadkomma en rättvis representation för de olika intressområdena.

En förteckning över ledamöter och ersättare skall offentliggöras av rådet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

3. Mandattiden för ledamöter och ersättare skall vara två år. Mandaten kan förnyas. Vid utgången av mandattiden skall ledamöter och ersättare stå kvar i sina uppdrag tills de ersätts eller tills deras mandat har förlängts.

4. Rådgivande kommitténs ordförande skall vara representant för kommissionen. Ordföranden har inte rösträtt.

5. Rådgivande kommittén skall sammanträda minst en gång om året. Ordföranden sammankallar kommittén, antingen på eget initiativ eller på grund av en till honom inlämnad skriftlig ansökan från minst en tredjedel av ledamöterna. En sådan ansökan måste innehålla konkreta förslag om dagordningen.

6. Rådgivande kommittén kan på ordförandens förslag i undantagsfall besluta att samråda med personer eller företrädare för organisationer som har stor erfarenhet av frågor om social trygghet. Dessutom skall kommittén få teknisk hjälp från Internationella arbetsorganisationen på samma villkor som administrativa kommissionen enligt den överenskommelse som har slutits mellan Europeiska gemenskapen och Internationella arbetsorganisationen.

7. Rådgivande kommitténs utlåtanden och förslag skall vara motiverade. De skall beslutas med kvalificerad majoritet av de giltigt angivna rösterna.

Kommittén skall genom majoritetsbeslut anta en arbetsordning, som skall godkännas av rådet sedan yttrande har inhämtats från kommissionen.

8. Kommissionen skall förse rådgivande kommittén med sekretariatstjänster.

Rådgivande kommitténs uppgifter

Rådgivande kommittén skall på begäran av kommissionen, administrativa kommissionen eller på eget initiativ

a) utreda allmänna eller principiella frågor eller problem som uppkommer vid tillämpningen av de förordningar som har antagits inom ramen för bestämmelserna i artikel 51 i fördraget,

b) avge yttranden till administrativa kommissionen och förslag till ändringar i förordningarna.

Diverse bestämmelser

Samarbete mellan behöriga myndigheter

1. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall till varandra översända all information om

a) åtgärder som har vidtagits för att tillämpa denna förordning,

b) ändringar i nationell lagstiftning som kan påverka tillämpningen av denna förordning.

2. Vid tillämpningen av denna förordning skall myndigheterna och institutionerna i medlemsstaterna bistå varandra och handla som om de tillämpade sin egen lagstiftning. Den administrativa hjälp som dessa myndigheter och institutioner tillhandahåller skall som regel vara kostnadsfri. Medlemsstaternas behöriga myndigheter kan dock komma överens om att vissa kostnader skall ersättas.

3. Medlemsstaternas myndigheter och institutioner kan vid tillämpningen av denna förordning ta direkt kontakt med varandra och med de personer som berörs eller deras företrädare.

4. En medlemsstats myndigheter, institutioner och domstolar får inte avvisa en ansökan eller andra handlingar som lämnas in till dem på grund av att de har skrivits på en annan medlemsstats officiella språk. De kan i förekommande fall åberopa bestämmelserna i artikel 81 b.

5. a) Då en medlemsstats myndigheter eller institutioner enligt denna förordning eller enligt den tillämpningsförordning som avses i artikel 98 överför personuppgifter till myndigheter eller institutioner i en annan medlemsstat, skall sådant överförande omfattas av de lagbestämmelser om skydd av personuppgifter som gäller i den medlemsstat som lämnar uppgifterna.

Allt senare överförande av uppgifter såväl som lagring, ändring och förstörande av uppgifter skall omfattas av bestämmelserna i den mottagande medlemsstatens lagstiftning om skydd för personuppgifter.

b) Användandet av personuppgifter för andra ändamål än social trygghet kan ske endast med den berörda personens samtycke eller i enlighet med de andra garantier som föreskrivs i nationell lagstiftning.

Kontakter mellan institutioner och personer som omfattas av denna förordning

1. De institutioner och personer som omfattas av denna förordning skall vara skyldiga att informera och samarbeta med varandra för att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning.

Institutionerna skall enligt principen om en god förvaltning svara på alla förfrågningar inom rimlig tid och skall därvid till berörda personer tillhandahålla all information som kan behövas för att dessa personer skall kunna utöva de rättigheter som de tilldelas genom denna förordning.

De berörda personerna skall så snart som möjligt informera institutionerna i den behöriga staten och i bosättningsstaten om alla förändringar i sin personliga situation eller familjesituation som påverkar deras rätt till förmåner enligt denna förordning.

2. Om den informationsskyldighet som avses i punkt 1 tredje stycket inte iakttas, får proportionella åtgärder vidtas i enlighet med nationell lagstiftning. Dessa åtgärder skall dock vara likvärdiga de åtgärder som tillämpas i liknande situationer enligt den interna rättsordningen och får inte göra det omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som berörda personer tilldelas genom denna förordning.

3. Vid problem med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning som skulle kunna äventyra rättigheterna för en person som omfattas av förordningen, skall institutionen i den behöriga staten eller den stat där den berörda personen är bosatt kontakta den eller de institutioner i den eller de medlemsstater som berörs. Om någon lösning inte kan hittas inom rimlig tid får de berörda myndigheterna begära att administrativa kommissionen agerar i ärendet.

Se EUD C-370/17 och C-37/18.

Befrielse från eller minskning av skatter — Undantag från bestyrkande

1. Befrielse från eller minskning av skatter, stämpelavgifter, notariats– eller registeringsavgifter som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning för intyg eller handlingar som krävs enligt denna stats lagstiftning skall utsträckas till liknande handlingar som krävs enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller enligt denna förordning.

2. Alla utlåtanden, handlingar och intyg som kan krävas för tillämpningen av denna förordning skall undantas från krav på bestyrkande av diplomatiska eller konsulära myndigheter.

3. Ett elektroniskt meddelande som sänds av en institution i enlighet med bestämmelserna i denna förordning samt tillämpningsförordningen kan inte avvisas av någon myndighet eller institution i en annan medlemsstat med den motiveringen att det mottagits på elektronisk väg, när den mottagande institutionen väl förklarat sig vara i stånd att motta elektroniska meddelanden. Återgivande och registrering av sådana meddelanden skall presumeras vara ett korrekt och exakt återgivande av originalhandlingen eller en återgivning av den information handlingen gäller, om inte motsatsen bevisas.

Ett elektroniskt meddelande anses giltigt om det datasystem i vilket detta meddelande registreras är utrustat med nödvändiga säkerhetsfunktioner för att förhindra att meddelandet ändras, sprids eller läses. Den registrerade informationen skall när som helst kunna återges i direkt läsbar form. När ett elektroniskt meddelande överförs från en socialförsäkringsinstitution till en annan skall lämpliga säkerhetsåtgärder vidtas i enlighet med tillämpliga gemenskapsbestämmelser.

(1290/97)

Ansökningar, förklaringar eller överklaganden som lämnas in till en myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. En ansökan, förklaring eller ett överklagande som enligt en medlemsstats lagstiftning skulle ha kommit till en myndighet, institution eller domstol i denna stat inom en viss tid skall anses ha kommit i rätt tid om den inom samma tidsperiod kommer till en motsvarande myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat. I ett sådant fall skall myndigheten, institutionen eller domstolen som tar emot ansökan, förklaringen eller överklagandet utan dröjsmål vidarebefordra handlingen till den behöriga myndigheten, institutionen eller domstolen i den förra medlemsstaten, antingen direkt eller genom de rätta myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Den dag då ansökan, förklaringen eller överklagandet kom till myndigheten, institutionen eller domstolen i den andra medlemsstaten skall anses som ankomstdag hos den rätta myndigheten, institutionen eller domstolen.

2. Om en ansökan om familjeförmåner har ingivits i en medlemsstat av en person som är berättigad att göra en sådan ansökan i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning och om denna stat inte i första hand är behörig, skall den dag som ansökan först ingavs räknas som den dag ansökan inkommit till behörig myndighet, institution eller domstol, under förutsättning att en ny ansökan inges i den i första hand behöriga staten av den person som är berättigad att göra det enligt statens lagstiftning. Den andra ansökan skall inges senast inom ett år efter underrättelse om att den första ansökan avvisats eller att förmånerna upphört att utbetalas i den första medlemsstaten.

Läkarundersökningar

1. De läkarundersökningar som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning kan på den behöriga institutionens begäran utföras inom en annan medlemsstats territorium genom institutionen på den ort där den person som har rätt till förmåner vistas eller är bosatt enligt villkoren i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98 eller, om sådana saknas, enligt de villkor som de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna kommer överens om.

2. Läkarundersökningar som utförs enligt villkoren i punkt 1 skall anses utförda inom den behöriga statens territorium.

Överföring från en medlemsstat till en annan av betalningar enligt denna förordning

I förekommande fall skall penningöverföringar som följer av tillämpningen av denna förordning göras enligt avtal som gäller på detta område mellan de berörda medlemsstaterna vid tidpunkten för överföringen. Om inte några sådana överenskommelser finns mellan två medlemsstater, skall de behöriga myndigheterna i dessa stater eller de myndigheter som svarar för internationella betalningar gemensamt besluta om de åtgärder som behövs för att utföra sådana överföringar.

Särskilda regler för tillämpningen av vissa lagstiftningar

Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning finns i bilaga VI.

— —

Avgifter som skall betalas av arbetsgivare eller företag utanför den behöriga staten

En arbetsgivare skall inte vara skyldig att betala högre avgifter på grund av att han bedriver sin verksamhet eller att hans företag har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens.

Uppbörd av avgifter

1. Uppbörd av avgifter som skall betalas till en institution i en medlemsstat kan göras inom en annan medlemsstats territorium enligt det administrativa förfarande och med de garantier och privilegier som gäller för uppbörd av avgift som skall betalas till en motsvarande institution i den sistnämnda medlemsstaten.

2. Regler om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skall, i den utsträckning som behövs, finnas i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98 eller i överenskommelser mellan två eller flera medlemsstater. Dessa regler kan även gälla indrivning av avgifter.

Betalningsskyldiga institutioners rätt gentemot en skadeståndsansvarig tredje part

1. Om en person får förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat för en skada till följd av en händelse som har inträffat inom en annan stats territorium, gäller följande regler om rättsförhållandet mellan den institution som svarar för förmånerna och en tredje part som är skyldig att ersätta skadan:

a) Om institutionen i kraft av den lagstiftning som den tillämpar inträder i den rätt att kräva ersättning som förmånstagaren har gentemot en tredje part, skall detta inträde erkännas av varje medlemsstat.

b) Om institutionen har en självständig rätt till krav gentemot en tredje part, skall denna rätt erkännas av varje medlemsstat.

2. Om en person får förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning för en skada till följd av en händelse som har inträffat inom en annan medlemsstats territorium, skall bestämmelserna i denna lagstiftning, om i vilka situationer arbetsgivare eller deras anställda skall undantas från civilrättsligt ansvar, gälla denna person eller den behöriga institutionen.

Bestämmelserna i punkt 1 skall även gälla krav som en betalningsskyldig institution har gentemot en arbetsgivare eller hans anställda i fall då dessa inte är undantagna från ansvar.

3. Om enligt bestämmelserna i artikel 36.3 och/eller artikel 63.3 två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter har kommit överens om att avstå från återbetalning mellan institutioner under dem, gäller följande regler om krav gentemot en tredje part:

a) Om institutionen i den medlemsstat där någon vistas eller är bosatt beviljar förmåner till honom för en skada som har inträffat inom dess territorium, kan denna institution, enligt den lagstiftning som den tillämpar, inträda i den skadades rätt eller göra gällande en självständig rätt gentemot den tredje part som är skyldig att ersätta skadan.

b) Vid tillämpningen av a skall

i) personen som får förmåner anses vara försäkrad hos institutionen på vistelse eller bosättningsorten, och

ii) denna institution anses vara den som svarar för förmånerna.

c) Bestämmelserna i punkt 1 och 2 skall fortsätta att gälla för förmåner som inte omfattas av den överenskommelse om avstående från återbetalning som avses i denna punkt.

Övergångs- och slutbestämmelser

Övergångsbestämmelser för anställda

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period före den 1 oktober 1972 eller för den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium.

2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställningseller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium eller inom en del av den statens territorium skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium.

4. Varje förmån som inte har beviljats eller som har innehållits på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort skall efter ansökan av honom beviljas eller utges från och med den 1 oktober 1972 eller den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium, under förutsättning att den rätt som tidigare har fastställts inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer, som har beviljats pension före den 1 oktober 1972 eller den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium, kan på begäran av den berörda personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner som avses i artikel 78.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år från den 1 oktober 1972 eller från den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från denna dag, och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot den berörda personen.

Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år efter den 1 juni 1992.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 oktober 1972 eller efter den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in, såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.

Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juni 1992.

8. I fall av sklerogen pneumokonios skall bestämmelserna i artikel 57.5 gälla kontantförmåner för en arbetssjukdom vars kostnad inte har kunnat fördelas mellan de berörda institutionerna före den 1 oktober 1972 på grund av att en överenskommelse mellan de berörda institutionerna saknades.

9. De familjebidrag som utbetalas till anställda i Frankrike eller arbetslösa arbetstagare som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt fransk lagstiftning för deras familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat den 15 november 1989 skall fortsättningsvis utbetalas med de belopp, inom de gränser och enligt de regler som gäller den dagen så länge beloppen överstiger de förmånsbelopp som skulle ha utbetalats från och med den 16 november 1989 och så länge som berörda personer omfattas av fransk lagstiftning. Därvid skall det bortses från avbrott som varar kortare tid än en månad och från perioder för vilka arbetslöshets- eller sjukförsäkringsförmåner utbetalas.

Regler för tillämpning av denna punkt och särskilt beträffande fördelningen av kostnaden för dessa förmåner skall fastställas genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna efter yttrande från den administrativa kommissionen.

10. Rättigheter för personer som har beviljats pension före ikrafträdandet av artikel 45.6 kan omprövas på deras begäran på grundval av bestämmelserna i artikel 45.6.

Övergångsbestämmelser för egenföretagare

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period före den 1 juli 1982 eller före den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium.

2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställningsperioder, perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 juli 1982 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium eller inom en del av den statens territorium skall beaktas vid fastställande av förmåner enligt denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1, skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 juli 1982 eller den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium.

4. Varje förmån som inte har beviljats eller som har innehållits på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort skall efter ansökan av honom beviljas eller utges på nytt från och med den 1 juli 1982 eller den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium, under förutsättning att den rätt som tidigare har fastställts inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den 1 juli 1982 eller den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium kan på begäran av personen ifråga omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner som avses i artikel 78.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år från den 1 juli 1982 eller från den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från denna dag, och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot personen ifråga.

Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år efter den 1 juni 1992.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juli 1982 eller efter den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.

Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juni 1992.

Övergångsbestämmelser för tillämpning av förordning (EEG) nr 1248/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7.)

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt förordning (EEG) nr 1248/92 för en period före den 1 juni 1992.

2. Alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 juni 1992 skall beaktas vid fastställande av rätten till förmåner enligt förordning (EEG) nr 1248/92.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt enligt förordning (EEG) nr 1248/92 förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 juni 1992.

4. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den 1 juni 1992 kan på ansökan av personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1248/92.

5. Om en ansökan som avses i punkt 4 lämnas in inom två år från den 1 juni 1992, skall rättigheter som har förvärvats enligt förordning (EEG) nr 1248/92 gälla från denna dag, och bestämmelserna inågon medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot personen i fråga.

6. Om ansökan som avses i punkt 4 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juni 1992, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in, så vida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.

Övergångsbestämmelser för tillämpningen av förordning (EEG) nr 1247/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1.)

1. Ingen rätt förvärvas enligt förordning (EEG) nr 1247/92 för en period före den 1 juni 1992.

2. Bosättningsperioder och anställningsperioder eller perioder som egenföretagare som har fullgjorts på en medlemsstats territorium för den 1 juni 1992 skall beaktas vid fastställande av rätten till förmåner enligt bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1247/92.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätten till förmåner enligt förordning (EEG) nr 1247/92 förvärvas även om rätten hänför sig till en händelse som inträffade före den 1 juni 1992.

4. Varje särskild icke avgiftsfinansierad förmån som inte har reglerats eller som innehållits på grund av den sökandes medborgarskap skall, på dennes begäran, beviljas eller åter börja utbetalas från och med den 1 juni 1992, under förutsättning att de tidigare rättigheterna inte medfört att betalning skett i form av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer som beviljats pension före den 1 juni 1992 kan på deras begäran omprövas enligt bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1247/92.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år från och med den 1 juni 1992 skall rättigheter som har förvärvats enligt förordning (EEG) nr 1247/92 gälla från och med denna dag utan att bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om förverkande eller preskription av rättigheterna kan åberopas mot den berörda personen.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av två år från och med den 1 juni 1992, skall rättigheter som inte förverkats eller preskriberats, gälla från den dag ansökan lämnas in, såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt någon medlemsstats lagstiftning.

8. Tillämpningen av artikel 1 i förordning (EEG) nr 1247/92 får inte medföra indragning av förmåner som beviljats tidigare än den 1 juni 1992 av behöriga institutioner i medlemsstaterna med tillämpning av avdelning III i förordning (EEG) nr 1408/71 och för vilka förmåner artikel 10 i förordningen är tillämplig.

9. Tillämpningen av artikel 1 i förordning (EEG) nr 1247/92 får inte medföra avslag på en ansökan om en särskild icke avgiftsfinansierad förmån som utges som pensionstillägg från en person som uppfyllde villkoren för beviljande av sådan förmån före den 1 juni 1992, även om den sökande är bosatt på en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, under förutsättning att ansökan om förmånen görs inom fem år från och med den 1 juni 1992.

10. Trots vad som sågs i punkt 1, skall alla särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som utges som pensionstillägg och som inte beviljats eller som innehållits på grund av den sökandes bosättning på en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, på begäran av den sökande beviljas eller åter börja utbetalas från och med den 1 juni 1992, med i det första fallet verkan från den dag då förmånen skulle ha beviljats och i det andra fallet från den dag förmånen innehållits.

11. När särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2a i förordning (EEG) nr 1408/71, under samma period och för samma person, enligt artikel 10a i samma förordning kan utges av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vilkens territorium personen är bosatt och enligt punkterna 1–10 i denna artikel av en annan medlemsstats behöriga institution, får personen i fråga inte sammanlagt uppbära ett belopp som är större än det högsta belopp han har rätt till som särskild förmån enligt en av de berörda lagstiftningarna.

12. Närmare regler om tillämpningen av punkt 11, särskilt vad avser tillämpningen av bestämmelser i en eller flera medlemsstaters lagstiftning om minskning, innehållande eller bortfall av de i punkt 11 behandlade förmånerna och regler om beviljande av skillnadsbelopp fastställs av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare, och när så är lämpligt genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter.

Övergångsbestämmelser för tillämpning av förordning (EG) nr 1606/98

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt förordning (EG) nr 1606/98 (EGT L 209, 25.7.1998, s. 1.) för en period före den 25 oktober 1998.

2. Varje försäkringsperiod och, i tillämpliga fall, varje period av anställning, eget företagande eller bosättning som fullgjorts i enlighet med en medlemsstats lagstiftning före den 25 oktober 1998 skall beaktas vid fastställande av rätten till förmåner i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1606/98.

3. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätten till förmåner enligt förordning (EG) nr 1606/98 förvärvas även om rätten hänför sig till en händelse som inträffat före den 25 oktober 1998.

4. Eventuella förmåner som inte har beviljats eller som tillfälligt har upphört på grund av den berörda personens medborgarskap eller bosättningsort skall på begäran från den berörda personen beviljas eller återupptas från och med den 25 oktober 1998, förutsatt att de rättigheter för vilka förmåner tidigare beviljades inte ledde till utbetalning av en klumpsumma.

5. En person som före den 25 oktober 1998 beviljades en pension kan på egen begäran få sina rättigheter omprövade, med beaktande av förordning (EG) nr 1606/98. Bestämmelsen är också tillämplig på de övriga förmåner som anges i artiklarna 78 och 79 i den mån som den är tillämplig på artikel 78 och 79 a.

6. Om den begäran som avses i punkterna 4 eller 5 lämnas in inom två år från och med den 25 oktober 1998 skall rättigheter som följer av förordning (EG) 1606/98 vara förvärvade från detta datum och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om att rättigheterna är förverkade eller förfaller får inte tillämpas på personerna i fråga.

7. Om den begäran som avses i punkterna 4 eller 5 lämnas in efter utgången av den period på två år efter den 25 oktober 1998 skall rättigheter som inte är förverkade eller förfallna vara förvärvade från och med datumet för en sådan begäran, om inte annat följer av eventuella mer gynnsamma bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning.

Övergångsbestämmelser för studerande

1. Enligt denna förordning skall inga rättigheter kunna förvärvas av studerande, deras familjemedlemmar eller deras efterlevande för perioder före den 1 maj 1999.

2. Varje försäkringsperiod och, i tillämpliga fall, varje period av anställning, eget företagande eller bosättning som fullgjorts i enlighet med en medlemsstats lagstiftning före den 1 maj 1999 skall beaktas vid beräkningen av förvärvade rättigheter i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

3. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 1 skall en rättighet vara förvärvad enligt denna förordning även om den hänför sig till en händelse som inträffade före den 1 maj 1999.

4. Eventuella förmåner som inte har beviljats eller som tillfälligt har upphört på grund av den berörda personens medborgarskap eller bosättningsort, skall på begäran från den berörda personen beviljas eller återupptas från och med 1 maj 1999, förutsatt att de rättigheter för vilka förmåner tidigare beviljades inte ledde till utbetalning av en klumpsumma.

5. Om den begäran som avses i punkt 4 lämnas in inom två år från 1 maj 1999 skall rättigheter som följer av denna förordning vara förvärvade till förmån för studerande, deras familjemedlemmar och deras efterlevande från detta datum och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om att rättigheterna är förverkade eller förfaller får inte tillämpas på personerna i fråga.

6. Om den begäran som avses i punkt 4 lämnas in efter utgången av den period på två år som följer på 1 maj 1999 skall rättigheter som inte är förverkade eller förfallna vara förvärvade från och med datumet för en sådan begäran, om inte annat följer av eventuella mer gynnsamma bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning.

Övergångsbestämmelser för tillämpning av förordning (EG) nr 1399/1999 (EGT L 164, 30.6.1999, s. 1.)

1. Förordning (EG) nr 1399/1999 skall tillämpas på rättigheter för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, om den förälder som ger rättigheter till förmåner avlidit efter den 1 september 1999.

2. Varje försäkrings- och bosättningsperiod som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 september 1999 skall också beaktas vid fastställande av rättigheter till förmåner enligt förordning (EG) nr 1399/1999.

3. Barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna kan, om den förälder som ger rättigheter till förmåner avlidit före den 1 september 1999, efter ansökan få sina rättigheter omprövade enligt förordning (EG) nr 1399/1999.

4. Om den ansökan som avses i punkt 3 lämnas in inom två år efter den 1 september 1999 skall rättigheter som följer av förordning (EG) nr 1399/1999 vara förvärvade från detta datum, och bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om att rättigheterna är förverkade eller förfaller får inte tillämpas på personerna i fråga.

5. Om den ansökan som avses i punkt 3 lämnas in senare än två år efter den 1 september 1999 skall rättigheter som inte är förverkade eller förfallna vara förvärvade från och med datumet för en sådan ansökan, om inte annat följer av eventuella mer gynnsamma bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning.

Övergångsbestämmelser avseende bilaga II avsnitt I under rubrikerna ”D. TYSKLAND” och ”R. ÖSTERRIKE”

1. Del ”D. TYSKLAND” och ”R. ÖSTERRIKE” i avsnitt I i bilaga II, ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EUT L 117, 4.5.2005, s. 1.), ger inte rätt till förmåner för tiden före den 1 januari 2005.

2. Alla försäkringsperioder och, i förekommande fall, alla anställningsperioder, perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 januari 2005 skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rättigheter enligt denna förordning förvärvas även om rättigheten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 januari 2005.

4. Varje förmån som inte har beviljats eller som har innehållits på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort, skall på dennes begäran beviljas eller på nytt utges från och med den 1 januari 2005, under förutsättning att de rättigheter som tidigare beviljats inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer som beviljats pension eller livränta före den 1 januari 2005 kan på deras begäran omprövas enligt bestämmelserna i denna förordning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner som avses i artikel 78.

6. Om den begäran som avses i punkt 4 eller punkt 5 lämnas in inom två år från och med den 1 januari 2005, skall rättigheter som förvärvats enligt denna förordning ha verkan från och med denna dag, och bestämmelser i någon medlemsstats lagstiftning om förverkande eller preskription av rättigheter får inte åberopas mot berörda personer.

7. Om den begäran som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av två år från och med den 1 januari 2005, skall rättigheter som inte förverkats eller preskriberats, gälla från den dag begäran lämnas in, såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt någon medlemsstats lagstiftning.

Övergångsbestämmelser angående upphävandet av punkten om österrikiska vårdförmåner i bilaga IIa (Pflegegeld).

För alla ansökningar om vårdförmåner enligt den österrikiska lagen om vårdförmåner (Bundespflegegeldgesetz) som gjorts senast den 8 mars 2001 med stöd av artikel 10a.3 i denna förordning skall denna bestämmelse tillämpas så länge som mottagaren av vårdförmånerna är bosatt i Österrike efter den 8 mars 2001.

Överenskommelser om ersättning institutioner emellan

De överenskommelser som slutits i enlighet med artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 före den 1 juli 1982 skall tillämpas på samma sätt på personer som omfattas av den här förordningen genom den utökade tillämpningen från och med den dagen, utom vid fall av invändning från någon av de fördragsslutande parterna till dessa överenskommelser.

En sådan invändning skall bara tas i beaktande om den behöriga myndigheten i den medlemsstaten upplyser den behöriga myndigheten i den eller de andra berörda medlemsstaterna skriftligen före den 1 oktober 1983. En kopia av detta meddelande skall sändas till den administrativa kommissionen.

Anmälan enligt vissa bestämmelser

1. De anmälningar som avses i artikel 1 j, 5 och 8.2 skall sändas till rådets ordförande. De skall ange den dag då de berörda lagarna och systemen träder i kraft eller, beträffande de anmälningar som avses i artikel 1 j, den dag från och med vilken denna förordning skall tillämpas på de system som avses i medlemsstaternas förklaringar.

2. Anmälningar enligt bestämmelserna i punkt 1 skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Tillämpningsförordning

En ytterligare förordning skall ange hur denna förordning skall genomföras.

Personer som omfattas av förordningen

I. Anställda eller egenföretagare (Artikel 1 a ii och iii i förordningen)

A. BELGIEN

Ej tillämplig.

B. BULGARIEN

Varje person som arbetar utan ett anställningsavtal enligt artikel 4.3.5 och 4.3.6 i lagen om social trygghet skall betraktas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

1. Alla som, på grund av att de utför ett arbete såsom anställda, är omfattade av

a) lagstiftning om olycksfall i arbetet och arbetsskador under perioden före den 1 september 1977,

b) lagstiftning om tilläggspension för anställda (arbejdsmarkedets tillægspension, ATP) för en period som börjat den 1 september 1977 eller senare

skall betraktas som anställda enligt artikel 1 a ii i förordningen.

2. Alla som enligt lagen om daglig sjukpenning i händelse av sjukdom eller moderskap har rätt till sådan ersättning på grundval av annan inkomst än lön, skall betraktas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen.

E. TYSKLAND (1791/2006)

Om den behöriga myndighet som ansvarar för utbetalning av familjeförmåner enligt avdelning III kapitel 7 i förordningen är en tysk myndighet, skall följande definitioner gälla, enligt artikel 1 a ii i förordningen:

a) anställd: en person som är obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad eller som till följd av en sådan försäkring får sjukpenning från försäkringskassa eller motsvarande förmån eller offentligt anställda som för sin tjänst uppbär en lön som minst motsvarar den nivå som för en anställd person skulle medföra obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. (1399/1999)

b) egenföretagare: den som bedriver verksamhet som egenföretagare och som ära förpliktigad att

— gå med i eller betala avgifter till ett pensionssystem för egenföretagare, eller

— gå med i ett system för obligatorisk pensionsförsäkring.

F. ESTLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

1. Personer som är försäkrade inom OGA-systemet och som endast arbetar som anställda eller som omfattas, eller har omfattats, av en annan medlemsstats lagstiftning, samt endast är, eller har varit, ”anställda” enligt artikel 1 a, räknas såsom anställda enligt artikel 1 a iii i förordningen.

2. Vad gäller utbetalning av nationella familjebidrag, räknas de personer som avses i artikel 1 a i och iii som anställda enligt artikel 1 a ii i förordningen.

H. SPANIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Om en fransk institution är behörig institution vid utgivande av familjeförmåner enligt förordningens avdelning III kapitel 7 gäller följande:

1. Med anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a ii, menas varje person som är obligatoriskt försäkrad enligt socialförsäkringssystemet i enlighet med artikel L 311–2 i Code de la Sécurité Sociale (lagen om social trygghet) och som uppfyller de minimivillkor avseende arbete och lön som föreskrivs i artikel L 313–1 i Code de la Sécurité Social (lagen om social trygghet) för att få kontantförmåner från sjukförsäkringen, moderskaps– och invaliditetsförsäkringen eller den person som uppbär nämnda kontantförmåner.

2. Med egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1 a ii menas varje person som är verksam som egenföretagare och som måste teckna försäkring och betala avgift till ålderspensioneringen till ett system för egenföretagare.

J. IRLAND (1791/2006)

1. Personer som är obligatoriskt eller frivilligt försäkrade enligt bestämmelserna i avsnitt 12, 24 och 70 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet (Social Welfare Consolidation Act 2005) ska räknas som anställda enligt artikel 1 a ii i förordningen. (592/2008)

2. Personer som är obligatoriskt eller frivilligt försäkrade enligt bestämmelserna i avsnitt 20 och 24 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet (Social Welfare Consolidation Act 2005) ska räknas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen. (592/2008)

K. ITALIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

L. CYPERN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Ej tillämplig.

P. UNGERN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Varje person som är egenföretagare eller oberoende yrkesutövare i den mening som avses i lagen om social trygghet (kap. 318) från 1987 skall anses vara egenföretagare i den mening som avses i artikel 1 a ii i förordningen.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Personer som utövar en verksamhet eller ett yrke utan anställningskontrakt skall räknas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen.

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Ej tillämplig.

T. POLEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Ej tillämplig.

V. RUMÄNIEN

Ej tillämplig.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Ej tillämplig

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

Varje person som är anställd eller egenföretagare i den mening som avses i lagstiftningen om arbetspension skall anses vara anställd respektive egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1 a ii.

Z. SVERIGE (1791/2006)

Personer som förvärvsarbetar och som för denna inkomst betalar egenavgifter enligt 3 kap. 3 § socialavgiftslagen (2000:980) skall betraktas som egenföretagare.

(1992/2006)

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Personer som är ”anställda” (employed earner) eller ”egenföretagare” (self-employed earner) enligt Storbritanniens eller Nordirlands lagstiftning skall räknas som anställda respektive egenföretagare enligt artikel 1 a ii. I fall där avgifter enligt Gibraltars lagstiftning betalas ”för anställd” eller ”för egenföretagare” skall personen i fråga räknas som anställd respektive egenföretagare enligt artikel 1 a ii.

II. Familjemedlemmar (artikel 1 f andra meningen i förordningen)

A. BELGIEN

Ej tillämplig.

B. BULGARIEN

Ej tillämplig.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med ”familjemedlem” make/maka och/eller minderåriga barn enligt definitionen i lag nr 117/1995 Sb. om statligt socialstöd.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

Vid beslut om rätt till förmåner vid sjukdom eller moderskap enligt förordningens artiklar 22.1 a och 31 avses med uttrycket ”familjemedlem”

1) make till en anställd, en egenföretagare eller en annan person som har rätt till förmåner enligt förordningen, under förutsättning att han inte själv har rätt till förmåner enligt förordningen, eller

2) barn under 18 år som står under vårdnad av en person har rätt till förmåner enligt förordningen.

E. TYSKLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

F. ESTLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

H. SPANIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till familjebidrag eller familjeförmåner avser uttrycket ”familjemedlem” varje person som nämns i artikel L 512–3 i Code de la Sécurité Sociale (lagen om social trygghet). (1290/97)

J. IRLAND (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner vid sjukdom och moderskap enligt förordningen, avses med ”familjemedlem” varje person som för sin försörjning är beroende av den anställde eller egenföretagaren vid tillämpningen av lagarna om hälsovård från 1947–2004 (Health Acts 1947-2004). (592/2008)

K. ITALIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

L. CYPERN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med ”familjemedlem” make/maka eller barn under 18 år.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med ”familjemedlem” make/maka eller barn under 18 år.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Ej tillämplig.

P. UNGERN (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i kapitel 1 i avdelning III i förordningen avses med ”familjemedlem” make eller maka eller underhållsberättigat barn enligt definitionen i artikel 685 punkt b i civillagen. (592/2008)

Q. MALTA (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till förmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 och 4 i denna förordning avses med familjemedlem make, registrerad partner eller barn under 18 år. (1992/2006)

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Ej tillämplig.

T. POLEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Ej tillämplig.

V. RUMÄNIEN

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med” familjemedlem ”make/maka, försörjningsberoende föräldrar, barn under 18 år (eller under 26 år och försörjningsberoende).

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel I i förordningen avses med ”familjemedlem” make/maka eller minderårigt barn enligt definitionen i lagen om barnbidrag. (629/2006)

Y. FINLAND (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med ”familjemedlem” make eller barn enligt definitionen i sjukförsäkringslagen.

Z. SVERIGE (1791/2006)

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med ”familjemedlem” make eller barn under 18 år.

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

För att bestämma rätten till vårdförmåner, avser besteckningen ”familjemedlem”:

1. I lagstiftningarna för Storbritannien och Nordirland

1) maken, under förutsättning att

a) personen, om denna är anställd eller egenföretagare eller om det gäller en annan person som har rätt till förmåner enligt förordningen,

i) är bosatt tillsammans med sin make, eller

ii) bidrar till dennes hushåll,

och att

b) maken

i) inte uppbär inkomst i egenskap av anställd, egenföretagare eller person som har rätt till förmåner enligt förordningen, eller

ii) inte åtnjuter en förmån eller pension genom egen försäkring,

2) varje person som har vårdnad om ett barn, förutsatt att

a) den anställde, egenföretagaren eller annan person som är berättigad till förmåner enligt förordningen

i) lever med personen i fråga som man eller hustru, eller

ii) bidrar till underhållet av personen i fråga,

och att

b) personen i fråga

i) inte har någon inkomst som anställd, egenföretagare, eller som berättigad till förmåner enligt förordningen, eller

ii) inte åtnjuter förmåner eller pension genom egen försäkring,

3) alla barn för vilka personen, den anställde, egenföretagaren eller den som har rätt till förmåner enligt förordningen erhåller eller skulle kunna erhålla förmåner för barn.

2. När det gäller lagstiftningen på Gibraltar

alla personer som någon annan anses ha försörjningsplikt för enligt förordningen om grupp sjukförsäkring från 1973 (Group Practice Scheme Ordinance).

Bilaga II (A) (B) (8) (10) (15)

(Artikel 1 j och 1 u i förordningen)

I. Särskilda system för egenföretagare som inte omfattas av förordningen i enlighet med artikel 1 j fjärde stycket

A. BELGIEN

Ej tillämplig.

B. BULGARIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

C. TJECKIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

Ej tillämplig. (647/2005)

E. TYSKLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

F. ESTLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

H. SPANIEN (1791/2006)

1. Egenföretagare enligt artikel 10.2c i den reviderade allmänna lagen om social trygghet (kungligt lagdekret nr 1/1994 av den 20 juni 1994) och artikel 3 i dekret nr 2530/1970 av den 20 augusti 1970 som reglerar det särskilda systemet för egenföretagare som är medlemmar i yrkessammanslutningar och väljer att registrera sig i det särskilda försäkringssystem som inrättats av respektive yrkessammanslutning, i stället för att registrera sig i det särskilda sociala trygghetssystemet för egenföretagare. (1290/97)

2. Sociala system och/eller system av karaktären socialhjälp eller välgörenhet, som administreras av institutioner som inte omfattas av den allmänna lagen om social trygghet eller lagen av den 6 december 1941.

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Kompletterande förmånssystem för egenföretagare som är verksamma inom hantverk, industri, handel eller är fria yrkesutövare, kompletterande pensionsförsäkring för egenföretagare som är fria yrkesutövare, kompletterande invaliditets- och livförsäkring för egenföretagare som är fria yrkesutövare samt kompletterande pensionsförmåner för sjukkasseanslutna läkare och annan vårdpersonal, i enlighet med artiklarna L 615–20, L 644–1, L 644–2, L 645–1 och L 723–14 i lagen om social trygghet (Code de la sécurité sociale). (592/2008)

J. IRLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

K. ITALIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

L. CYPERN (1791/2006)

1. Pensionssystem för privatpraktiserande läkare, inrättat enligt föreskrifterna för läkare (pensioner och bidrag) från 1999 (P.I. 295/99) vilka utfärdats enligt läkarlagen (sammanslutningar, disciplinåtgärder och pensionskassa) från 1967 (lag 16/67), med senare ändringar.

2. Pensionssystem för advokater, inrättat enligt föreskrifterna för advokater (pensioner och bidrag) från 1966 (P.I. 642/66), med senare ändringar, vilka utfärdats enligt kapitel 2 i advokatlagen, med senare ändringar.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Ej tillämplig.

P. UNGERN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Ej tillämplig.

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Ej tillämplig. (647/2005)

T. POLEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Ej tillämplig.

V. RUMÄNIEN

Ej tillämplig.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Ej tillämplig.

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

Ej tillämplig.

Z. SVERIGE (1791/2006)

Ej tillämplig.

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Ej tillämplig.

II. Särskilda förmåner vid barns födelse eller vid adoption som enligt artikel 1 u i inte omfattas av förordningen.

A. BELGIEN

a) Bidrag vid födelse.

b) Premie vid adoption.

B. BULGARIEN

Engångsbidrag vid moderskap (lagen om familjeförmåner för barn).

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

Inga.

E. TYSKLAND (1791/2006)

Inga.

F. ESTLAND (1791/2006)

a) Bidrag vid barns födelse.

b) Adoptionsbidrag.

(629/2006)

G. GREKLAND (1791/2006)

Inga.

H. SPANIEN (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse (kontantförmån i form av ett engångsbelopp som från och med det tredje barnet betalas ut i samband med födelsen och en kontantförmån i form av ett engångsbelopp som betalas ut i samband med flerbarnsfödsel). (647/2005)

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse eller vid adoption inom ramen för ”prestation d’accueil du jeune enfant (PAJE)”. (647/2005)

J. IRLAND (1791/2006)

Inga.

K. ITALIEN (1791/2006)

Inga.

L. CYPERN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

a) Bidrag vid barns födelse.

b) Adoptionsbidrag.

(629/2006)

N. LITAUEN (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

a) havandeskapsförmåner.

b) moderskapsförmåner.

P. UNGERN (1791/2006)

Moderskapsbidrag.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Inga.

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Inga. (1223/98)

T. POLEN (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse (lagen om familjeförmåner). (592/2008)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Inga.

V. RUMÄNIEN

Bidrag vid barns födelse.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Bidrag vid barns födelse.

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

Moderskapspaket eller moderskapsunderstöd som engångsprestation och bidrag i form av ett engångsbelopp för att kompensera kostnaderna vid internationell adoption, med stöd av lagen om moderskapsunderstöd. (647/2005)

Z. SVERIGE (1791/2006)

Inga.

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Inga.

III. Särskilda ieke avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2b som inte faller inom förordningens tillämpningsområde

A. BELGIEN

Inga.

B. BULGARIEN

Inga.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

Inga.

E. TYSKLAND (1791/2006)

a) Förmåner enligt delstaternas lagstiftning som beviljas för handikappade och särskilt för blinda.

b) Ledet har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

F. ESTLAND (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

Inga.

H. SPANIEN (1791/2006)

Inga.

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Inga.

J. IRLAND (1791/2006)

Inga.

K. ITALIEN (1791/2006)

Inga.

L. CYPERN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Inga.

P. UNGERN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Inga.

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Inga.

(1992/2006)

T. POLEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Inga.

V. RUMÄNIEN

Inga.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

Inga.

Z. SVERIGE (1791/2006)

Inga.

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Inga.

Särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner

Artikel 10a

A. BELGIEN

a) Förmån vid inkomstbortfall (lag av den 27 februari 1987).

b) Garantiinkomst för äldre personer (lag av den 22 mars 2001).

B. BULGARIEN

Social ålderspension (artikel 89 i lagen om social trygghet).

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Socialbidrag (lag nr 117/1995 Sb. om statligt socialstöd).

D. DANMARK (1791/2006)

Bostadskostnader för pensionärer (lagen om hjälp till enskilt boende, lag nr 204 av den 29 mars 1995).

E. TYSKLAND (1791/2006)

Förmåner som skall täcka levnadsomkostnader enligt grundgarantin för arbetssökande, såvida kraven när det gäller dessa förmåner inte är uppfyllda för rätt till ett tillfälligt tillägg efter det att arbetslöshetsförmåner har utgetts (artikel 24.1 i lagen om social trygghet – Sozialgesetzbuch). (629/2006)

F. ESTLAND (1791/2006)

a) Bidrag till vuxna med funktionshinder (lagen om sociala förmåner för personer med funktionshinder av den 27 januari 1999).

b) Statligt arbetslöshetsbidrag (lagen om socialt skydd för arbetslösa av den 1 oktober 2000).

G. GREKLAND (1791/2006)

Särskilda förmåner för äldre personer (lag 1296/82).

H. SPANIEN (1791/2006)

a) Garanterad minimiinkomst (lag nr 13/82 av den 7 april 1982).

b) Kontantförmåner för bistånd till äldre personer och till invalider oförmögna till arbete (kungligt dekret nr 2620/81 av den 24 juli 1981).

c) Icke avgiftsfinansierade invaliditets- och ålderspensioner enligt artikel 38.1 i den reviderade texten till den allmänna lagen om social trygghet, godkänd genom kungligt lag-dekret nr 1/1994 av den 20 juni 1994.

d) Förmåner för att främja rörlighet och ersätta transportkostnader (Lag nr 13/1982 av den 7 april 1982).

I. FRANKRIKE (1791/2006)

a) Tilläggsbidrag från den särskilda invaliditetsfonden och solidaritetsfonden för äldre personer (lag av den 30 juni 1956, kodifierad i bok VIII i socialförsäkringslagen).

b) Bidrag till vuxna funktionshindrade (lag av den 30 juni 1975, kodifierad i bok VIII i socialförsäkringslagen).

c) Särskilt bidrag (lag av den 10 juli 1952, kodifierad i bok VIII i socialförsäkringslagen).

J. IRLAND (1791/2006)

a) Arbetslöshetsunderstöd (Del III kapitel 2 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet).

b) Icke avgiftsfinansierad statlig pension (Del III kapitel 4 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet).

c) Icke avgiftsfinansierad efterlevandepension (Del III kapitel 6 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet).

d) Bidrag till funktionshindrade (Del III kapitel 10 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet).

e) Bidrag till rörelsehindrade (avsnitt 61 i hälsovårdslagen).

f) Pension för blinda (2005 års konsoliderade lag om social trygghet, del III kapitel 5).

(592/2008)

K. ITALIEN (1791/2006)

a) Socialpensioner för obemedlade personer (lag nr 153 av den 30 april 1969).

b) Pensioner och bidrag för civila funktionshindrade eller invalider (lag nr 118 av den 30 mars 1974, nr 18 av den 11 februari 1980 och nr 508 av den 23 november 1988).

c) Pensioner och bidrag för dövstumma (lag nr 381 av den 26 maj 1970 och nr 508 av den 23 november 1988).

d) Pensioner och bidrag för civila blinda (lag nr 382 av den 27 maj 1970 och nr 508 av den 23 november 1988).

e) Förmåner som tillägg till minimipensioner (lag nr 218 av den 4 april 1952, nr 638 av den 11 november 1983 och nr 407 av den 29 december 1990).

f) Förmåner som utgör tillägg till bidrag för funktionshindrade (lag nr 222 av den 12 juni 1984).

g) Socialbidrag (lag nr 335 av den 8 augusti 1995).

h) Förhöjt socialbidrag (artikel 1.1 och 1.12 i lag nr 544 av den 29 december 1988, med successiva ändringar).

L. CYPERN (1791/2006)

a) Social pension (socialpensionslag från 1995 (lag 25(I)/95), med senare ändringar).

b) Bidrag till svårt rörelsehindrade personer (ministerrådets beslut nr 38 210 av den 16 oktober 1992, 41 370 av den 1 augusti 1994, 46 183 av den 11 juni 1997 och 53 675 av den 16 maj 2001).

c) Särskilt bidrag till blinda personer (lagen om särskilda bidrag från 1996 (lag 77(I)/96), med senare ändringar).

M. LETTLAND (1791/2006)

a) Statlig socialförsäkringsförmån (lag om statliga socialförsäkringsförmåner av den 1 januari 2003).

b) Bidrag till kompensation av resekostnader för funktionshindrade med begränsad rörlighet (lag om statliga socialförsäkringsförmåner av den 1 januari 2003).

(629/2006)

N. LITAUEN (1791/2006)

a) Socialpensionen (Artikel 5 i lagen från 2005 om statliga sociala förmåner).

b) Det särskilda understödet (Artikel 15 i lagen från 2005 om statliga sociala förmåner).

c) Särskilt resebidrag för rörelsehindrade (Artikel 7 i lagen om resebidrag från 2000).

(1992/2006)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Inkomst för allvarligt funktionshindrade (Artikel 1.2, lag av den 12 september 2003), med undantag för personer som erkänts som funktionshindrade arbetstagare och som är anställda på den öppna arbetsmarknaden eller i skyddad miljö.

P. UNGERN (1791/2006)

a) Invaliditetslivränta (ministerrådets dekret nr 83/1987 (XII 27) om invaliditetslivränta).

b) Icke avgiftsfinansierade förmåner vid ålderdom (lag III från 1993 om socialförvaltning och sociala förmåner).

c) Transportbidrag (regeringsdekret nr 164/1995 (XII 27) om transportbidrag till personer med allvarliga fysiska funktionshinder).

Q. MALTA (1791/2006)

a) Extra bidrag (avsnitt 73 i lagen om social trygghet (kap. 318) från 1987).

b) Ålderspension (lagen om social trygghet (kap. 318) från 1987).

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

a) Lagen om invaliditetsstöd för unga funktionshindrade (Wajong, den 24 april 1997).

b) Lagen om tilläggsförmåner av den 6 november 1986 (TW).

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Tilläggsersättning (federal lag av den 9 september 1955 om allmän socialförsäkring — ASVG, federal lag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för personer verksamma inom handeln — GSVG och federal lag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för jordbrukare — BSVG).

T. POLEN (1791/2006)

Social pension (lag av den 27 juni 2003 om social pension).

(629/2006)

U. PORTUGAL (1791/2006)

a) Statlig ålders- och invaliditetspension (icke avgiftsfinansierad) (lag-dekret nr 464/80 av den 13 oktober 1980).

b) Icke avgiftsfinansierad änkepension (förordning nr 52/81 av den 11 november 1981).

V. RUMÄNIEN

Månatligt bidrag för personer med funktionshinder (provisorisk förordning nr 102/1999 om särskilt skydd och sysselsättning för personer med funktionshinder, godkänd genom lag nr 519/2002).

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

a) Statlig pension (lagen om pensions- och invaliditetsförsäkring av den 23 december 1999).

b) Inkomststöd för pensionärer (lagen om pensions- och invaliditetsförsäkring av den 23 december 1999).

c) Underhållsbidrag (lagen om pensions- och invaliditetsförsäkring av den 23 december 1999).

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

a) Justering av pensioner som enda inkomstkälla, vilken har beviljats före den 1 januari 2004.

b) Socialpension som beviljades före den 1 januari 2004.

Y. FINLAND (1791/2006)

a) Bidrag till funktionshindrade (lag om bidrag till funktionshindrade 124/88).

b) Vårdbidrag för barn (lag om vårdbidrag för barn 444/69).

c) Bostadsbidrag för pensionärer (lagen om bostadsbidrag för pensionärer 591/78).

d) Arbetsmarknadsstöd (lagen om utkomstskydd för arbetslösa 1290/2002).

e) Särskilt stöd till invandrare (lagen om särskilt stöd till invandrare 1192/2002).

Z. SVERIGE (1791/2006)

a) Bostadstillägg till pensionärer (lag 2001: 761).

b) Äldreförsörjningsstöd (lag 2001: 853).

c) Handikappersättning och vårdbidrag (lag 1998: 703).

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

a) Statligt pensionstillägg (2002 års lag om statliga pensionstillägg).

b) Inkomstprövade bidrag till arbetssökande (1995 års lag om arbetssökande av den 28 juni 1995, avsnitt I.2 d ii och 1995 års förordning om arbetssökande av den 18 oktober 1995 (Nordirland), artikel 3.2 d ii och artikel 5).

c) Inkomststöd (1986 års lag om social trygghet av den 25 juli 1986, avsnitten 20 — 22 och avsnitt 23 samt 1986 års förordning om social trygghet av den 5 november 1986 (Nordirland), artiklarna 21-24).

d) Invalidpension (1991 års lag om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande funktionshindrade personer av den 27 juni 1991, avsnitt 1 och 1991 års förordning om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande funktionshindrade personer (Nordirland) av den 24 juli 1991, artikel 3).

e) Biståndsförmån (1975 års lag om social trygghet av den 20 mars 1975, avsnitt 35 och 1975 års lag om social trygghet av den 20 mars 1975 (Nordirland), avsnitt 35).

f) Vårdnadsbidrag (1975 års lag om social trygghet av den 20 mars 1975, avsnitt 37 och 1975 års lag om social trygghet av den 20 mars 1975 (Nordirland), avsnitt 37).

Bestämmelser i de konventioner om social trygghet som fortsätter vara tillämpliga trots vad som sägs i artikel 6 i denna förordning; bestämmelser i de konventioner om social trygghet som inte är tillämpliga på alla personer som omfattas av förordningen

(Artiklarna 7.2 c och 3.3 i förordningen)

Allmänna anmärkningar

1. I den mån bestämmelserna i denna bilaga innehåller hänvisningar till andra konventioner, skall dessa bytas ut mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i denna förordning, såvida inte konventionernas bestämmelser också finns i bilagan.

2. Den uppsägningsklausul som ingår i en konvention om social trygghet, av vilken några bestämmelser anges i denna bilaga, skall fortsätta att tillämpas vad gäller de bestämmelserna.

3. Med beaktande av bestämmelserna i artikel 6 i denna förordning bör det noteras att de bestämmelser i bilaterala konventioner som inte omfattas av denna förordning och som förblir i kraft mellan medlemsstaterna inte finns med på förteckningen i denna bilaga, bland annat bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder som fullgjorts i ett tredjeland. (647/2005)

A. Bestämmelser i de konventioner om social trygghet som fortsätter vara tillämpliga trots vad som sägs i artikel 2 i denna förordning (Artikel 7.2 c i förordningen)

1. BELGIEN — TYSKLAND (629/2006)

Artiklarna 3 och 4 i slutprotokollet av den 7 december 1957 till den allmänna konventionen av det datumet liksom i tilläggsprotokollet av den 10 november 1960 (beräkning av försäkringsperioder som avslutats i vissa gränsområden före, under och efter andra världskriget). (647/2005)

b) Ledet har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

2. BULGARIEN – TYSKLAND

a) Artikel 28.1 b i konventionen om social trygghet av den 17 december 1997.

b) Punkt 10 i slutprotokollet till konventionen.

(1791/2006)

3. BULGARIEN – ÖSTERRIKE

Artikel 38.3 i konventionen om social trygghet av den 14 april 2005.

(1791/2006)

4. BULGARIEN – SLOVENIEN

Artikel 32.2 i konventionen om social trygghet av den 18 december 1957.

(1791/2006)

5. TJECKIEN — TYSKLAND (1791/2006)

Artikel 39.1 b och c i konventionen om social trygghet av den 27 juli 2001.

Punkt 14 i slutprotokollet till konventionen om social trygghet av den 27 juli 2001.

(629/2006)

6. TJECKIEN — CYPERN (1791/2006)

Artikel 32.4 i konventionen om social trygghet av den 19 januari 1999. (629/2006)

7. TJECKIEN — LUXEMBURG (1791/2006)

Artikel 52.8 i konventionen av den 17 november 2000. (629/2006)

8. TJECKIEN — ÖSTERRIKE (1791/2006)

Artikel 32.3 i konventionen om social trygghet av den 20 juli 1999.

(103TN02)

9. TJECKIEN — SLOVAKIEN (1791/2006)

Artiklarna 12, 20 och 33 i konventionen om social trygghet av den 29 oktober 1992.

(629/2006)

10. DANMARK — FINLAND (1791/2006)

Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992 om täckning av extra resekostnader vid sjukdom under vistelse i ett annat nordiskt land som nödvändiggör en dyrare hemresa till bosättningslandet. (647/2005)

11. DANMARK — SVERIGE (1791/2006)

Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992 om täckning av extra resekostnader vid sjukdom under vistelse i ett annat nordiskt land som nödvändiggör en dyrare hemresa till bosättningslandet. (647/2005)

12. TYSKLAND — GREKLAND (1791/2006)

a) Ledet har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

Artikel 8.1, artikel 8.2 b, artikel 8.3, artiklarna 9-11 samt kapitlen I och IV, i den mån de rör dessa artiklar, i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 31 maj 1961 tillsammans med noten i protokollet av den 14 juni 1980 (beräkning av försäkringsperioder för arbetslöshetsersättning vid byte av bostadsort från en stat till en annan). (647/2005)

c) Ledet har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

13. TYSKLAND — SPANIEN (1791/2006)

Artikel 45.2 i konventionen om social trygghet av den 4 december 1973 (representation genom diplomatiska och konsulära myndigheter). (647/2005)

14. TYSKLAND — FRANKRIKE (1791/2006)

a) Tilläggsöverenskommelse nr 4 av den 10 juli 1950 till den allmänna konventionen av samma datum liksom i tilläggsöverenskommelse nr 2 av den 18 juni 1955 (beräkning av försäkringsperioder som avslutats mellan den 1 juli 1940 och den 30 juni 1950).

b) Avdelning I i nämnda tilläggsöverenskommelse nr 2 (beräkning av försäkringsperioder som avslutats före den 8 maj 1945).

c) Punkterna 6, 7 och 8 i det allmänna protokollet av den 10 juli 1950 till den allmänna konventionen av samma datum (administrativa bestämmelser).

d) Avdelningarna II, III och IV i avtalet av den 20 december 1963 (social trygghet i Saarområdet).

(647/2005)

15. TYSKLAND — LUXEMBURG (1791/2006)

Artiklarna 4, 5, 6 och 7 i fördraget av den 11 juli 1959 (beräkning av försäkringsperioder som avslutades mellan september 1940 och juni 1946). (647/2005)

16. TYSKLAND — UNGERN (1791/2006)

a) Artikel 40.1 b i konventionen om social trygghet av den 2 maj 1998.

b) Punkt 16 i slutprotokollet till konventionen.

(592/2008)

17. TYSKLAND — NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

a) Artikel 3.2 i konventionen av den 29 mars 1951.

b) Artiklarna 2 och 3 i tilläggsavtal nr 4 av den 21 december 1956 till konventionen av den 29 mars 1951 (om reglering av de rättigheter som förvärvats av nederländska arbetare under det tyska socialförsäkringssystemet mellan den 13 maj 1940 och den 1 september 1945).

18. TYSKLAND — ÖSTERRIKE (1791/2006)

a–g) Leden har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

Artikel 1.5 och artikel 8 i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 19 juli 1978 och nr 10 i slutprotokollet till denna konvention (beviljande av arbetslöshetsersättning till gränsarbetare av den stat där de tidigare varit anställda) skall fortsätta att tillämpas på personer som utövade någon verksamhet som gränsarbetare den 1 januari 2005 eller dessförinnan och som har blivit arbetslösa före den 1 januari 2011. (647/2005)

19. TYSKLAND — POLEN (1791/2006)

a) Konventionen av den 9 oktober 1975 om bestämmelser avseende ålderdom och arbetsskador, enligt de villkor och den räckvidd som fastställs i artikel 27.2-27.4 i konventionen om social trygghet av den 8 december 1990.

b) Artiklarna 11.3, 19.4, 27.5 och 28.2 i konventionen om social trygghet av den 8 december 1990.

(103TN02)

20. TYSKLAND – RUMÄNIEN

a) Artikel 28.1 b i konventionen om social trygghet av den 8 APRIL 2005

b) Punkt 13 i slutprotokollet till konventionen.

(1791/2006)

21. TYSKLAND — SLOVENIEN (1791/2006)

a) Artikel 42 i konventionen om social trygghet av den 24 september 1997.

b) Punkt 15 i slutprotokollet till konventionen.

(103TN02)

22. TYSKLAND — SLOVAKIEN (1791/2006)

Artikel 29.1 punkterna 2 och 3 i konventionen av den 12 september 2002. Punkt 9 i slutprotokollet till konventionen av den 12 september 2002. (629/2006)

23. TYSKLAND — FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

a) Artikel 7.5 och 7.6 i konventionen om social trygghet av den 20 april 1960 (lagstiftning som är tillämplig på civila som arbetar för militära styrkor).

b) Artikel 5.5 och 5.6 i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 20 april 1960 (lagstiftning som är tillämplig på civila som arbetar för militära styrkor).

(647/2005)

24. SPANIEN — PORTUGAL (1791/2006)

Artikel 22 i den allmänna konventionen av den 11 juni 1969 (överföring av arbetslöshetsersättning). (647/2005)

25. IRLAND — FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Artikel 8 i avtalet av den 14 september 1971 om social trygghet (om överföring och beräkning av vissa tillgodohavanden för funktionshindrade). (647/2005)

26. ITALIEN — SLOVENIEN (1791/2006)

a) Avtalet om reglering av ömsesidiga åtaganden avseende socialförsäkring med hänvisning till punkt 7 i bilaga XIV till fredsfördraget (som ingicks genom notväxling den 5 februari 1959).

b) Artikel 45.3 i konventionen om social trygghet av den 7 juli 1997 angående f.d. zon B i fristaten Trieste.

(103TN02)

27. LUXEMBURG — SLOVAKIEN (1791/2006)

Artikel 50.5 i fördraget om social trygghet av den 23 maj 2002. (629/2006)

28. UNGERN — ÖSTERRIKE (1791/2006)

Artikel 36.3 i konventionen om social trygghet av den 31 mars 1999. (592/2008)

29. UNGERN — SLOVENIEN (1791/2006)

Artikel 31 i konventionen om social trygghet av den 7 oktober 1957.

(103TN02)

30. NEDERLÄNDERNA — PORTUGAL (1791/2006)

Artikel 31 i konventionen av den 19 juli 1979 (överföring av arbetslöshetsersättning). (647/2005)

31. ÖSTERRIKE — POLEN (1791/2006)

Artikel 33.3 i konventionen om social trygghet av den 7 september 1998.

(103TN02)

32. ÖSTERRIKE — SLOVENIEN (1791/2006)

Artikel 37 i konventionen om social trygghet av den 10 mars 1997.

(103TN02)

33. ÖSTERRIKE — SLOVAKIEN (1791/2006)

Artikel 34.3 i konventionen av den 21 december 2001 om social trygghet. (629/2006)

34. PORTUGAL — FÖRENADE KUNGARIKET (629/2006)

a) Artikel 2.1 i protokollet om sjukvård av den 15 november 1978.

b) Då det gäller portugisiska anställda och för perioden från den 22 oktober 1987 till utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 220.1 i anslutningsakten för Spanien och Portugal: artikel 26 i konventionen om social trygghet den 15 november 1978, med ändringar enligt skriftväxling den 28 september 1987.

35. FINLAND — SVERIGE (1791/2006)

Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992 om täckning av extra resekostnader vid sjukdom under vistelse i ett annat nordiskt land som nödvändiggör en dyrare hemresa till bosättningslandet. (647/2005)

B. Bestämmelser i de konventioner som inte är tillämpliga på alla personer som omfattas av förordningen (artikel 3.3 i förordningen)

1. BULGARIEN – ÖSTERRIKE

Artikel 38.3 i konventionen om social trygghet av den 14 april 2005.

(1791/2006)

2. TJECKIEN — CYPERN (1791/2006)

Artikel 32.4 i konventionen om social trygghet av den 19 januari 1999. (629/2006)

3. TJECKIEN — ÖSTERRIKE (1791/2006)

Artikel 32.3 i konventionen om social trygghet av den 20 juli 1999.

(103TN02)

4. TYSKLAND — UNGERN (1791/2006)

Punkt 16 i slutprotokollet till konventionen om social trygghet av den 2 maj 1998.

(103TN02)

5. TYSKLAND — SLOVENIEN (1791/2006)

a) Artikel 42 i konventionen om social trygghet av den 24 september 1997.

b) Punkt 15 i slutprotokollet till konventionen.

(103TN02)

6. ITALIEN — SLOVENIEN (1791/2006)

a) Avtalet om reglering av ömsesidiga åtaganden avseende socialförsäkring med hänvisning till punkt 7 i bilaga XIV till fredsfördraget (som ingicks genom notväxling den 5 februari 1959).

b) Artikel 45.3 i konventionen om social trygghet av den 7 juli 1997 angående f.d. zon B i fristaten Trieste.

(103TN02)

7. UNGERN — ÖSTERRIKE (1791/2006)

Artikel 36.3 i konventionen om social trygghet av den 31 mars 1999.

(103TN02)

8. UNGERN — SLOVENIEN (1791/2006)

Artikel 31 i konventionen om social trygghet av den 7 oktober 1957.

(103TN02)

9. ÖSTERRIKE — POLEN (1791/2006)

Artikel 33.3 i konventionen om social trygghet av den 7 september 1998.

(103TN02)

10. ÖSTERRIKE — SLOVENIEN (1791/2006)

Artikel 37 i konventionen om social trygghet av den 10 mars 1997.

(103TN02)

11. ÖSTERRIKE — SLOVAKIEN (1791/2006)

Artikel 34.3 i konventionen av den 21 december 2001 om social trygghet. (629/2006)

Punkter har utgått ur delarna A och B i bilaga III genom förordningar EPRF 647/2005, EPRF 629/2006 och EPRF 1992/2006. Punkternas ordning har ändrats genom förordningar EPRF 629/2006 och RF 1791/2006.

Bilaga IV (B) (11) (13) (15)

(Förordningens artiklar 37.2, 38.3, 45.3, 46.1 b och 46b.2)

A. Lagstiftningar som behandlas i förordningens artikel 37.1 enligt vilka invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd

A. BELGIEN

a) Lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet, det särskilda invaliditetssystemet för gruvarbetare samt det särskilda systemet för sjömän i handelsflottan.

b) Lagstiftningen om försäkring mot arbetsoförmåga för egenföretagare.

c) Lagstiftningen om invaliditet inom systemet för social trygghet utanför Europa och systemet för invaliditet avseende före detta anställda i Belgiska Kongo och Ruanda-Urundi.

B. BULGARIEN

Inga.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Full invaliditetspension för personer som hade en invaliditetsgrad på 100 % före 18 års ålder och som inte varit försäkrade under den tid som krävs (avsnitt 42 i lagen om pensionsförsäkring nr 155/1995). (629/2006)

D. DANMARK (1791/2006)

Inga.

E. TYSKLAND (1791/2006)

Inga.

F. ESTLAND (1791/2006)

a) Invalidpensioner som har beviljats före den 1 april 2000 enligt lagen om statliga förmåner och som behålls enligt lagen om statlig pensionsförsäkring.

b) Nationella pensioner som har beviljats på grund av invaliditet enligt lagen om statlig pensionsförsäkring.

c) Invalidpensioner som har beviljats enligt lagen om militärtjänstgöring, polislagen, lagen om åklagarmyndigheter, lagen om domares ställning, lagen om löner, pensioner och andra sociala garantier för ledamöter i det estniska parlamentet (Riigikogu) samt lagen om förmåner i samband med presidentämbetet.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

Lagstiftning om försäkringssystemet för jordbruket.

H. SPANIEN (1791/2006)

Lagstiftning som rör invaliditetsförsäkring inom det allmänna systemet och inom de särskilda systemen, utom de särskilda systemen för offentligt anställda, armén och domstolsväsendet. (1606/98)

I. FRANKRIKE (1791/2006)

1. Anställda

All lagstiftning om invaliditetsförsäkring, med undantag för lagstiftningen om invaliditetsförsäkring enligt systemet för social trygghet för gruvarbetare.

2. Egenföretagare

Lagstiftning om invaliditetsförsäkring för egenföretagare inom jordbruket.

J. IRLAND (1791/2006)

Del 2 kapitel 17 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet. (592/2008)

K. ITALIEN (1791/2006)

Inga.

L. CYPERN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Artikel 16.1.2 i lagen om statliga pensioner av den 1 januari 1996.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Inga.

P. UNGERN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

a) Lag av den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsoförmåga, med ändringar.

b) Lag av den 24 april 1997 om försäkring mot arbetsoförmåga för egenföretagare (WAZ), med ändringar. (1223/98)

c) de Wet werk en inkomen naar arbeidsvermogen – (lagen om arbete och inkomst enligt arbetsförmåga) (WIA) av den 10 november 2005. (592/2008)

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Inga.

T. POLEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Inga.

V. RUMÄNIEN

Inga.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Invaliditetspension för en person som blev invalidiserad som barn och som alltid anses ha fullgjort den försäkringsperiod som krävs (artiklarna 70.2, 72.3 samt 73.3 och 73.4 i lag nr 461/2003 om socialförsäkringar, i dess ändrade lydelse).

(1992/2006)

Y. FINLAND (1791/2006)

Folkpension till den som har ett medfött handikapp eller som blir handikappad i unga år [Folkpensionslagen (547/93)].

Z. SVERIGE (1791/2006)

Lagstiftning om inkomstrelaterade förmåner vid långvarig arbetsoförmåga (8 kap. i nuvarande lydelse av lagen (1962: 381) om allmän försäkring). (629/2006)

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

a) Storbritannien

Avsnitten 15 och 36 i 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act 1975).

Avsnitten 14, 15 och 16 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner (Social Security Pensions Act 1975).

b) Nordirland

Avsnitten 15 och 36 i 1975 års lag om sociala trygghet (Nordirland) (Social Security [Northern Ireland] Act 1975).

Artiklarna 16, 17 och 18 i 1975 års lag om social trygghetspensioner (Nordirland) (Social Security Pensions [Northern Ireland] Order 1975).

B. Särskilda system för egenföretagare som avses i artiklarna 38.3 och 45.3 i förordning nr 1408/71

A. BELGIEN

Inget.

B. BULGARIEN (1791/2006)

Inget.

C. TJECKIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

Inget.

E. TYSKLAND (1791/2006)

Åldersförsäkring för lantbrukare (Alterssicherung der Landwirte). (647/2005)

F. ESTLAND (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

Inget.

H. SPANIEN (1791/2006)

System avseende lägre pensionsålder för egenföretagare som är sysselsatta i sjöfartsverksamhet enligt beskrivning i kungligt dekret nr 2390/2004 av den 30 december 2004.

(1992/2006)

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Inget.

J. IRLAND (1791/2006)

Inget.

K. ITALIEN (1791/2006)

Pensionsförsäkringssystem för (Assicurazione pensioni per)

— läkare (medici).

— apotekare (farmacisti).

— veterinärer (veterinari).

— sjuksköterskor, medicinska assistenter och barnsköterskor (infermieri, assistenti sanitari, vigilatrici infanzia).

— psykologer (psicologi).

— ingenjörer och arkitekter (ingegneri e architetti).

— lantmätare (geometri).

— advokater (avvocati).

— ekonomer (dottori commercialisti).

— revisorer och företagsexperter (ragionieri e periti commerciali).

— arbetskonsulenter (consulenti del lavoro).

— notarier (notai).

— tullspeditörer (spedizionieri doganali).

— biologer (biologi).

— jordbrukstekniker och lantmästare (agrotecnici e periti agrari).

— företagsrepresentanter och handelsresande (agenti e rappresentanti di commercio).

— journalister (giornalisti).

— industritekniker (periti industriali).

— aktuarier, kemister, agronomer, jägmästare och geologer (attuari, chimici, dottori agronomi, dottori forestali, geologi).

(647/2005)

L. CYPERN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Inget.

P. UNGERN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Inget.

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Pensionsförsäkringssystem vid pensionsinstitutionerna för sammanslutningar för de fria yrkena (Kammern der Freien Berufe). (647/2005)

T. POLEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Inget.

V. RUMÄNIEN

Inget.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

Ingen.

Z. SVERIGE (1791/2006)

Ingen.

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Inget.

C. Fall som avses i förordningens artikel 46.1 b då beräkningen av förmåner kan ske med bortseende från förordningens artikel 46.2

A. BELGIEN

Inget.

B. BULGARIEN

Alla ansökningar om pensioner som grundas på försäkringsperioder, ålderspensioner, invalidpensioner till följd av allmän sjukdom och efterlevandepensioner i samband med dessa pensioner.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Full eller partiell invaliditets- och efterlevandepension (änka, änkeman och föräldralösa) i de fall då pensionerna inte härleds från den ålderspension den avlidna skulle haft rätt till vid tidpunkten för dödsfallet.

(629/2006)

D. DANMARK (1791/2006)

Alla ansökningar om pension som avses i lagen om sociala pensioner, med undantag för pensioner som nämns i bilaga IV D.

E. TYSKLAND (1791/2006)

Inget.

F. ESTLAND (1791/2006)

Alla ansökningar om invaliditets-, ålders- och efterlevandepension för vilka

— försäkringsperioder i Estland har fullgjorts till och med den 31 december 1998,

— den sökandes individuella socialförsäkringsavgifter som betalats enligt estnisk lagstiftning minst uppgår till de genomsnittliga socialförsäkringsavgifterna för det berörda försäkringsåret.

(629/2006)

G. GREKLAND (1791/2006)

Inget.

H. SPANIEN (1791/2006)

Inget.

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Alla ansökningar om pensioner eller efterlevandeförmåner inom tilläggspensionssystemen för anställda, med undantag för ansökningar om ålders- eller änkepension från systemet för tilläggspension för flygplansbesättningar i yrkesmässig civil luftfart. (1386/2001)

J. IRLAND (1791/2006)

Alla ansökningar om ålderspension, (avgiftsfinansierade) ålderspensioner och (avgiftsfinansierade) änkepensioner. (1223/98)

K. ITALIEN (1791/2006)

Invalid–, ålders– och efterlevandepensioner för anställda och för följande kategorier egenföretagare: jordbrukare, hälftenbrukare, arrendatorer, hantverkare och personer sysselsatta inom handelsverksamhet.

L. CYPERN (1791/2006)

Alla ansökningar om ålderspension, invalidpension samt änke- och änklingspension.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Inget.

P. UNGERN (1791/2006)

Inget. (592/2008)

Q. MALTA (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Alla ansökningar om ålderspensioner enligt lag av den 31 maj 1956 om allmän åldersförsäkring, med ändringar.

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

1. Alla ansökningar om förmåner enligt Allgemeines Sozialversicherungsgesetz – (lagen om allmän socialförsäkring) (ASVG), Gewerbliches Sozialversicherungsgesetz – (lagen om socialförsäkring för personer verksamma inom handeln) (GSVG) och Bauern-Sozialversicherungsgesetz – (lagen om socialförsäkring för jordbrukare) (BSVG), i de fall då artiklarna 46b och 46c i förordningen inte är tillämpliga.

2. Alla ansökningar om nedanstående förmåner på grundval av ett pensionskonto enligt Allgemeines Pensionsgesetz – (lagen om allmän pension) (APG) i de fall då artiklarna 46b och 46c i förordningen inte är tillämpliga.

a) Ålderspension.

b) Invaliditetspension.

c) Efterlevandepension, förutsatt att ingen höjning av förmånsbeloppet på grund av ytterligare försäkringsmånader ska beräknas enligt artikel 7.2 i APG.

(592/2008)

T. POLEN (1791/2006)

Alla ansökningar om ålders- invalid- och efterlevandepensioner.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Alla ansökningar om invalid–, ålders– och änkepensioner.

V. RUMÄNIEN

Inget.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Efterlevandepension (pension till änkor, änklingar och barn) vars storlek är baserad på den ålderspension, förtida uttag av ålderspension eller invaliditetspension som tidigare betalades till den avlidne.

(1992/2006)

Y. FINLAND (1791/2006)

Ingen.

Z. SVERIGE (1791/2006)

Inkomstgrundad ålderspension (lag 1998:674) och garantipension i form av ålderspension (lag 1998:702).

(1992/2006)

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

Alla ansökningar om ålders– och änkepension som avgjorts genom tillämpning av bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordningen, med undantag för sådana för vilka

a) under loppet av ett beskattningsår som tar sin början den 6 april 1975 eller senare,

i) den sökande har fullgjort försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperioder enligt lagstiftningen i Förenade kungariket och i någon annan medlemsstat, och

ii) ett (eller mer än ett) av de beskattningsår som avses under i inte betraktas som kvalifikationsår enligt lagstiftningen i Förenade kungariket

b) de försäkringsperioder som fullgjorts enligt gällande lagstiftning i Förenade kungariket för perioder för den 5 juli 1948 skall beaktas enligt artikel 46.2 i förordningen genom tillämpning av försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperioderna enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.

D. Förmåner och överenskommelser som avses i artikel 46b.2 i förordningen

1. Förmåner som avses i artikel 46b.2 a i förordningen och vars storlek är oberoende av försäkringsperiodernas och bosättningsperiodernas längd:

a) Invaliditetsförmåner enligt den lagstiftning som anges i del A i denna bilaga.

b) Sådan dansk folkpension som förutsätter tio års bosättning och som har beviljats senast den 1 oktober 1989.

c) Estniska nationella pensioner enligt lagen om statlig pensionsförsäkring, ålderspension enligt lagen om statlig revision, polislagen och lagen om åklagarmyndigheter samt ålders- och efterlevandepensioner enligt lagen om justitiekanslersämbetet, lagen om militärtjänstgöring, lagen om domares ställning, lagen om löner, pensioner och andra sociala garantier för ledamöter i det estniska parlamentet (Riigikogu) samt lagen om förmåner i samband med presidentämbetet.

d) Spanska dödsfallsersättningar och efterlevandepensioner enligt det allmänna systemet eller enligt särskilda system.

e) Förmåner till efterlevande make enligt den franska allmänna försäkringen eller försäkringen för dem som är verksamma inom jordbruket.

f) Invalidpension till efterlevande make enligt den franska allmänna försäkringen eller försäkringen för dem som är verksamma inom jordbruket, i fall då förmånen beräknas på grundval av en avliden makes invalidpension enligt artikel 46.1 a i.

g) Nederländsk efterlevandepension enligt lagen av den 21 december 1995 om allmän försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer.

h) Sådan finsk folkpension enligt folkspensionslagen av den 8 juni 1956 som betalas med stöd av övergångsbestämmelserna till folkpensionslagen (547/93) och tilläggsbeloppet i barnpensionen i enlighet med lagen om efterlevandepension av den 17 januari 1969.

i) Svensk garantipension och garantiersättning som ersatt sådan oavkortad svensk folkpension som utgavs enligt den lagstiftning om folkpension som var tillämplig före den 1 januari 1993 och oavkortad folkpension som utgavs enligt övergångsbestämmelserna till den lagstiftning som gäller från detta datum och svensk inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning. (1992/2006)

(103TN02)

2. Förmåner som avses i artikel 46b.2 b i förordningen och vars storlek är beroende av en fiktiv period som skall anses ha fullgjorts mellan dagen för försäkringsfallet och en senare dag:

a) Dansk förtidspension vars storlek fastställs enligt den lagstiftning som gällde före den 1 oktober 1984.

b) Tysk invalid- eller efterlevandepension som beviljas med hänsyn till en tilläggsperiod, och tysk ålderspension som beviljas med hänsyn till en redan fullgjord tilläggsperiod.

c) Italiensk pension vid fullständig arbetsoförmåga (inabilità).

d) Lettisk invalid- eller efterlevandepension som beviljas med hänsyn till en fiktiv försäkringsperiod.

e) Litauisk invalid- eller efterlevandepension enligt socialförsäkringssystemet.

f) Luxemburgsk invalid- eller efterlevandepension.

g) Slovakisk invaliditetspension och efterlevandepension som härleds från denna. (629/2006)

h) Finsk tjänstepension som beviljas med hänsyn till framtida perioder enligt nationell lagstiftning.

i) Svensk sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning (lag 1962:381 ändrad genom lag 2001:489), efterlevandepension beräknad på antagna perioder (lag 2000:461 och lag 2000:462), och svensk ålderspension i form av garantipension beräknad på tidigare tillgodoräknade perioder (lag 1998:702). (1992/2006)

(103TN02)

3. Avtal enligt förordningens artikel 46b.2 b i för att undvika att samma fiktiva period medräknas två eller flera gånger:

a) Nordiska konventionen om social trygghet av den 18 augusti 2003. (1992/2006)

b) Avtalet om social trygghet av den 28 april 1997 mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Finland.

c) Konventionen om social trygghet av den 10 november 2000 mellan Republiken Finland och Storhertigdömet Luxemburg. (1992/2006)

(103TN02)

Överensstämmelse mellan medlemsstaternas lagstiftning om villkor om graden av invaliditet

Bilaga V har utelämnats från denna version. Se EUT L 28 30.1.1997.

Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning

(Artikel 89 i förordningen)

A. BELGIEN

1. Personer som har rätt till vårdförmåner enligt det obligatoriska belgiska systemet för sjuk– och invaliditetsförsäkring för egenföretagare skall ha rätt till förmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1, däribland artikel 35.1, i denna förordning på följande villkor:

a) Personer som vistas inom en annan medlemsstats territorium än Belgien skall ha rätt till

i) vårdförmåner vid sjukhusvård enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de vistas,

ii) ersättning för andra vårdförmåner enligt det belgiska systemet från den behöriga belgiska institutionen enligt den taxa som gäller enligt lagstiftningen i den stat i vilken de vistas.

b) Personer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än Belgien skall ha rätt till de vårdförmåner som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är bosatta, under förutsättning att de till den behöriga belgiska institutionen betalar den tilläggsavgift för detta som gäller enligt belgiska bestämmelser.

2. Vid den behöriga belgiska institutionens tillämpning av bestämmelserna i avdelning III kapitel 7 och 8 i denna förordning skall ett barn anses växa upp i den medlemsstat inom vars territorium barnet är bosatt.

3. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perioder som har fullgjorts inom försäkringen för ålderspension enligt belgisk lagstiftning före den 1 januari 1945 även godtas som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den belgiska lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet och systemet för sjömän.

4. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast sådana perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren har varit arbetsoförmögen enligt belgisk lagstiftning.

5. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perioder, som har fullgjorts av egenföretagare inom försäkringen för ålderspension enligt belgisk lagstiftningen innan lagstiftningen om arbetsoförmåga för egenföretagare trädde i kraft, godtas som perioder som har fullgjorts enligt den senare lagstiftningen.

6. För att fastställa om villkoren enligt belgisk lagstiftning för rätt till arbetslöshetsförmåner är uppfyllda, skall endast dagar med betald anställning beaktas; dock skall dagar som godkänns som likvärdiga enligt nämnda lagstiftning beaktas i den mån dessa dagar har föregåtts av dagar med betald anställning.

7. Vid tillämpningen av förordningens artiklar 72 och 79.1 a skall anställningsperioder och/eller försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning beaktas, om det för rätt till förmån enligt belgisk lagstiftning krävs att villkoren för rätt till familjeförmåner enligt systemet för anställda har uppfyllts under en bestämd föregående period.

8. Vid tillämpningen av artikel 14a. 2, 3 och 4, 14c a och 14d i förordning (EEG) nr 1408/71, skall förvärvsintäkten under det referensår som tjänar som underlag för fastställande av avgifter som skall betalas enligt den sociala ordningen för egenföretagare beräknas genom användande av den genomsnittliga avgiftssatsen för det år under vilket denna inkomst har uppburits.

Omräkningskursen är det årliga genomsnittet av de omräkningskurser som offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning enligt artikel 107.5 i förordning (EEG) nr 574/72.

9. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet för en invalidpension som avses i förordningens artikel 46.2, skall den behöriga belgiska institutionen lägga till grund den inkomst som har uppburits i det yrke som personen senast har utövat.

10. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad i Belgien enligt lagstiftningen om sjuk– och invaliditetsförsäkring — som också grundar beviljandet av förmåner på villkoret att personen ifråga är försäkrad vid försäkringsfallets inträffande — skall för tillämpningen av förordningens del III kapitel 3 anses vara fortfarande försäkrad när försäkringsfallet inträffar om han är försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

11. Om personen har rätt till en belgisk invaliditetsförmån enligt förordningens artikel 45, skall denna förmån enligt reglerna i förordningens artikel 46.2 beviljas

a) enligt bestämmelserna i lagen den 9 augusti 1963 om upprättandet och organiserandet av ett obligatoriskt sjuk– och invaliditetsförsäkringssystem om han vid tidpunkten för arbetsoförmågans inträffande var försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a,

b) enligt bestämmelserna i det kungliga dekretet av den 20 juli 1971 om upprättandet av ett försäkringssystem mot arbetsoförmåga för egenföretagare om han vid arbetsoförmågans inträffande var egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1 a.

12. Den skada som avses i artikel 1 av lagen av den 9 mars 1953 om vissa anpassningar av militärpensioner och som beviljar militärer som invalidiserats i fredstid fri läkarvård och mediciner skall anses utgöra olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom enligt vad som avses i avdelning III kapitel 4 i förordningen. (1606/98)

B. BULGARIEN

Inga.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

1. Punkten har utgått genom förordning RF 1223/98.

2. De personer som enligt bestämmelserna i förordningens avdelning III, kapitel 1, har rätt till värdförmåner vid vistelse eller bosättning i Danmark skall ha rätt till dessa förmåner på samma villkor som enligt den danska lagstiftningen gäller för sådana personer som enligt lagen om offentlig sjukförsäkring (lov om offentlig sygesikring) är försäkrade i grupp 1. De personer som flyttar till Danmark och blir inskrivna i det danska sjukförsäkringssystemet kan dock välja att försäkras i grupp 2 på samma villkor som danska försäkrade. (1290/97)

3. a) Bestämmelserna i den danska lagstiftningen om social pension som föreskriver att rätten till pension är beroende av att sökanden är bosatt i Danmark gäller inte för anställda, egenföretagare eller deras efterlevande som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än Danmark.

b) Vid beräkningen av pension skall sådana anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som har fullgjorts i Danmark av en gränsarbetare eller säsongsarbetare, anses som bosättningsperioder som har fullgjorts i Danmark av efterlevande make, om den efterlevande maken under dessa perioder var gift med gränsarbetaren eller säsongsarbetaren och de inte var separerade eller levde faktiskt åtskilda på grund av osämja och den efterlevande maken under dessa perioder var bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

c) Vid beräkningen av pension skall sådana anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som har fullgjorts i Danmark före den 1 januari 1984 av en anställd eller egenföretagare som inte är gränsarbetare eller säsongsarbetare, anses som bosättningsperioder som har fullgjorts i Danmark av den efterlevande maken om den efterlevande maken, under dessa perioder var gift med den anställde eller egenföretagaren och de inte var separerade eller levde faktiskt åtskilda på grund av osämja och den efterlevande maken under dessa perioder var bosatt i en annan medlemsstat.

d) Perioder som medräknas enligt b och c skall dock inte beaktas om de sammanfaller med perioder som medräknas vid beräkningen av pension som tillkommer personen i fråga enligt lagstiftningen om obligatorisk försäkring i en annan medlemsstat eller med de perioder för vilka personen uppbar pension enligt sådan lagstiftning.

Dessa perioder skall dock beaktas om det årliga pensionsbeloppet är mindre än hälften av den sociala pensionens grundbelopp.

4. Förordningens bestämmelser berör inte övergångsbestämmelserna i de danska lagarna av den 7 juni 1972 om rätt till pension för danska medborgare som har varit bosatta i Danmark under en bestämd tidsperiod omedelbart före tidpunkten för pensionsansökan. Andra medlemsstaters medborgare som har varit bosatta i Danmark under ett år omedelbart före tidpunkten för ansökan har dock rätt till pension enligt samma villkor som gäller för danska medborgare.

5. a) Perioder under vilka en gränsarbetare, som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Danmark, har varit förvärvsverksam i Danmark skall anses som bosättningsperioder enligt dansk lagstiftning. Detsamma skall gälla för perioder under vilka en gränsarbetare är utsänd till eller tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat än Danmark.

b) Perioder under vilka en säsongsarbetare, som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Danmark, har utfört arbete i Danmark skall anses som bosättningsperioder enligt dansk lagstiftning. Detsamma skall gälla för perioder under vilka en säsongsarbetare är utsänd till en annan medlemsstat än Danmark.

6. För att fastställa om villkoren för rätt till dagpenning vid sjukdom eller födsel enligt lag om dagpenning vid sjukdom och födsel är uppfyllda, när den berörda personen inte längre omfattas av dansk lagstiftning under de referensperioder som fastställs i lagen (592/2008)

a) skall försäkrings eller anställningsperioder beaktas som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning än Danmark under nämnda referensperioder då den berörda personen inte var omfattad av dansk lagstiftning, som om perioderna har fullgjorts enligt dansk lagstiftning.

b) Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

7. Förordningens artikel 46a 3 d och artikel 46c 1 och 3 och tillämpningsförordningens artikel 7.1 skall inte tillämpas på pensioner som beviljas enligt dansk lagstiftning.

8. Vid tillämpningen av förordningens artikel 67 skall arbetslöshetsförmåner för egenföretagare som är försäkrade i Danmark beräknas enligt dansk lagstiftning.

9. Om mottagaren av en dansk ålderspension eller förtida uttagen ålderspension också har rätt till en efterlevandepension från en annan medlemsstat skall dessa pensioner, vid tillämpningen av dansk lagstiftning, betraktas som förmåner av samma slag i den mening som avses i förordningens artikel 46a 1, dock under förutsättning att den person vars försäkrings– eller bosättningsperioder ligger till grund för beräkningen av efterlevandepensionen också har fullgjort bosättningsperioder i Danmark.

10. Från en person som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda som är bosatt i Danmark och

a) på vilken bestämmelserna i avdelning III, kapitel 1, avsnitt 2-7 inte är tillämpliga, och

b) som inte har rätt till en dansk pension,

får de behöriga myndigheterna begära betalning för kostnaden för naturaförmåner som beviljas i Danmark, i den mån naturaförmåner omfattas av det särskilda systemet i fråga och/eller av en kompletterande personlig försäkring. Detta gäller även en sådan persons make och barn under 18 år.

(1606/98)

11. Den tillfälliga förmånen för arbetslösa personer som enligt lagen om aktiv socialpolitik har godkänts för ett ’fleksjob’ (ledighedsydelse) omfattas av bestämmelserna i avdelning III kapitel 6 (arbetslöshetsförmåner). När det gäller arbetslösa personer som reser till en annan medlemsstat, ska bestämmelserna i artiklarna 69 och 71 i förordningen tillämpas när den berörda medlemsstaten har liknande sysselsättningssystem för samma kategori av personer. (592/2008)

E. TYSKLAND (1791/2006)

1. Bestämmelserna i artikel 10 i förordningen skall inte påverka de bestämmelser, enligt vilka olycksfall (och arbetssjukdomar) som inträffar utanför Förbundsrepubliken Tysklands territorium och perioder som fullgjorts utanför detta territorium, inte leder till eller endast under vissa förhållanden leder till utbetalning av förmåner när förmånstagarna är bosatta utanför Förbundsrepubliken Tysklands territorium.

2. a) Den standardberäknade beräkningsperioden (pauschale Anrechnungszeit) bestäms uteslutande på grundval av tyska perioder.

b) För beräkning av tyska pensionsperioder inom ramen för pensionsförsäkringen för gruvarbetare är endast den tyska lagstiftningen tillämplig.

c) För beräkning av tyska ersättningsperioder (Ersatzzeiten) är endast den tyska lagstiftningen tillämplig.

3. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

4. Artikel 7 i bok VI av sociallagen skall tillämpas på medborgare i övriga medlemsstater samt på statslösa och flyktingar som är bosatta inom de andra medlemsstaternas territorier på följande sätt:

Om de allmänna villkoren är uppfylda kan frivilliga avgifter till den tyska pensionsförsäkringen betalas

a) för beräkning av tyska ersättningsperioder (Ersatzzeiten) är endast den tyska lagstiftningen tillämplig,

b) för beräkning av tyska ersättningsperioder (Ersatzzeiten) är endast den tyska lagstiftningen tillämplig,

c) för beräkning av tyska ersättningsperioder (Ersatzzeiten) är endast den tyska lagstiftningen tillämplig.

5. ……

6. ……

7. ……

8. ……

9. Om kostnaderna för vårdförmåner, som utges av bosättningsortens tyska institutioner till pensionärer eller deras familjemedlemmar som är försäkrade hos andra medlemsstaters behöriga institutioner, skall återbetalas som månatliga schablonbelopp, skall dessa kostnader, för att åstadkomma ekonomisk utjämning av sjukförsäkringen för pensionärer mellan tyska institutioner, betraktas som kostnader för den tyska sjukförsäkringen för pensionärer. De schablonbelopp som återbetalas till bosättningsortens tyska institutioner av andra medlemsstaters behöriga institutioner skall betraktas som en inkomst som skall beaktas vid den ovannämnda ekonomiska utjämningen.

10. För beviljande av arbetslöshetsunderstöd (Arbeitslosenhilfe) till egenföretagare krävs att personen, innan han har anmält sig som arbetslös, skall ha arbetat minst ett är huvudsakligen som egenföretagare inom Förbundsrepubliken Tysklands territorium och att han inte bara tillfälligt har lämnat sitt arbete.

11. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

12. Perioder av obligatorisk försäkring, som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, antingen enligt ett särskilt system för hantverkare eller, om ett sådant system saknas, enligt ett särskilt system för egenföretagare eller enligt det allmänna systemet, skall beaktas för att uppfylla det krav på 18 års betalning av obligatoriska avgifter som gäller för rätten till frivilligt utträde ur pensionsförsäkringen för hantverkare.

13. Vid tillämpningen av den tyska lagstiftningen om obligatorisk sjukförsäkring för pensionärer enligt artikel 5.1 ii i bok V i socialförsäkringsbalken (Fünftes Buch Sozialgesetzbuch — SGB V) och artikel 56 i sjukförsäkringsreformlagen (Gesundheitsreformgesetz), skall försäkrings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning under vilka perioder personen i fråga var berättigad till sjukvårdsförmåner beaktas i den mån det är nödvändigt, som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt tyska lagstiftning under förutsättning att de inte sammanträffar med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

14. För beviljande av kontantförmåner enligt artikel 47.1 i bok V i den tyska socialförsäkringsbalken (SGB V) och enligt artiklarna 200.2 och 561.1 i den tyska lagen om social trygghet (Reichsversicherungsordnung — RVO), skall de tyska institutionerna fastställa den nettoinkomst som skall beaktas vid beräkningen av förmånerna som om de försäkrade personerna vore bosatta i Förbundsrepubliken Tyskland.

15. Grekiska lärare med ställning av statligt anställda som på grund av sin anställning vid tyska skolor har betalat obligatoriska avgifter till den tyska lagstadgade pensionsförsäkringen utöver avgifter till det grekiska särskilda systemet för statligt anställda och som efter den 31 december 1978 har upphört att omfattas av det obligatoriska tyska systemet kan efter ansökan återfå dessa obligatoriska avgifter enligt artikel 210 i bok VI i sociallagen. Ansökan om återbetalning av avgifter skall göras inom ett år efter det att denna bestämmelse har trätt i kraft. Den berörda personen kan också utöva sin rätt inom två år efter det att han har upphört att vara omfattad av den obligatoriska försäkringen.

Artikel 210.6 i bok VI i sociallagen gäller endast perioder för vilka obligatoriska avgifter har betalats till den tyska pensionsförsäkringen utöver de avgifter till det särskilda grekiska systemet för statligt anställda och på motsvarande försäkringsperioder som följer omedelbart efter sådana perioder för vilka obligatoriska avgifter har betalats.

16. ……

17. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

18. En person som uppbär pension enligt tysk lagstiftning och pension enligt en annan medlemsstats lagstiftning skall vid tillämpning av förordningens artikel 27 anses ha rätt till sjukvårds– och moderskapsförmåner om han enligt artikel 8.1 punkt 4 i bok V av den tyska socialförsäkringsbalken (SGB V) är undantagen från den obligatoriska sjukförsäkringen (Krankenversicherung).

19. Som en försäkringsperiod för barnuppfostran enligt tysk lagstiftning gäller även en period under vilken den anställde har uppfostrat barn i en annan medlemsstat, om personen i fråga inte kunde utöva förvärvsverksamhet enligt artikel 6.1 i lagen om skydd för mödrar (Mutterschutzgesetz) eller åtnjöt föräldraledighet enligt artikel 15 i den federala lagen om förmåner vid barnuppfostran (Bundeserziehungsgeldgesetz) och inte utövade någon mindre (geringfügig) anställning i den mening som avses i artikel 8 i SGB IV.

20. När bestämmelserna i tysk pensionslagstiftning som var i kraft den 31 december 1991 skall tillämpas, skall även bestämmelserna i bilaga VI tillämpas i den version som gällde den 31 december 1991.

21. a) I den utsträckning de gäller naturaförmåner, skall avsnitten 2-7 i avdelning III kapitel 1 inte tillämpas på personer som har rätt till naturaförmåner enligt ett system för offentligt anställda eller personer som behandlas som sådana och som inte är försäkrade enligt det lagstadgade sjukförsäkringssystemet.

b) Om emellertid en person som omfattas av ett system för offentligt anställda är bosatt i en medlemsstat enligt vars lagstiftning

— rätten att få naturaförmåner inte är förenad med villkor avseende försäkring eller anställning, och

— ingen pension skall utbetalas,

skall han av sin sjukkassa rådas till att upplysa vederbörliga myndigheter i den medlemsstat där han är bosatt att han inte önskar begagna sig av den rätt till naturaförmåner som ges enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt. Om så är lämpligt, får detta göras med hänvisning till artikel 17a i förordningen.

(1606/98)

22. Utan att det påverkar bestämmelserna i punkt 21 ovan skall bestämmelserna i artikel 27 i förordningen när det gäller naturaförmåner anses vara tillämpliga på varje person som är berättigad till både en pension enligt Beamtenversorgungsrecht och en pension enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat. (1606/98)

23. Kapitel 4 skall inte tillämpas på personer som har rätt till naturaförmåner som tillhandahålls genom olycksfallsförsäkring för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana. (1606/98)

24. Vid beräkning av det teoretiska beloppet enligt artikel 46.2 a i denna förordning inom pensionssystem för de fria yrkena skall den behöriga institutionen i fråga om varje försäkringsår som fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning som grund använda den genomsnittliga årliga pensionsrätt som förvärvats under anslutningsperioden till den behöriga institutionen genom inbetalda avgifter. (647/2005)

25. Artikel 79a i förordningen skall på motsvarande sätt tillämpas vid beräkning av pensioner till föräldralösa barn och påslag eller tillägg för barn från pensionssystem för de fria yrkena. (647/2005)

F. ESTLAND (1791/2006)

Vid beräkning av föräldraförmånerna skall anställningsperioderna i andra medlemsstater än Estland anses baserade på samma genomsnittliga sociala avgifter som betalats under anställningsperioder i Estland som de läggs samman med. Om personen under referensåret haft anställning bara i andra medlemsstater, skall beräkningen av förmånen anses baserad på de genomsnittliga sociala avgifter som betalats i Estland mellan referensåret och barnledigheten. (1992/2006)

G. GREKLAND (1791/2006)

1. ……

2. Lagen nr 1469/84 om frivillig anslutning till pensionsförsäkringssystemet för grekiska medborgare och för utländska medborgare med grekisk härkomst gäller enligt nedanstående bestämmelser för medborgare i andra medlemsstater, statslösa och flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.

Under förutsättning att övriga villkor i nämnda lag är uppfyllda får avgifter betalas.

a) om personen i fråga har sitt hemvist eller är bosatt inom en medlemsstats territorium och någon gång tidigare har varit obligatoriskt ansluten till det grekiska pensionssystemet, eller

b) om personen, oavsett vistelse– eller bostadsort, antingen tidigare har varit bosatt i Grekland under 10 år oavsett om det har varit i följd eller inte, eller tidigare har varit omfattad av den grekiska lagstiftningen, obligatoriskt eller frivilligt, under en period om 1 500 dagar.

3. Trots gällande bestämmelser som tillämpas av OGA, skall perioder under vilka förmåner utbetalas till följd av olycksfall i arbetet eller vid arbetssjukdom enligt en medlemsstats lagstiftning som har en särskild försäkringsgren för sådana riskfall, anses som försäkringsperioder enligt den lagstiftning som OGA tillämpar och i den mening som avses i förordningens artikel 1 r, under förutsättning att de sammanfaller med sysselsättningsperioder inom jordbrukssektorn i Grekland.

4. Enligt grekisk lagstiftning är tillämpningen av förordningens artikel 49.2 förenad med villkor att den nya beräkningen som avses i nämnda artikel inte leder till ett ogynnsamt resultat för personen.

5. När det enligt stadgebestämmelserna för de grekiska tilläggspensionsförsäkringskassorna (επικουρικά ταμεία) är möjligt att erkänna obligatoriska ålderspensionsförsäkringsperioder som fullgjorts hos grekiska, institutioner för grundförsäkring (κύριας ασφάλισης), skall dessa bestämmelser också tillämpas på obligatoriska pensionsförsäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i alla andra medlemsstater som ligger inom denna förordnings faktiska tillämpningsområde.

6. Arbetstagare som till och med den 31 december 1992 omfattats av en annan medlemsstats obligatoriska pensionsförsäkring och som för första gången anslutit sig till den obligatoriska grekiska socialförsäkringen efter den 1 januari 1993 skall betraktas som en ”tidigare försäkrad” enligt bestämmelserna i lag nr 2084/92.

7. Offentligt anställda tjänstemän som är yrkesverksamma eller pensionerade, personer som behandlas som sådana, samt deras familjemedlemmar som är försäkrade inom ett särskilt hälsovårdssystem, kan erhålla vårdförmåner vid sjukdom och moderskap om de har omedelbart behov av sjukvård under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium, eller när de beger sig dit för att få den vård deras hälsotillstånd kräver med förhandstillstånd från den behöriga grekiska institutionen, enligt villkoren i artikel 22.1 a och 22.1 c, artikel 22.3 och artikel 31a i den här förordningen, på samma villkor som anställda och egenföretagare som täcks av den grekiska lagstiftningen om social trygghet (lagstadgade system). (1290/97)

8. Artikel 22b skall på motsvarande sätt gälla alla offentligt anställda tjänstemän, personer som behandlas som sådana, samt deras familjemedlemmar som omfattas av ett särskilt grekiskt hälsovårdssystem. (1290/97)

7. (SIC! 9.) När det gäller offentligt anställda och personer som behandlas som sådana och som har anställts fram till och med den 31 december 1982, skall bestämmelserna i avdelning III kapitel 2- 3 i förordningen tillämpas analogt på de berörda personerna om de har fullgjort försäkringsperioder i en annan medlemsstat inom ramen antingen för ett särskilt pensionsförsäkringssystem för offentligt anställda eller personer som behandlas som sådana, eller inom ett allmänt system, under förutsättning att de berörda personerna har varit offentligt anställda eller personer som behandlas som sådana i enlighet med den grekiska lagstiftningen. (1606/98)

8. (SIC! 10.) Tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 43a.2 och 51a.2 skall, när inga pensionsrättigheter har förvärvats enligt ett särskilt system för offentligt anställda eller personer som behandlas som sådana, inte påverka tillämpningen av grekisk lagstiftning (lag om civila och militära pensioner) när det gäller överföring av försäkringsperioder från ett särskilt system för offentligt anställda till det allmänna försäkringssystemet för anställda genom betalning av de erforderliga bidragen. (1606/98)

H. SPANIEN (1791/2006)

1. Villkoret att en person antingen utövar avlönad verksamhet eller verksamhet som egenföretagare, eller tidigare har varit obligatoriskt försäkrad mot samma risk enligt ett system för anställda eller egenföretagare i samma medlemsstat, vilket föreskrivs i förordningens artikel 1 a iv kan inte göras gällande mot personer som enligt bestämmelserna i det kungliga dekretet nr 317/1985 av den 6 februari 1985 är frivilligt försäkrade inom det allmänna systemet för social trygghet i egenskap av tjänstemän eller på annat sätt anställda vid en internationell mellanstatlig organisation. (1290/97)

2. De förmåner som föreskrivs i det kungliga dekretet nr 2805/79 av den 7 december 1979, om frivillig försäkring inom det allmänna systemet för social trygghet, skall i enlighet med principen om lika behandling utsträckas till andra medlemsstaters medborgare, flyktingar och statslösa som är bosatta inom gemenskapens territorium, och som upphör att vara obligatoriskt försäkrade inom det spanska systemet för social trygghet i och med att de blir anställda vid en internationell organisation. (1290/97)

3. a) I alla spanska socialförsäkringssystem, med undantag för systemet för offentligt anställda, militär personal och domstolspersonal, skall varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt spansk lagstiftning fortfarande anses vara försäkrad vid försäkringsfallets inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i förordningens avdelning III kapitel 3 om han är försäkrad enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande, eller om så inte är fallet, om en förmån kan utges för samma riskfall enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.

b) För genomförandet av bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordningen skall de år arbetstagaren saknar för att uppnå den ålder, då det är möjligt eller obligatoriskt att gå i pension enligt artikel 31.4 i den konsoliderade texten till lagen om statlig pension, räknas som pensionsgrundande endast om han, vid den tidpunkt då den risk förverkligas som utlöser invalid– eller efterlevandepension, omfattas av det spanska särskilda systemet för offentligt anställda eller utövar en verksamhet som medför samma rättigheter enligt det systemet.

(1606/98)

4. a) Enligt förordningens artikel 47 skall beräkningen av den teoretiska spanska förmånen ske på grundval av den försäkrades faktiska avgifter under åren närmast före betalningen av den sista avgiften till den spanska socialförsäkringen.

b) Det fastställda pensionsbeloppet skall ökas med beloppet på de uppräkningar och ökningar som beräknas för varje påföljande år för pensioner av samma slag. (1223/98)

5. Perioder som har fullgjorts i andra medlemsstater och som måste räknas in i det särskilda systemet för offentligt anställda, militär personal och domstolspersonal kommer, i enlighet med artikel 47 i förordningen, att behandlas på samma sätt som perioder som ligger närmast den tid som har fullgjorts som offentligt anställd i Spanien. (1606/98)

6. Enligt det särskilda systemet för offentligt anställda, militär personal och domstolspersonal avser uttrycket ’acto de servicio’ (i tjänsten) olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar inom meningen för och tillämpningen av bestämmelserna i avdelning III kapitel 4 i förordningen. (1606/98)

7. a) I den utsträckning de gäller naturaförmåner, skall avsnitten 2-7 i avdelning III kapitel 1 inte tillämpas på de förmånstagare inom det särskilda systemet för offentligt anställda, militär personal och domstolspersonal som omfattas av Spaniens ’Mutualismo administrativo’.

b) Om emellertid en person som omfattas av ett av dessa system är bosatt i en medlemsstat enligt vars lagstiftning

— rätten att få naturaförmåner inte är förenad med villkor avseende försäkring eller anställning, och

— ingen pension skall utbetalas,

skall han av sin sjukkassa rådas till att upplysa vederbörliga myndigheter i den medlemsstat där han är bosatt att han inte önskar begagna sig av den rätt till naturaförmåner som ges enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt. Om så är lämpligt, får detta göras med hänvisning till artikel 17a i förordningen.

(1606/98)

8. Utan att det påverkar bestämmelserna i punkt 7 ovan skall bestämmelserna i artikel 27 i förordningen när det gäller naturaförmåner anses vara tillämpliga på personer som är berättigad till både en pension enligt särskilda system för offentligt anställda, militär personal och domstolspersonal och en pension enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat. (1606/98)

9. Det spanska särskilda systemet för studerande (Seguro escolar) är, för erhållande av förmåner, inte grundat på fullgörande av försäkrings–, anställnings– och bosättningsperioder såsom dessa uttryck definieras i artikel 1 r, s och s a i förordningen. De spanska institutionerna kan därför inte utfärda intyg som gör sammanläggning av perioder möjligt.

Det spanska särskilda systemet kommer ändå att gälla för studenter som är medborgare i andra medlemsstater och som studerar i Spanien, på samma villkor som för studenter som är spanska medborgare.

(307/1999)

I. FRANKRIKE (1791/2006)

1. a) Bidrag till äldre anställda, bidrag till äldre egenföretagare och åldersbidrag till jordbrukare skall utges enligt de villkor som gäller för franska arbetare enligt fransk lagstiftning till alla anställda eller egenföretagare som är medborgare i andra medlemsstater och vilka vid tidpunkten för sin ansökan är bosatta inom franskt territorium.

b) Detsamma skall gälla flyktingar och statslösa personer.

c) Bestämmelserna i denna förordning skall inte påverka de bestämmelser i fransk lagstiftning enligt vilka uteslutande perioder av arbete som anställd eller perioder som jämställs med sådana eller, i förekommande fall, perioder av arbete som egenföretagare inom den franska republikens europeiska departement och utomeuropeiska departement (Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion) skall ge rätt till bidrag till äldre anställda.

2. Det särskilda bidraget och den kumulativa ersättningen enligt den särskilda lagstiftningen om social trygghet i gruvor skall endast utges till anställda i franska gruvor.

3. Lag nr 65—555 av den 10 juli 1965, som ger franska medborgare som är eller har varit förvärvsverksamma i utlandet rätt att ansluta sig till det frivilliga åldersförsäkringssystemet, skall gälla medborgare i andra medlemsstater på följande villkor:

— Den förvärvsverksamhet som ger rätt till frivillig försäkring enligt det franska systemet får inte bedrivas eller ha bedrivits inom franskt territorium eller inom en annan medlemsstats territorium, i vilken stat den anställde eller egenföretagaren är medborgare.

— Den anställde eller egenföretagaren skall, när han ansöker om försäkring enligt lagen, styrka att han antingen har varit bosatt i Frankrike i minst tio år, i en följd eller sammanlagt under flera perioder, eller att han oavbrutet har varit omfattad av fransk lagstiftning, obligatoriskt eller genom frivillig fortsättningsförsäkring, under lika lång tid.

Föregående villkor skall också gälla vid tillämpning på medborgare från andra medlemsstater av de bestämmelser som gör det möjligt för en fransk arbetstagare, som är förvärvsverksam utanför Frankrike, att frivilligt ansluta sig till ett franskt tilläggspensionssystem för arbetstagare, antingen direkt eller genom sin arbetsgivare. (1386/2001)

4. En person som omfattas av fransk lagstiftning enligt förordningens artikel 14.1 eller artikel 14a.1 har för de familjemedlemmar som följer med honom till den medlemsstat inom vars territorium han är förvärvsverksam rätt till följande familjeförmåner:

a) förmåner för små barn som utbetalas till tre månaders ålder,

b) familjeförmåner som utbetalas enligt artikel 73 i förordningen.

5. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet enligt artikel 46.2 a i denna förordning inom grundpensions- eller tilläggspensionssystem i vilka ålderspensioner beräknas på grundval av pensionspoäng, skall den behöriga institutionen, för alla försäkringsår som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, beakta det antal pensionspoäng som fås genom att dividera antalet pensionspoäng som har förvärvats enligt den lagstiftning som denna tillämpar med antalet år som motsvarar dessa poäng. (1386/2001)

6. a) Gränsarbetare som är förvärvsverksamma som anställda inom en annan medlemsstats territorium än Frankrike och som är bosatta i de franska departementen Haut-Rhin, Bas-Rhin och Moselle skall inom dessa departement vid tillämpningen av artikel 19 i denna förordning ha rätt till vårdförmåner som föreskrivs i det lokala Alsace-Lorraine-systemet enligt dekret nr 46—1428 av den 12 juni 1946 och nr 67—814 av den 25 september 1967.

b) Dessa bestämmelser gäller också personer som har rätt till förmåner enligt artikel 25.2, 25.3, 28 och 29 i denna förordning.

7. Trots vad som sägs i artiklarna 73 och 74 i denna förordning skall bostadsbidrag och tillägg för vårdnad av barn enligt föräldrarnas val (”prestation d’accueil au jeune enfant”) endast beviljas till berörda personer och till familjemedlemmar som är bosatta på franskt territorium. (647/2005)

8. Varje anställd som inte längre är försäkrad enligt det franska allmänna socialförsäkringssystemet om änkepensionsförsäkring eller systemet för lantarbetare skall vid till lämpningen av reglerna i förordningens avdelning III kapitel 3 anses ha samma status som en försäkrad som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande eller om så inte är fallet, om en efterlevandepension kan utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning för anställda. Detta villkor skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.

9. Den franska lagstiftning som tillämpas på en arbetstagare eller tidigare arbetstagare vid tillämpning av kapitel 3 i förordningens avdelning III gäller både det eller de grundsystem för ålderdomsförsäkring och det eller de tilläggsförsäkringssystem som den berörde omfattas av. (1386/2001)

J. IRLAND (1791/2006)

1. De anställda, egenföretagare, arbetslösa personer, pensionssökande och pensionärer samt deras familjemedlemmar som avses i artikel 19.1, 22.1, 22.3, 25.1, 25.3, 26.1, 28a, 29 och 31 i förordningen och som är bosatta eller vistas i Irland, skall kostnadsfritt ha rätt till all läkarvård som föreskrivs i irländsk lagstiftning när kostnaden för denna vård skall betalas av en institution i en annan medlemsstat än Irland.

2. Familjemedlemmar till en anställd eller egenföretagare som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning än Irlands och som uppfyller denna lagstiftnings villkor för rätt till förmåner, i förekommande fall med beaktande av förordningens artikel 18, skall, om de är bosatta i Irland, kostnadsfritt ha rätt till all läkarvård som föreskrivs i irländsk lagstiftning.

Kostnaden för dessa förmåner skall betalas av den institution hos vilken den anställde eller egenföretagaren är försäkrad.

Om hustrun till den anställde eller egenföretagaren, eller den person som sköter barnen, är förvärvsverksam i Irland skall dock förmåner till familjemedlemmarna fortsatt betalas av den irländska institutionen i den utsträckning som rätten till sådana förmåner har förvärvats uteslutande enligt bestämmelser i irländsk lagstiftning.

3. Om en anställd som omfattas av irländsk lagstiftning har lämnat en medlemsstats territorium för att under sin anställning bege sig till en annan medlemsstats territorium och råkar ut för ett olycksfall innan han kommer dit, skall hans rätt till förmåner med anledning av olycksfallet fastställas

a) som om detta olycksfall hade inträffat inom Irlands territorium, och

b) utan att man beaktar att han inte befann sig inom Irlands territorium, när man avgör om han till följd av sin anställning var försäkrad enligt denna lagstiftning.

4. ……

5. Vid beräkning av inkomsten som underlag för beviljande av den sjuk– eller arbetslöshetsförmån som föreskrivs i den irländska lagstiftningen, skall, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 23.1 och 68.1 i förordningen, ett belopp som är lika med den genomsnittliga veckolönen för året i fråga för antingen manliga eller kvinnliga arbetstagare, beroende på vem som berörs, tillgodoräknas den anställde för varje vecka som han eller hon fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning under referensperioden. (1223/98)

6. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast sådana perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren var arbetsoförmögen enligt irländsk lagstiftning.

7. Vid tillämpningen av artikel 44.2 i fall då det för rätt till ålderspension krävs att man avstår från förvärvsarbete skall en anställd anses uttryckligen ha begärt uppskov med beviljande av ålderspension till vilken han skulle ha rätt enligt Irlands lagstiftning om han fortsätter att förvärvsarbeta.

8. ……

9. En arbetslös person som återvänder till Irland efter utgången av den tremånadersperiod under vilken han har fortsatt att uppbära förmåner enligt lagstiftningen i Irland vid tillämpning av förordningens artikel 69.1 skall ha rätt till arbetslöshetsförmåner oavsett artikel 69.2, om han uppfyller de villkor som föreskrivs i nämnda lagstiftning.

10. En period som skall omfattas av irländsk lagstiftning enligt förordningens artikel 13.2 f får inte

i) beaktas enligt den bestämmelsen som en period omfattad av irländsk lagstiftning vid tillämpningen av förordningens avdelning III,

eller

ii) göra Irland till behörig stat för utgivande av förmåner som avses i förordningens artikel 18, 38 eller 39.1.

11. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

K. ITALIEN (1791/2006)

Inga.

L. CYPERN (1791/2006)

För tillämpningen av bestämmelserna i artikel 18.1, artikel 38, artikel 45.1-45.3, artikel 64, artikel 67.1 och 67.2 samt artikel 72 i förordningen skall, för varje period som inleds den 6 oktober 1980 eller senare, en försäkringsvecka enligt Republiken Cyperns lagstiftning fastställas genom att den totala försäkringsbara inkomsten under den aktuella perioden divideras med det basbelopp för den försäkringsbara veckoinkomsten som är tillämpligt under det aktuella avgiftsåret, under förutsättning att det antal veckor som fastställs på detta sätt inte överstiger antalet kalenderveckor under den aktuella perioden.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

1. Oavsett förordningens artikel 94.2 skall försäkringsperioder eller perioder som behandlas som sådana och som har fullgjorts av anställda eller egenföretagare enligt luxemburgsk lagstiftning om pensionsförsäkring vid invaliditet, ålderdom och vid dödsfall, antingen före den 1 januari 1946 eller före den tidigare dag som föreskrivs i en bilateral konvention, beaktas vid tillämpning av denna lagstiftning endast om personen i fråga kan bevisa att han har fullgjort sex försäkringsmånader enligt det luxemburgska systemet efter ifrågavarande dag. Om flera bilaterala konventioner är tillämpliga skall försäkringsperioder eller perioder som behandlas som sådana beaktas från och med den dag som ligger längst tillbaka i tiden.

2. Vid beviljandet av den fasta delen av luxemburgska pensioner skall försäkringsperioder enligt luxemburgsk lagstiftning, som har fullgjorts av anställda eller egenföretagare som inte är bosatta inom luxemburgskt territorium, från den 1 oktober 1972anses som bosättningsperioder.

3. Artikel 22.2 andra stycket i denna förordning påverkar inte bestämmelserna i luxemburgsk lagstiftning enligt vilken sjukkassans godkännade av behandling utomlands inte kan vägras då den nödvändiga behandlingen inte kan ges i storhertigdömet Luxemburg.

4. För att beakta den försäkringsperiod som föreskrivs i artikel 171.7 i socialförsäkringsbalken (Code des Assurances Sociales) skall den luxemburgska institutionen erkänna försäkringsperioder som har fullgjorts av personen i fråga enligt lagstiftningen i varje annan medlemsstat som om de var perioder som hade fullgjorts enligt den lagstiftning som den tillämpar. Denna bestämmelse skall tillämpas endast om personen i fråga senast har fullgjort försäkringsperioder enligt luxemburgsk lagstiftning.

5. För en offentligt anställd som inte är underkastad luxemburgsk lagstiftning när han lämnar sin anställning skall beräkningsgrunden för tilldelning av pension vara slutlönen för den berörda personen då han lämnar luxemburgsk offentligt tjänst och denna lön skall fastställas i enlighet med den lagstiftning som gäller då pensionen faller ut. (1606/98)

6. När en person flyttar från ett luxemburgskt lagstadgat system till ett särskilt system för offentligt anställda eller personer som behandlas som sådana i en annan medlemsstat, skall bestämmelserna i den luxemburgska lagstiftningen om retroaktiv försäkring upphöra att gälla. (1606/98)

7. Godkännandet av perioderna i det luxemburgska lagstadgade systemet skall endast vara grundade på de perioder som fullgjorts i Luxemburg. (1606/98)

8. De personer som åtnjuter sjukförsäkringsskydd i Storhertigdömet Luxemburg och som bedriver sina studier i en annan medlemsstat befrias från anslutning enligt lagstiftningen i det land där studierna bedrivs. (307/1999)

P. UNGERN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

1. Sjukvårdsförsäkring (1992/2006)

a) Då det gäller rätt till vårdförmåner enligt nederländsk lagstiftning avses med personer som har rätt till vårdförmåner vid tillämpningen av kapitlen 1 och 4 i avdelning III i denna förordning (1992/2006)

i) personer som enligt artikel 2 i Zorgverzekeringswet (Sjukförsäkringslagen) är skyldiga att vara anslutna till en sjukförsäkring

och

(1992/2006)

ii) Nederländerna ska stå för kostnaderna när det gäller familjemedlemmar till yrkesmilitärer som är bosatta i en annan medlemsstat och personer som är bosatta i en annan medlemsstat och som, enligt förordningen, har rätt till sjukvård i sitt bosättningsland, såvida dessa inte redan omfattas av led i. (592/2008)

b) De personer som avses i punkt a i måste i enlighet med Zorgverzekeringswet teckna en sjukförsäkring och de som avses i punkt a ii måste registrera sig hos College voor zorgverzekeringen (Sjukförsäkringsstyrelsen). (1992/2006)

c) Bestämmelserna om betalning av avgifter enligt Zorgverzekeringswet – (lagen om sjukvårdsförsäkring) och Algemene wet bijzondere ziektekosten – (lagen om allmän försäkring för särskilda sjukvårdskostnader) ska tillämpas på de personer som avses i led a och på deras familjemedlemmar. Familjemedlemmarnas avgifter ska betalas av den från vilken rätten till sjukvård är härledd, med undantag för familjemedlemmar till militärer bosatta i en annan medlemsstat som ska betala in avgifterna direkt. (592/2008)

d) Bestämmelserna i Zorgverzekeringswet om sen anmälan till en försäkring skall även gälla sen registrering hos College voor zorgverzekeringen i fråga om dem som avses i punkt a ii. (1992/2006)

e) De som har rätt till vårdförmåner med stöd av lagstiftningen i en annan medlemsstat än Nederländerna och som är bosatta eller tillfälligt vistas i Nederländerna skall ha rätt till vårdförmåner i enlighet med de bestämmelser som gäller försäkrade i Nederländerna och som tillämpas av institutionen på bosättnings- eller vistelseorten med beaktande av artiklarna 11.1–11.3 och 19.1 i Zorgverzekeringswet och till de vårdförmåner som föreskrivs i Algemene wet bijzondere ziektekosten. (1992/2006)

f) Vid tillämpningen av artiklarna 27–34 i denna förordning skall följande pensioner betraktas som pensioner som skall utbetalas enligt de rättsliga bestämmelser som avses i leden b (invaliditet) och c (ålderdom) i Konungariket Nederländernas förklaring enligt artikel 5 i denna förordning:

— Pension som beviljas enligt lagen av den 6 januari 1966 om pension till offentliganställda tjänstemän och deras efterlevande (Algemene burgerlijke pensioenwet).

— Pension som beviljas enligt lagen av den 6 oktober 1966 om pension till militär personal och deras efterlevande (Algemene militaire pensioenwet).

— Pension som beviljas enligt lagen av den 15 februari 1967 om pension till anställda vid de nederländska järnvägarna (NV Nederlandse Spoorwegen) och deras efterlevande (Spoorwegpensioenwet).

— Pension som beviljas enligt Reglement Dienstvoorwaarden Nederlandse Spoorwegen (Föreskrifter för anställningsvillkoren vid de nederländska järnvägarna).

— Förmåner som beviljas pensionärer innan de uppnår pensionsåldern på 65 år enligt ett pensionssystem som skall ge försörjning åt tidigare anställda under deras ålderdom eller förmåner som utbetalas då någon lämnar arbetsmarknaden i förtid enligt ett system som inrättats av staten eller ett industriavtal för dem som är lägst 55 år.

— Förmåner som betalas ut till militärer och tjänstemän i enlighet med reglering tillämplig vid uppsägning på grund av övertalighet, pensionsavgång vid viss ålder och förtidspensionering.

(1992/2006)

g) Vid tillämpningen av kapitlen 1 och 4 i avdelning III i denna förordning skall ersättning för tjänster som inte utnyttjats enligt det nederländska systemet betraktas som sjukvårdsförmåner då sjukvården utnyttjats i begränsad omfattning. (1992/2006)

2. Tillämpning av Nederländsk lagstiftning om allmän åldersförsäkring (AOW)

a) Den minskning som avses i artikel 13.1 i lagen om åldersförsäkring (AOW) skall inte tillämpas på kalenderår eller delar därav före den 1 januari 1957, under vilka en pensionsberättigad som inte uppfyller villkoren för att få sådana år betraktade som försäkringsperioder var bosatt inom Nederländernas territorium i åldern 15—65 år, eller under vilka han vid bosättning inom en annan medlemsstats territorium utövade verksamhet som anställd i Nederländerna för en arbetsgivare i det landet.

Personer som var bosatta eller arbetade enligt ovannämnda villkor endast före den 1 januari 1957 skall oavsett artikel 7 i AOW anses vara pensionsberättigade.

b) Den minskning som avses i artikel 13.1 i AOW skall inte tilllämpas på kalenderår eller delar därav före den 2 augusti 1989 under vilka den person som är eller var gift — mellan 15 och 65 års ålder — inte var försäkrad enligt nämnda lagstiftning trots att han var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Nederländerna, om dessa kalenderår eller delar därav sammanfaller, å ena sidan med de försäkringsperioder som personens make har uppfyllt enligt den lagstiftningen förutsatt att parets äktenskap bestod under dessa perioder, och å andra sidan med de kalenderår eller delar därav som enligt a skall beaktas.

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 7 i AOW skall personen ifråga anses vara pensionsberättigad.

c) Den minskning som avses i artikel 13.2 i AOW skall inte tilllämpas på kalenderår eller delar därav före den 1 januari 1957 under vilka den pensionsberättigades make, som inte uppfyller de villkor som ger honom rätt att få dessa år behandlade som försäkringsperioder, var bosatt i Nederländerna mellan 15 och 65 års ålder, trots att maken var bosatt inom en annan medlemsstats territorium och utövade verksamhet som anställd i Nederländerna för en arbetsgivare där.

d) Den minskning som avses i artikel 13.2 i AOW skall inte tilllämpas på kalenderår eller delar därav före den 2 augusti 1989 under vilka den pensionsberättigades make var bosatt i en annan medlemsstat än Nederländerna mellan 15 och 65 års ålder och inte var försäkrad enligt nämnda lagstiftning, såvitt avser kalenderår eller delar därav som sammanfaller, å ena sidan med de försäkringsperioder som personens make har uppfyllt enligt denna lagstiftning förutsatt att parets äktenskap bestod under dessa perioder, och å andra sidan med de kalenderår eller delar därav som enligt a skall beaktas.

e) Punkterna a, b, c och d är endast tillämpliga på en person som har varit bosatt inom en eller flera medlemsstaters territorium efter att ha uppnått en ålder av 59 år och så länge som denna person är bosatt inom något av dessa medlemsstaters territorium.

f) Som ett undantag från bestämmelserna i artikel 45.1 i AOW och artikel 63.1 i den allmänna lagen om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer (ANW), skall en make till en anställd eller egenföretagare som omfattas av ett obligatoriskt försäkrings– system, och som bor i en annan medlemsstat än Nederländerna, ha rätt att vara frivilligt försäkrad enligt denna lagstiftning men endast för perioder efter den 2 augusti 1989 under vilka den anställde eller egenföretagaren är eller var obligatoriskt försäkrad enligt nämnda lagstiftning. Denna rätt upphör att gälla den dag då den anställdes eller egenföretagarens obligatoriska försäkring upphör. (1223/98)

Nämnda rätt upphör dock inte om den anställdes eller egenföretagarens obligatoriska försäkring upphör till följd av hans död och om hans änka endast uppbär pension enligt den allmänna lagen om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer (AWW). (1223/98)

Under alla omständigheter upphör rätten till frivillig försäkring den dag då den frivilligt försäkrade uppnår 65 års ålder.

Den avgift som måste betalas för nämnda frivilliga försäkring för en anställds eller en egenföretagares make som är obligatoriskt försäkrad enligt den nederländska lagstiftningen om allmän åldersförsäkring (AOW) och allmänna lagen om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer (AWW) skall fastställas enligt bestämmelserna om fastställande av avgift till den obligatoriska försäkringen, under förutsättning att makens inkomst i detta fall skall anses vara förvärvad i Nederländerna. (1223/98)

För make till en anställd eller egenföretagare som var obligatoriskt försäkrad den 2 augusti 1989 eller därefter skall avgiften fastställas enligt bestämmelserna om fastställande av avgifter till frivillig försäkring enligt den nederländska lagstiftningen allmänna lagen om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer. (1223/98)

g) Den rätt som avses i f gäller endast om maken till en anställd eller egenföretagare, inom ett år efter det den obligatoriska försäkringen börjat gälla, har informerat Socialförsäkringsbanken (Sociale Verzekeringsbank) om avsikten att ansluta sig till den frivilliga försäkringen.

För make till en anställd eller egenföretagare som blev obligatoriskt försäkrad den 2 augusti 1989 eller omedelbart dessförinnan börjar ettårsfristen att löpa den 2 augusti 1989.

Den rätt som avses i f fjärde stycket gäller inte en make — som inte är bosatt i Nederländerna — till en anställd eller egenföretagare på vilken bestämmelserna i artikel 14.1, artikel 14a.1 eller artikel 17 i förordningen är tillämpliga, om maken i enlighet med bestämmelserna i Nederländernas lagstiftning är eller var berättigad till att ensam teckna en frivillig försäkring.

h) Punkterna a, b, c, d, och f skall inte tillämpas på vare sig de perioder som sammanfaller med perioder som får beaktas vid beräkningen av pension enligt lagstiftningen av pension enligt lagstiftningen om försäkring för ålderspension i en annan medlemsstat än Nederländerna eller på de perioder under vilka personen i fråga uppbar en ålderspension enligt sådan lagstiftning.

i) Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall endast försäkringsperioder som har fullgjorts efter 15 års ålder enligt den nederländska lagstiftningen om allmän försäkring (AOW) beaktas som försäkringsperioder.

3. Tillämpning av Nederländernas allmänna lag om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer (1223/98)

a) Varje anställd eller egenföretagare som inte längre omfattas av den nederländska allmänna lagen om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer skall för tillämpningen av bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordningen anses vara försäkrad enligt denna lag när försäkringsfallet inträffar, om personen är försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller om så inte är fallet, om en efterlevandeförsäkring kan utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1. (1223/98)

b) Om en änka enligt a har rätt till änkepension enligt den nederländska allmänna lagen om försäkring för efterlevande underhållsberättigade personer skall denna pension beräknas enligt artikel 46.2 i förordningen. (1223/98)

För tillämpningen av dessa bestämmelser skall försäkringsperioder som har fullgjorts före den 1 oktober 1959 under vilka den anställde eller egenföretagaren var bosatt inom nederländskt territorium före 15 års ålder eller under vilka han vid fortsatt bosättning inom en annan medlemsstats territorium har förvärvsarbetat i Nederländerna för en arbetsgivare i det landet, också betraktas som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt nämnda nederländska lagstiftning.

c) Hänsyn skall inte tas till perioder som skall beaktas enligt b, vilka sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning om efterlevandepension.

d) Vid tillämpningen av artikel 46.2 i förordningen skall endast försäkringsperioder som har fullgjorts efter 15 års ålder enligt den nederländska lagstiftningen betraktas som fullgjorda försäkringsperioder. (1223/98)

4. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om arbetsoförmåga (592/2008)

a) Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt Algemene arbeidsongeschiktheidswet – (lagen om allmän arbetsoförmåga) (AAW) av den 11 december 1975, Wet arbeidsongeschiktheidsverzekering zelfstandigen – (försäkring vid arbetsoförmåga för egenföretagare) (WAZ) av den 24 april 1997, Wet op de arbeidsongechiktheidsverzekering – (försäkring vid arbetsoförmåga) (WAO) av den 18 februari 1966 (eller Wet werk en inkomen naar arbeidsvermogen – (lagen om arbete och lön efter arbetsförmåga) (WIA) av den 10 november 2005 ska, vid tillämpningen av bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordningen, fortfarande anses vara försäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande, om den anställde eller egenföretagaren är försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller, om så inte är fallet, om en förmån kan utges för samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret ska dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1. (592/2008)

b) Om den försäkrade enligt led a har rätt till en nederländsk invaliditetsförmån ska denna förmån fastställas enligt reglerna i artikel 46.2 i förordningen

i) om arbetsoförmågan inträdde före den 1 januari 2004 och den försäkrade innan arbetsoförmågan inträdde senast var anställd i den mening som avses i artikel 1 a i förordningen enligt bestämmelserna i WAO; om arbetsoförmågan inträdde den 1 januari 2004 eller senare ska invaliditetsförmånen beräknas enligt WIA,

ii) om den försäkrade innan arbetsoförmågan inträdde senast inte var anställd i den mening som avses i artikel 1 a i förordningen enligt bestämmelserna i WAZ.

(592/2008)

c) Vid beräkningen av förmåner som ska fastställas enligt WAO, WIA eller WAZ ska de nederländska institutionerna beakta

— anställningsperioder och perioder som likställs med sådana som har fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967,

— försäkringsperioder som har fullgjorts enligt WAO,

— försäkringsperioder som har fullgjorts efter femton års ålder enligt AAW, såvida de inte sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt WAO,

— försäkringsperioder som har fullgjorts enligt WAZ,

— försäkringsperioder som har fullgjorts enligt WIA.

(592/2008)

d) Vid beräkningen av den nederländska invaliditetsförmånen enligt artikel 40.1 i förordningen ska de nederländska institutionerna inte beakta tillägg som kan beviljas enligt bestämmelserna i lagen om tillägg. Rätten till detta tillägg och dess storlek ska beräknas endast enligt bestämmelserna i lagen om tillägg. (592/2008)

5. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om familjebidrag

a) En anställd eller egenföretagare som blir omfattad av nederländsk lagstiftning om familjeförmåner under ett kvartal och som första dagen i detta kvartal omfattas av en annan medlemsstats motsvarande lagstiftning skall anses försäkrad enligt nederländsk lagstiftning från och med denna första dag.

b) Storleken på de familjeförmåner, till vilka en anställd eller en egenföretagare som enligt a anses försäkrad enligt nederländsk lagstiftning om familjeförmåner har rätt, skall fastställas enligt närmare regler i den tillämpningsförordning som avses i förordningens artikel 98.

6. Tillämpning av vissa övergångsbestämmelser

Artikel 45.1 skall inte gälla fastställande av rätt till förmåner enligt övergångsbestämmelserna i lagstiftningarna om allmän åldersförsäkring (artikel 46), om allmän försäkring för änkor och för barn, som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, och om allmän försäkring mot arbetsoförmåga.

7. Vid tillämpningen av avdelning II i förordningen skall en person som betraktas som anställd i den mening som avses i 1964 års lag om inkomstskatt och som på denna grund omfattas av den nationella försäkringen anses utöva verksamhet som anställd. (629/2006)

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

1. Vid tillämpningen av förordningen skall den österrikiska lagstiftningen om överföring av försäkringsperioder genom att en övergångssumma betalas fortsätta att gälla när ett utbyte äger rum mellan ett allmänt system och ett särskilt system för tjänstemän. (1606/98)

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall bortses från tillägg till avgifterna för tilläggsförsäkring och tilläggsförmån för gruvarbetare enligt österrikisk lagstiftning. I dessa fall skall det belopp som har beräknats enligt förordningens artikel 46.2 ökas genom tillägg till avgifterna för tilläggsförsäkring och tilläggsförmån till gruvarbetare.

3. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall för österrikisk lagstiftning den dag som gäller pension (Stichtag) anses som den dag då försäkringsfallet inträffar.

4. Tillämpningen av förordningens bestämmelser skall inte innebära någon reduktion i rätten till förmåner enligt österikisk lagstiftning med avseende på personer vilkas socialförsäkringssituation har påverkats av politiska eller religiösa skäl eller på grund av deras härkomst.

5. Bestämmelserna i artikel 22.1 a i förordningen skall även tillämpas på personer som omfattas av en sjukförsäkring enligt en österrikisk lag om skydd för särskilda offer (Versorgungsgesetze). (1223/98)

6. Vid tillämpning av förordningen skall förmåner enligt lagen om skydd av väpnade styrkor (Heeresversorgungsgesetz — HVG) behandlas som förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar. (1606/98)

7. Det särskilda bidrag som avses i lagen om särskilt bidrag av den 30 november 1973 (Sonderunterstützungsgesetz) skall betraktas som ålderspension vid tillämpningen av förordningen. (1386/2001)

8. Vid beräkning av det teoretiska beloppet enligt artikel 46.2 a i förordningen beträffande förmåner eller delar av förmåner inom ett pensionssystem för sammanslutningar för de fria yrkena (Kammern der Freien Berufe), som finansieras uteslutande genom metoden med finansierat system eller som grundar sig på ett pensionskontosystem, skall den behöriga institutionen i fråga om varje försäkringsmånad som fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning beakta kapitalet i proportion till det kapital som de facto ökat i de aktuella pensionskontosystemen eller som kan anses ha ökat i pensionskontosystemet, samt antalet försäkringsmånader i det aktuella pensionssystemet. (647/2005)

9. Artikel 79a i förordningen skall på motsvarande sätt tillämpas vid beräkning av pensioner till föräldralösa barn och påslag eller tillägg för barn från ett pensionssystem för sammanslutningar för de fria yrkena (Kammern der Freien Berufe). (647/2005)

10. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet enligt artikel 46.2 a i förordningen beträffande förmåner som grundas på ett pensionskonto enligt Allgemeines Pensionsgesetz (lagen om allmän pension) (APG) ska den behöriga institutionen för varje försäkringsmånad som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beakta den andel av den sammanlagda pensionsrätten, fastställd enligt APG vid den tidpunkt då rätten till pension inträder, som motsvarar kvoten av den sammanlagda pensionsrätten och antalet försäkringsmånader som den sammanlagda pensionsrätten grundar sig på. (592/2008)

T. POLEN (1791/2006)

För tillämpningen av artikel 88 i lärarlagen av den 26 januari 1982 när det gäller lärares rätt till förtidspensionering skall anställningsperioder som lärare vilka fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning betraktas som anställningsperioder som lärare vilka fullgjorts enligt polsk lagstiftning, och en lärares uppsägning av ett anställningsförhållande enligt en annan medlemsstats lagstiftning skall betraktas som uppsägning av ett anställningsförhållande som lärare enligt polsk lagstiftning.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

När det gäller personer som omfattas av det särskilda systemet för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana vilka inte längre arbetar för den portugisiska förvaltningen när de går i pension eller när deras pensionsrättigheter bestäms, skall den sista lönen som de mottog från den förvaltningen beaktas vid uträkningen av pensionen. (1606/98)

V. ROUMANIE

Vid beräkningen av det teoretiska beloppet enligt artikel 46.2 a i denna förordning inom system i vilka pensioner beräknas på grundval av pensionspoäng, skall den behöriga institutionen, för alla försäkringsår som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, beakta det antal pensionspoäng som fås genom att dividera antalet pensionspoäng som har förvärvats enligt den lagstiftning som denna tillämpar med antalet år som motsvarar dessa poäng.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Inga.

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

1. Vid tillämpning av artikel 46.2 a för beräkning av inkomster för den tillgodoräknade perioden enligt finsk lagstiftning om inkomstgrundade pensioner skall, då en enskild person har pensionsförsäkringsperioder baserade på anställning i en annan medlemsstat för en del av referensperioden enligt finsk lagstiftning, inkomsterna för den tillgodoräknade perioden vara desamma som summan av inkomsterna under referensperioden i Finland dividerat med antalet månader för vilka det förelåg försäkringsperioder i Finland under referensperioden. (1992/2006)

2. Om enligt finländsk lagstiftning tillägg skall betalas av en institution i Finland på grund av försening i handläggningen av en ansökan om förmån, skall en ansökan som har lämnats till en institution i en annan medlemsstat för tillämpning av bestämmelserna i den finska lagstiftningen avseende sådant tillägg anses ha lämnats den dag då ansökan tillsammans med alla nödvändiga bilagor när den behöriga institutionen i Finland.

3. Vid tillämpningen av bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordningen skall den anställde eller den egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt det nationella försäkringssystemet fortfarande betraktas som försäkrad enligt denna lag om han är försäkrad enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat när försäkringsfallet inträffar eller, när detta inte är fallet, om han har rätt till en motsvarande pension enligt samma villkor enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat. Det senare villkoret skall ändå anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1. (1223/98)

4. I de fall då en person som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda är bosatt i Finland och

a) bestämmelserna i avdelning III, kapitel 1, avsnitt 2-7 inte tilllämpas och

b) personen inte har rätt till pension från Finland,

skall personen ansvara för kostnaderna för de naturaförmåner som han eller någon av hans familjemedlemmar beviljas i Finland i den mån de ersätts genom det särskilda systemet för offentligt anställda och en kompletterande personlig försäkring.

(1606/98)

Z. SVERIGE (1791/2006)

1. Bestämmelserna om sammanläggning av försäkrings- eller bosättningsperioder i denna förordning skall inte tillämpas på övergångsbestämmelserna i den svenska lagstiftningen om rätt till garantipension för personer födda 1937 eller tidigare som är bosatta i Sverige under en fastställd period före pensionsansökan (lag 2000:798). (1992/2006)

2. Vid beräkning av antagandeinkomst för inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning enligt kapitel 8 i lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller följande:

a) Om den försäkrade under referensperioden även har omfattats av en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning på grund av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, skall inkomsterna i den eller de andra medlemsstaterna anses vara desamma som den försäkrades genomsnittliga bruttoinkomst i Sverige under delen av referensperioden i Sverige, beräknad genom att dividera inkomsterna i Sverige med antalet år under vilka inkomsterna intjänades.

b) Om förmånerna beräknas enligt artikel 40 i denna förordning och personerna inte är försäkrade i Sverige, skall referensperioden fastställas i enlighet med kapitel 8.2 och 8.8 i den ovannämnda lagen som om personen vore försäkrad i Sverige. Om personen saknar pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension under denna period får referensperioden räknas från den tidigare tidpunkt den försäkrade har haft inkomst av förvärvsarbete i Sverige.

(1992/2006)

3. a) Vid beräkning av antagen pensionsbehållning för inkomstgrundad efterlevandepension (lag 2000:461) skall, om kravet för rätt till pension enligt svensk lagstiftning inte är uppfyllt för minst tre av de fem kalenderår som närmast föregått dödsfallet (referensperioden), hänsyn även tas till försäkringsperioder som fullgjorts i andra medlemsstater som om de var fullgjorda i Sverige. Försäkringsperioderna i de andra medlemsstaterna ska anses vara baserade på genomsnittet av de svenska pensionsunderlagen. Om det endast finns ett år i Sverige med pensionsunderlag, skall varje försäkringsperiod i en annan medlemsstat anses uppgå till motsvarande belopp.

b) Vid beräkning av antagen pensionspoäng för änkepension vid dödsfall den 1 januari 2003 eller senare skall, om kravet i den svenska lagstiftningen på pensionspoäng för minst två av de fyra åren som närmast föregått dödsfallet (referensperioden) inte är uppfyllt, och försäkringsperioder har fullgjorts i en annan medlemsstat under referensperioden, dessa år anses baserade på samma pensionspoäng som det svenska året.

(1992/2006)

5. En person som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda som är bosatt i Sverige och

a) på vilken bestämmelserna i avdelning III, kapitel 1, avsnitt 2-7 inte är tillämpliga, och

b) som inte har rätt till svensk pension,

skall ansvara för betalningen av sjukvård som tillhandahålls i Sverige till de belopp som enligt svensk lagstiftning tillämpas på personer som inte är bosatta i landet i den mån som den vård som tillhandahålls omfattas av det särskilda systemet i fråga och/eller av det personliga försäkringssystemet som kompletterar det. Detta tilllämpas också en sådan persons make och barn under 18 år.

(1606/98)

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

1. När en person som normalt är bosatt i Gibraltar, eller som sedan han senast anlände till Gibraltar har varit skyldig att betala avgifter enligt Gibraltars lagstiftning, såsom anställd ansöker om befrielse från betalningen av avgifter under en viss tid till följd av arbetsoförmåga, moderskap eller arbetslöshet och begär att avgifter för denna period skall gottskrivas honom, skall vid prövningen av hans ansökan varje period under vilken han har arbetat inom en annan medlemsstats territorium än Förenade kungarikets betraktas som en period under vilken han har varit anställd i Gibraltar och för vilken han har betalat avgifter som anställd enligt Gibraltars lagstiftning.

2. En person har rätt till ålderspension enligt Förenade kungarikets lagstiftning, om

a) tidigare makes avgifter beaktas som om de vore personens egna avgifter, eller

b) de gällande avgiftsvillkoren uppfylls av personens make eller tidigare make.

Dessutom gäller i båda fallen att om maken eller tidigare maken är eller har varit omfattad av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater som anställd eller egenföretagare, bestämmelserna i förordningens avdelning III kapitel 3 skall tillämpas vid fastställandet av rätten till förmån enligt Förenade kungarikets lagstiftning. I sådant fall skall varje hänvisning i nämnda kapitel 3 till försäkringsperioder anses som en hänvisning till försäkringsperioder som har fullgjorts av

i) make eller före detta make, om ansökan görs av

— en gift kvinna eller

— en person vars äktenskap upplösts av annan orsak än makens död, eller

(647/2005)

ii) en före detta make, om ansökan görs av

— en änkling som omedelbart före uppnådd pensionsålder inte har rätt till ersättning till efterlevande make med barn, eller

— en änka som omedelbart före uppnådd pensionsålder inte har rätt till bidraget för änkor med barn, ersättning till efterlevande make med barn eller änkepension, eller som endast har rätt till åldersrelaterad änkepension beräknad enligt artikel 46.2 i förordningen; med ”åldersrelaterad änkepension” avses en proportionellt minskad änkepension enligt artikel 39.4 i lagen från 1992 om socialförsäkringsavgifter och socialförsäkringsförmåner (Social Security Contributions and Benefits Act 1992).

(647/2005)

3. a) Om en arbetslöshetsförmån enligt Förenade kungarikets lagstiftning utges till en person enligt förordningens artikel 71.1 a ii eller b ii, skall försäkrings– eller anställningsperioder eller perioder som egen– företagare, som har fullgjorts av denna person enligt en annan medlemsstats lagstiftning, betraktas som perioder av vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall i Nordirland, för att uppfylla kraven på en viss vistelseperiod i Storbritannien eller, i förekommande fall Nordirland, för rätt till barnförmåner enligt Förenade kungarikets lagstiftning.

b) Om Förenade kungarikets lagstiftning enligt förordningens avdelning II med undantag för artikel 13.2 f skall tillämpas på en anställd eller egenföretagare som inte uppfyller ett villkor om barnförmåner (child benefit) i den lagstiftningen, gäller följande:

i) Om villkoret avser vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall Nordirland, skall han, vid prövningen av om villkoret är uppfyllt, behandlas som om han vistades där.

ii) Om villkoret avser en vistelseperiod i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland, skall sådana försäkrings– eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som personen har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning, anses som vistelseperioder i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland vid prövningen av om villkoret är uppfyllt.

c) För rätt till familjebidrag (family allowances) enligt Gibraltars lagstiftning skall bestämmelserna i a och b ovan gälla på motsvarande sätt.

4. De änkeförmåner som utges enligt Förenade kungarikets lagstiftning skall vid tillämpningen av förordningens kapitel 3 betraktas som en efterlevandepension.

5. För tillämpning av artikel 10a.2 på bestämmelserna om rätt till biståndsförmån, vårdbidrag vid invaliditet och invalidpension skall anställningsperiod, period av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperiod som har fullgjorts inom en annan medlemsstats territorium än Storbritanniens beaktas till den del det är nödvändigt för att uppfylla vistelsekravet i Storbritannien före den dag då rätten till förmånen ifråga först uppkommer.

6. Om en anställd, som omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning råkar ut för en olycka efter att ha lämnat en medlemsstats territorium för att i sin anställning resa till en annan medlemsstats territorium men innan han kommer dit, skall hans rätt till förmåner till följd av detta olycksfall bestämmas

a) som om olycksfallet hade inträffat inom Förenade kungarikets territorium, och

b) fastställandet av om han var anställd (employed earner) enligt Storbritanniens eller Nordirlands lagstiftning eller en anställd (employed person) enligt Gibraltars lagstiftning skall ske utan hänsyn till hans bortovaro från Storbritanniens, Nordirlands eller Gibraltars territorier.

7. Förordningen gäller inte bestämmelser i Förenade kungarikets lagstiftning om ikraftträdande av avtal om social trygghet som har slutits mellan Förenade kungariket och en tredje stat.

8. Vid tillämpningen av förordningens avdelning III kapitel 3 skall progressiva avgifter som betalas av den försäkrade personen enligt Förenade kungarikets lagstiftning eller progressiva pensionsförmåner som utbetalas enligt denna lagstiftning inte beaktas. Beloppet av de progressiva förmånerna skall läggas till beloppet av de förmåner som betalas ut enligt Förenade kungarikets lagstiftning och som fastställs enligt det nämnda kapitlet. Summan av dessa två belopp skall utgöra den förmån som faktiskt skall utges till personen.

9. ……

10. Vid tillämpningen av författningen om avgiftsfri socialförsäkringsförmån och arbetslöshetsförsäkring (Gibraltar), skall varje person som omfattas av denna förordning anses vara normalt bosatt i Gibraltar, om han är bosatt i en medlemsstat.

11. Vid tillämpningen av förordningens artiklar 27, 28, 28a, 29, 30 och 31 skall förmåner som betalas ut utanför Förenade kungariket endast på grundval av artikel 95b.8 i den här förordningen anses som en invaliditetsförmån. (1290/97)

12. Vid tillämpningen av förordningens artikel 10.1 skall varje förmånstagare enligt Förenade kungarikets lagstiftning som vistas inom en annan medlemsstats territorium behandlas som om han under denna vistelse vore bosatt inom denna andra medlemsstats territorium.

13.1. Vid beräkning av en inkomstfaktor för fastställande av rätten till förmåner enligt Förenade kungarikets lagstiftning skall, om inte annat följer av punkt 15, varje vecka under vilken en anställd eller egenföretagare har varit omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning och som började under det ifrågavarande inkomstskatteåret beaktas i förhållande till Förenade kungarikets lagstiftning på följande sätt:

a) Perioder mellan 6 april 1975 och 5 april 1987:

i) för varje försäkrings–, verksamhets– eller bosättningsvecka som anställd skall personen i fråga anses ha betalat avgifter som anställd på grundval av inkomster som motsvarar två tredjedelar av den övre inkomstgränsen för detta år,

ii) för varje försäkrings–, verksamhets– eller bosättningsvecka som egenföretagare skall personen anses ha betalat klass 2–avgifter som egenföretagare.

b) Perioder från och med den 6 april 1987:

i) för varje försäkrings–, verksamhets– eller bosättningsvecka som anställd skall personen i fråga anses ha uppburit en veckoinkomst och betalat avgifter som anställd motsvarande två tredjedelar av den övre inkomstgränsen för denna vecka,

ii) för varje försäkrings–, verksamhets– eller bosättningsvecka som egenföretagare skall personen i fråga anses ha betalat klass 2–avgifter som egenföretagare.

c) Före varje full vecka under vilken han har fullgjort en period som har ansetts som försäkringsperiod, anställningsperiod, period av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperiod, skall personen i fråga anses ha haft tillgodoräknade avgifter eller inkomster, allt efter omständigheterna, i den utsträckning som krävs för att hans totala inkomstfaktor för detta skatteår skall nå den nivå som behövs för att detta skatteår skall tillgodoräknas enligt Förenade kungarikets lagstiftning om tillgodoräknande av avgifter eller inkomster.

13.2. Vid tillämpning av förordningens artikel 46.2 b gäller följande:

a) Om en anställd under något inkomstskatteår som börjar den 6 april 1975 eller senare har fullgjort försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperioder uteslutande i en annan medlemsstat än Förenade kungariket och tillämpningen av punkt 1 a i eller b i medför att detta år räknas som kvalifikationsår enligt Förenade kungarikets lagstiftning vid tillämpning av förordningens artikel 46.2 a, skall han anses ha varit försäkrad i 52 veckor under detta år i den andra medlemsstaten.

b) Då varje inkomstskatteår som börjar den 6 april 1975 eller senare inte skall räknas som kvalifikationsår enligt Förenade kungarikets lagstiftning vid tillämpning av förordningens artikel 46.2 a skall varje försäkrings–, anställnings– eller bosättningsperiod som har fullgjorts under sådant år inte beaktas.

13.3. För att omvandla en inkomstfaktor till försäkringsperioder skall inkomstfaktorn för det aktuella beskattningsåret enligt Förenade kungarikets lagstiftning divideras med detta års lägsta inkomstgräns. Resultatet skall anges som ett helt tal utan hänsyn till återstående decimaler. Det tal som har beräknats på detta sätt skall anses motsvara antalet försäkringsveckor som har fullgjorts enligt Förenade kungarikets lagstiftning under detta år, under förutsättning att talet inte överstiger det antal veckor under vilka personen under året var omfattad av denna lagstiftning.

14. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren var arbetsoförmögen enligt Förenade kungarikets lagstiftning.

15.1. Vid beräkningen enligt artikel 46.2 a av det teoretiska beloppet för den del av pensionen som består av en tilläggsdel enligt Förenade kungarikets lagstiftning

a) skall uttrycket ”inkomster, avgifter eller ökningar” i förordningens artikel 47.1 b förstås som ett överskott i inkomstfaktorer som detta definieras i lagen om socialförsäkringspensioner (Social Security Pensions Act 1975) eller, i förekommande fall, författningen om socialförsäkringspensioner (Nordirland), [Social Security Pensions (Northern Ireland) Order 1975],

b) skall det genomsnittliga överskottet i inkomstfaktorer beräknas enligt förordningens artikel 47.1 b, tolkad på det sätt som anges i a ovan, genom att de sammanlagda överskotten som har registrerats enligt lagstiftning divideras med det antal beskattningsår enligt Förenade kungarikets lagstiftning (inklusive beskattningsår med delinkomst) som har fullgjorts enligt denna lagstiftning sedan den 2 april 1978 och som ligger inom den aktuella försäkringsperioden.

15.2. Uttrycket ”försäkrings– eller bosättningsperioder” i förordningens artikel 46.2 skall vid beräkningen av storleken av den del av pensionen, som består av en tilläggsdel enligt Förenade kungarikets lagstiftning, förstås som försäkrings– eller bosättningsperioder som har fullgjorts sedan den 6 april 1978.

16. En arbetslös person som återvänder till Förenade kungariket, efter utgången av den tremånadersperiod under vilken han har fortsatt att uppbära förmåner enligt lagstiftningen i Förenade kungariket enligt förordningens artikel 69.1 skall ha fortsatt rätt till arbetslöshetsförmåner oavsett bestämmelserna i artikel 69.2, om han uppfyller de villkor som föreskrivs i nämnda lagstiftning.

17. För rätt till förmåner vid svår invaliditet skall en anställd eller egenföretagare som är eller har varit omfattad av Förenade kungarikets lagstiftning i enlighet med förordningens avdelning II, med undantag för artikel 13.2 f

a) anses ha vistats eller ha varit bosatt i Förenade kungariket under hela den period då han var anställd eller verksam som egenföretagare och var omfattad av Förenade konungarikets lagstiftning även när han vistades eller var bosatt i en annan medlemsstat,

b) ha rätt att få försäkringsperioder som anställd eller egenföretagare, som har fullgjorts inom en annan medlemsstats territorium och enligt denna medlemsstats lagstiftning, tillgodoräknade som vistelse– eller bosättningsperioder i Förenade kungariket.

18. En period som omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning i enlighet med förordningens artikel 13.2 f får inte

i) beaktas enligt denna bestämmelse som en period omfattad av Förenade kungarikets lagstiftning vid tillämpningen av förordningens avdelning III,

eller

ii) medföra att Förenade kungariket blir behörig stat för utgivande av de förmåner som avses i förordningens artikel 18, 38 eller 39.1.

19. Om inte annat följer av de konventioner som slutits med individuella medlemsstater skall Förenade konungarikets lagstiftning, vid tillämpning av förordningens artikel 13.2 f och tillämpningsförordningens artikel 10b, upphöra att gälla för varje person som tidigare har varit omfattad av Förenade kungarikets lagstiftning som anställd eller egenföretagare, den sista av följande tre dagar:

a) Den dag då personen i fråga bosätter sig i den andra medlemsstat som anges i artikel 13.2 f.

b) Den dag då anställningen eller verksamheten som egenföretagare, under vilken personen i fråga var omfattad av Förenade kungarikets lagstiftning, upphör, antingen varaktigt eller tillfälligt.

c) Den sista dagen i varje period då personen i fråga uppbär brittiska förmåner vid sjukdom eller moderskap (inklusive vårdförmåner för vilka Förenade kungariket är behörig stat) eller arbetslöshetsförmåner, om perioden

i) började före den dag då personen i fråga bosatte sig i en annan medlemsstat, eller, om perioden började senare,

ii) följde omedelbart efter den period då personen i fråga var anställd eller verksam som egenföretagare i en annan medlemsstat och då var omfattad av Förenade kungarikets lagstiftning.

20. Den omständigheten att en person har blivit omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning i enlighet med förordningens artikel 13.2 f, tillämpningsförordningens artikel 10b och punkt 19 ovan, skall inte hindra att

a) Förenade kungariket som behörig stat på denna person tillämpar de bestämmelser som avser anställda eller egenföretagare i förordningens avdelning III kapitel 1, kapitel 2 avsnitt 1 eller artikel 40.2, om han kvarstår som anställd eller egenföretagare i förhållande till dessa bestämmelser och i denna egenskap senast var försäkrad enligt Förenade kungarikets lagstiftning,

b) denna person behandlas som anställd eller egenföretagare vid tilllämpningen av förordningens avdelning III kapitel 7 och 8 eller tillämpningsförordningens artikel 10 eller 10a, förutsatt att den britiska förmånen enligt avdelning III kapitel 1 kan betalas till honom i enlighet med a.

21. När det gäller antingen en studerande eller en studerandes familjemedlemmar eller efterlevande skall artikel 10 a.2 i förordningen inte gälla förmåner som är avsedda att enbart vara särskilt skydd för människor med funktionshinder. (307/1999)

22. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

I punkten Y. FINLAND har styckenas numrering ändrats genom förordning EPRF 1992/2006.

Tillfällen vid vilka en person samtidigt skall omfattas av lagstiftningen i två medlemsstater

(Artikel 14c.1 b i förordningen)

1. När en person är egenföretagare i Belgien och anställd i en annan medlemsstat.

2. När en person är egenföretagare i Bulgarien och anställd i en annan medlemsstat.

3. När en person är egenföretagare i Tjeckien och anställd i en annan medlemsstat.

4. När en person som är bosatt i Danmark är egenföretagare i Danmark och anställd i en annan medlemsstat.

5. Vad avser olycksfallsförsäkringen inom jordbruket och ålderspensionsförsäkringen för jordbrukare: när en person är egenföretagare inom jordbruket i Tyskland och anställd i en annan medlemsstat.

6. När en person som är bosatt i Estland är egenföretagare i Estland och anställd i en annan medlemsstat.

7. Vad avser pensionsförsäkringssystemet för egenföretagare: när en person är egenföretagare i Grekland och anställd i en annan medlemsstat.

8. När en person som är bosatt i Spanien är egenföretagare i Spanien och anställd i en annan medlemsstat.

9. När en person är egenföretagare i Frankrike och anställd i en annan medlemsstat än Luxemburg.

10. När en person är egenföretagare inom jordbruket i Frankrike och anställd i Luxemburg.

11. När en person är egenföretagare i Italien och anställd i en annan medlemsstat.

12. När en person som är bosatt i Cypern är egenföretagare i Cypern och anställd i en annan medlemsstat.

13. När en person är egenföretagare i Malta och anställd i en annan medlemsstat.

14. När en person är egenföretagare i Portugal och anställd i en annan medlemsstat.

15. När en person är egenföretagare i Rumänien och anställd i en annan medlemsstat.

16. När en person som är bosatt i Finland är egenföretagare i Finland och anställd i en annan medlemsstat.

17. När en person är egenföretagare i Slovakien och anställd i en annan medlemsstat.

18. När en person som är bosatt i Sverige är egenföretagare i Sverige och anställd i en annan medlemsstat.

System avsedda enbart för familjebidrag eller tilläggsbidrag eller särskilda bidrag för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

(Artikel 78a i förordningen)

A. BELGIEN

a) Familjetillägg enligt de samordnade lagarna om familjetillägg för anställda.

b) Familjeförmåner enligt lagstiftningen om familjeförmåner för egenföretagare.

c) Familjeförmåner enligt systemet för f.d. tjänstemän i Belgiska Kongo och Rwanda–Urundi.

B. BULGARIEN

Inget.

(1791/2006)

C. TJECKIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

D. DANMARK (1791/2006)

”De särskilda barnbidrag och de ordinarie och extra barnbidrag som beviljas när vårdnadshavaren är ensamförsörjare.

Dessutom barnfamiljetillägg, som beviljas till alla barn under 18 år när de bor i Danmark och när vårdnadshavaren är fullt skattepliktig enligt dansk lag.”

E. TYSKLAND (1791/2006)

Inget

F. ESTLAND (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

G. GREKLAND (1791/2006)

Inget

H. SPANIEN (1791/2006)

Inget

I. FRANKRIKE (1791/2006)

Samtliga bassystem för social trygghet, med undantag för de särskilda systemen för anställda (tjänstemän, offentligt anställda, sjömän, notarier, anställda vid EDF-GDF, SNCF och RATP, personalen vid Operan och vid Comédie française, etc.), dock ej systemet för gruvarbetare.

J. IRLAND (1791/2006)

Förmåner för barn, (avgiftsfinansierad) betalning till vårdnadshavare samt (avgiftsfinansierade) efterlevandepensionstillägg som utges för barn som uppfyller villkoren enligt 2005 års konsoliderade lag om social trygghet och senare ändringar av denna lag. (592/2008)

K. ITALIEN (1791/2006)

Inget

L. CYPERN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

M. LETTLAND (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

N. LITAUEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

O. LUXEMBURG (1791/2006)

Inget

P. UNGERN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

Q. MALTA (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

R. NEDERLÄNDERNA (1791/2006)

Inget

S. ÖSTERRIKE (1791/2006)

Inget

T. POLEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

U. PORTUGAL (1791/2006)

Inget

V. RUMÄNIEN

Inget.

(1791/2006)

W. SLOVENIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

X. SLOVAKIEN (1791/2006)

Inget.

(103TN02)

Y. FINLAND (1791/2006)

Inget

Z. SVERIGE (1791/2006)

Inget

AA. FÖRENADE KUNGARIKET (1791/2006)

”1. Storbritannien och Nordirland

Bestämmelser enligt Social Security Contributions and Benefits Act 1992 (Lagen om socialförsäkringsavgifter och förmåner) och Social Security Contributions and Benefits (Northern Ireland) Act 1992 om förmåner för barn (däribland alla högre belopp för ensamstående föräldrar); bidrag för barn vars vårdnadshavare är pensionär och bidrag till vårdnadshavare.”

2. Gibraltar

Bestämmelser enligt Social Security (Open Long-Term Benefits Scheme) Ordinance 1997 och Social Security (Closed Long-Term Benefits Scheme) Ordinance 1996 om ökning av bidrag för barn vars vårdnadshavare är pensionär och bidrag till vårdnadshavare.

Ändringar

RF (EG) nr 118/97 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 2.12.1996

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235, i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT nr C 249, 27.8.1996, s. 10.),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT nr C 362, 2.12.1996.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

med beaktande av följande:

För att uppnå större klarhet och överenskommelse bör man ändra lydelsen av vissa bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 3096/95 (EGT nr L 335, 30.12.1995, s. 10).), samt i förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 3096/95 (EGT nr L 335, 30.12.1995, s. 10).), samt stryka andra bestämmelser som har blivit ogiltiga och överflödiga. Dessa ändringar är av uteslutande formell karaktär och har till syfte att förbättra dessa förordningar.

Sedan förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 senast uppdaterades genom förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6.) har ett antal ändringar gjorts; för att gemenskapsreglerna på detta område skall vara tydligare och mera tillgängliga är det därför lämpligt att göra en ny uppdatering av dessa förordningar genom att för såväl förordning (EEG) nr 1408/71 som för förordning (EEG) nr 574/72 förelägga en enhetlig text som återges i del I respektive del II i bilaga A; man bör även redan nu, i ett tillägg till del II i den bilagan, lägga fram texten till artikel 95 i förordning (EEG) nr 574/72, i dess genom förordning (EG) nr 3095/95 (EGT nr L 335, 30.12.1995, s. 1.) ändrade lydelse, vilken skall tillämpas från och med den 1 januari 1998, och i förbindelserna med Frankrike från och med den 1 januari 2002.

Den gamla artikeln 106 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen beträffande betalningsbalansen upphävdes genom artikel G i Fördraget om Europeiska unionen och i den nya artikeln 73b.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen förbjuds utan några undantag alla restriktioner för betalningar mellan medlemsstaterna.

För att uppnå målet med fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare ur social trygghetssynpunkt är det nödvändigt och lämpligt att en ändring av samordningsreglerna för de nationella systemen för social trygghet görs genom en gemenskapsrättsakt som är tvingande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

De ändringar som införts genom denna förordning respekterar de villkor som anges i artikel 3b, tredje stycket i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Titeln, ingressen, innehållsförteckningen och bestämmelserna i förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 skall ersättas med den text som återfinns i bilaga A, del I respektive II i vilka de ändringar som anges i artikel 1 och 2 i denna förordning har införts.

I bilaga B finns förteckningen över de rättsakter som innehåller ändringar i de förordningar som avses i första stycket.

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer på offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Bilagor ändrar förordningarna RF (EEG) 1408/71 och RF (EEG) 574/72.

RF (EG) nr 1290/97 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 27.6.1997

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT nr C 341, 13.11.1996, s. 6.), som lagts fram efter samråd administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT nr C 182, 16.6.1997.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT nr C 89, 19.3.1997, s. 20.), och

med beaktande av följande:

1. Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordning senast ändrad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT nr L 28, 30.1.1997, s. 1).), samt i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972, om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordning senast ändrad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT nr L 28, 30.1.1997, s. 1).). Vissa av dessa ändringar föranleds av ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet. Andra ändringar är av teknisk natur och syftar till att förbättra nämnda förordningar.

2. Av tydlighetsskäl är det lämpligt att den sista meningen i bestämmelsen i artikel 1 f) i, gällande betydelsen av begreppet ”familjemedlem”, anpassas.

3. Det är lämpligt att uttryckligen innefatta familjemedlemmar och efterlevande till offentligt anställda och personer som behandlas som sådana i personkretsen för förordning (EEG) nr 1408/71.

4. Det framstår som önskvärt att ge möjlighet för personer som på grund av studier eller yrkesutbildning vistas i en annan medlemsstat än den behöriga staten, samt deras medföljande familjemedlemmar, att omfattas av bestämmelserna i artikel 22.1 a i förordning (EEG) nr 1408/71, när de behöver förmåner. En övergångsperiod bör införas när det gäller förhållandet till Konungariket Nederländerna med tanke på eventuella administrativa svårigheter för denna stat.

5. En modernisering av det nuvarande sättet för informationsutbyte mellan institutionerna för social trygghet i medlemsstaterna kommer att förbättra de tjänster som ges försäkrade personer som flyttar inom gemenskapen.

6. Användningen av telematiktjänster för utbyte av uppgifter mellan institutioner gör det nödvändigt att införa bestämmelser för att garantera att de handlingar som utbyts på elektronisk väg godkänns på samma sätt som handlingar på papper.

7. Dessa utbyten skall ske med beaktande av gemenskapens bestämmelser om skydd för enskilda personer med avseende på behandlingen av personuppgifter.

8. Det har konstaterats att utvecklingen och användandet av telematiktjänster för informationsutbyte gör det nödvändigt att inrätta en teknisk kommission med särskild behöriget inom informationsbehandling, som skall lyda under administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.

9. Det är nödvändigt att ändra del II i bilaga I till förordning (EEG) nr 1408/71 för att förtydliga tillämpningsområdet för texten under rubrik ”E. FRANKRIKE”.

10. Med beaktande av de ändringar som skett i den spanska lagstiftningen på detta område bör rubrik ”D. SPANIEN” i del I i bilaga II ändras.

11. Det är lämpligt att anpassa rubriken ”D. SPANIEN” i bilaga II a för att beakta kodifieringen av den spanska lagstiftningen på detta område, samt rubrikerna ”L. PORTUGAL” och ”N. SVERIGE”, eftersom vissa förmåners benämningar har ändrats.

12. Till följd av de ändringar som gjorts i Tysklands och Luxemburgs lagstiftningar är det lämpligt att hänvisningen till avtalet mellan dessa två medlemsstater utgår i punkt 3 i del D i bilaga IV till förordning (EEG) nr 1408/71.

13. Det är lämpligt att punkt 2 under rubriken ”B. DANMARK” i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas för att beakta särdrag i den danska lagstiftningen om sjukförsäkring.

14. Till följd av ändringar som gjorts i den tyska lagstiftningen på detta område bör rubriken ”C. TYSKLAND” i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas.

15. Det är lämpligt att de nya bestämmelser som har införts i den spanska lagstiftningen om frivillig försäkring för anställda vid internationella organisationer som är bosatta i utlandet, beaktas, och formuleringen av de två första punkterna under rubriken ”D. SPANIEN” i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71, bör göras mer logisk.

16. En punkt bör läggas till under rubriken ”F. GREKLAND” i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71 för att offentligt anställda tjänstemän som är yrkesverksamma eller pensionerade, personer som behandlas som sådana, samt deras familjemedlemmar, skall ha rätt till vårdförmåner vid sjukdom och/eller moderskap om ett omedelbart behov uppstår under vistelse inom en annan medlemsstats territorium, eller när de beger sig dit för att få lämplig vård med förhandstillstånd av den behöriga grekiska institutionen.

17. Det är lämpligt att räckvidden av artikel 22b i förordning (EEG) nr 1408/71 också utsträcks till att omfatta alla offentligt anställda tjänstemän, personer som behandlas som sådana och familjemedlemmar som omfattas av ett särskilt grekiskt hälsovårdssystem.

18. Mot bakgrund av införandet av förordning (EEG) nr 1247/92 och ändringar i relevant brittisk lagstiftning är det nödvändigt att revidera punkt 11 under rubrik ”O. FÖRENADE KUNGARIKET” i bilaga VI för att klargöra å ena sidan att vårdbidrag inte omfattas av artikel 10 i förordningen och, å andra sidan, att vissa icke avgiftsfinansierade förmåner som utges vid sjukdom betraktas som pensioner.

19. Det har visat sig nödvändigt att komplettera artikel 93 i förordning (EEG) nr 574/72 med beaktande av de ändringar som införs genom förordningarna (EG) nr 3095/95 och (EG) nr 3096/95 och den nya artikeln 22c.

20. Till följd av administrativa omorganisationer i Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Grekland, Nederländerna och Portugal är det lämpligt att anpassa rubrikerna ”A. BELGIEN” i bilagorna 1-4 och 10, ”B. DANMARK” i bilagorna 2-4 och 10, ”C. TYSKLAND” i bilagorna 2-4, 6 och 10, ”D. SPANIEN” i bilagorna 1 och 10, ”F. GREKLAND” i bilagorna 1 och 10, ”J. NEDERLÄNDERNA” i bilaga 1, ”L. PORTUGAL” i bilagorna 1-4 och 10, samt ”N. SVERIGE” i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72.

21. I bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 måste hänvisningarna ”58. FRANKRIKE-FINLAND” och ”59. FRANKRIKE-SVERIGE” införas, samt rubrikerna ”12. BELGIEN-FINLAND”, ”17. DANMARK-FRANKRIKE”, ”54. FRANKRIKE-LUXEMBURG” och ”102. FINLAND-FÖRENADE KUNGARIKET”, anpassas.

22. Det är lämpligt att bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574/72 kompletteras.

23. Hänvisningen ”C. TYSKLAND” i bilaga 9 till förordning (EEG) nr 574/72 bör anpassas.

24. För att uppnå målet om fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen är det nödvändigt och lämpligt att ändra reglerna för samordning av de nationella systemen för social trygghet genom ett tvingande rättsligt gemenskapsinstrument som är direkt tillämpligt i alla medlemsstater.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1. Denna förordning träder i kraft den 4 oktober 1997.

2. Artikel 1.3 skall träda i kraft för personer som studerar eller genomgår en yrkesutbildning i Nederländerna, liksom för deras familjemedlemmar som medföljer dem under denna tid, när lämpliga bestämmelser om återbetalning enligt artikel 93.3 i förordning (EEG) nr 574/72 har införts och senast den 1 januari 1999.

RF (EG) nr 1223/98 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 4.6.1998

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 290, 24.9.1997, s. 28.) som lagts fram efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT C 152, 18.5.1998.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 73, 9.3.1998, s. 42.), och

med beaktande av följande:

(1) Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 1290/97 (EGT L 176, 4.7.1997, s. 1).) samt i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 1290/97 (EGT L 176, 4.7.1997, s. 1).). Dessa ändringar föranleds av ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet.

(2) Det är nödvändigt att ändra artiklarna 29 och 31 i förordning (EEG) nr 1408/71 samt artiklarna 29-31, 93 och 95 i förordning (EEG) nr 574/72, efter ändringen av artikel 95 i förordning (EEG) nr 574/72 genom förordning nr 3095/95 (EGT L 335, 30.12.1995, s. 1.), genom vilken återbetalning med ett schablonbelopp per familj ersätts med återbetalning med ett schablonbelopp per person.

(3) Det är nödvändigt att ändra punkterna 1 och 2 i avsnitt ”G. IRLAND” i del I i bilaga I till förordning (EEG) nr 1408/71, för att ta hänsyn till förändringar i den irländska lagstiftningen om social trygghet och socialtjänstlagstiftningen.

(4) De ändringar som har gjorts i den österrikiska lagstiftningen gör det nödvändigt att hänvisningen till bidraget vid barns födelse utgår i avsnitt ”K. ÖSTERRIKE” i del II i bilaga II i förordning (EEG) nr 1408/71.

(5) En anpassning bör göras i avsnitten ”G. IRLAND”, ”H. ITALIEN”, ”J. NEDERLÄNDERNA” och ”M. FINLAND” i bilaga II a till förordning (EEG) nr 1408/71 för att ta hänsyn till de förändringar som har skett i den irländska, italienska, nederländska och finländska lagstiftningen.

(6) De ändringar som har gjorts i den irländska och nederländska lagstiftningen gör det nödvändigt att ändra hänvisningarna till lagstiftningen i bilaga IV i förordning (EEG) 1408/71 när det gäller avsnitt ”G. IRLAND” i del A, punkt b i avsnitt ”J. NEDERLÄNDERNA” i del A och punkt 1 f i del D.

(7) Punkt 1 i avsnitt ”B. DANMARK” i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71 måste utgå för att beakta förändringen i den danska arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen.

(8) Med beaktande av domstolens rättspraxis (särskilt domen i mål C-251/94 Lafuento Nieto) är det nödvändigt att anpassa punkt 4 b i avsnitt ”D. SPANIEN” i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71 till interna bestämmelser när grundbeloppet för pensioner beräknas på grundval av erlagda avgifter.

(9) Det är nödvändigt att komplettera punkt 7 i avsnitt ”E. FRANKRIKE” i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71, genom att införa en hänvisning till familjeförmånen för att anställa en utbildad barnskötare.

(10) Det är nödvändigt att ändra punkt 5 i avsnitt ”G. IRLAND” i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71 för att ta hänsyn till metoden för beräkning av lönen när det gäller beviljande av sjuk- och arbetslöshetsförmåner.

(11) De ändringar i den nederländska lagstiftningen som har gjorts när det gäller efterlevande och egenföretagares arbetsoförmåga gör det nödvändigt att anpassa avsnitt ”J. NEDERLÄNDERNA” i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71.

(12) Det är nödvändigt att förtydliga tillämpningen av Finlands folkpensionslagstiftning och att införa en ny punkt 4 i avsnitt ”M. FINLAND” i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71.

(13) Administrativa omorganiseringar i Danmark, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Finland gör det nödvändigt att anpassa förordning (EEG) nr 574/72 när det gäller avsnitten ”B. DANMARK” i bilagorna 2, 3, 4 och 10, ”F. GREKLAND” i bilagorna 1, 2 och 10, ”G. IRLAND” i bilagorna 2, 3 och 4, ”H. ITALIEN” i bilagorna 2, 3 och 10, ”I. LUXEMBURG” i bilaga 10, ”J. NEDERLÄNDERNA” i bilagorna 2, 3, 4 och 10, ”K. ÖSTERRIKE” i bilagorna 1, 2, 3, 4 och 10, samt ”M. FINLAND” i bilagorna 2, 3, 4 och 10.

(14) Det är nödvändigt att anpassa punkterna ”9. BELGIEN-NEDERLÄNDERNA”, ”77. ITALIEN-NEDERLÄNDERNA”, ”87. LUXEMBURG-SVERIGE”, ”93. NEDERLÄNDERNA-FÖRENADE KUNGARIKET” och ”103. SVERIGE-FÖRENADE KUNGARIKET” i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72.

(15) Det är nödvändigt att göra ändringar i avsnitt ”K. ÖSTERRIKE” i bilaga 9 i förordning (EEG) nr 574/72 för att ta hänsyn till förändringar i den österrikiska lagstiftningen när det gäller sjuk- och moderskapsförmåner.

(16) För att uppnå målet om fri rörlighet för arbetstagare med avseende på social trygghet är det nödvändigt och lämpligt att en ändring av reglerna för samordning av de nationella systemen för social trygghet genomförs genom en gemenskapsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

(17) Detta överensstämmer med bestämmelserna i artikel 3b tredje stycket i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1. Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer på dess offentliggörande Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Artikel 1.7 d, 1.8 e 1 och 1.8 e 2 i-iv skall tillämpas med verkan från och med den 1 juli 1996.

3. Artikel 2.7 e, 2.8 d, 2.9 c och 2.12 g skall tillämpas med verkan från och med den 1 mars 1997.

4. Artikel 1.5 e b, 1.7 b och 1.8 e 3 ii-iv skall tillämpas med verkan från och med den 1 januari 1998.

5. Artikel 1.1 och 1.2 och artikel 2.1-2.5 skall tillämpas med verkan från och med den 1 januari 1998, utom i förhållande till Republiken Frankrike för vilken denna dag i stället är den 1 januari 2002.

RF (EG) nr 1606/98 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 i syfte att utvidga denna till att omfatta särskilda system för offentligt anställda 29.6.1998

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 46, 20.2.1992, s. 1.), efter att ha hört Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT C 94, 13.4.1992, s. 4.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 98, 21.4.1992, s. 4.), och

av följande skäl:

(1) Med hänsyn till Europeiska gemenskapernas domstols dom från november 1995 i mål C-443/93 (Ioannis Vougioukas mot Idryma Koinonikon Asfalisseon – IKA, REG 1995, s. I-4033) bör tillämpningsområdet för förordningarna (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1223/98 (EGT L 168, 13.6.1998, s. 1).) och (EEG) nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1223/98 (EGT L 168, 13.6.1998, s. 1).) utvidgas till att omfatta de särskilda systemen för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana.

(2) Med hänsyn till den domen och för tillämpningen av de förordningarna är det lämpligt att medlemmar av särskilda system för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana behandlas som anställda, om inget annat följer av särskilda arrangemang i denna förordning.

(3) En person som är försäkrad genom ett särskilt system för offentligt anställda kan samtidigt vara egenföretagare. I fördraget föreskrivs inte de nödvändiga befogenheterna för att vidta lämpliga åtgärder på området för social trygghet när det gäller egenföretagare och därför är användningen av artikel 235 berättigad.

(4) Anpassningen av artiklarna i förordningarna (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 medför att vissa bilagor till dessa behöver anpassas.

(5) Det är nödvändigt att i en bilaga ange hur samordningen av vissa särskilda system skall tillämpas.

(6) Det är nödvändigt att ta hänsyn till särdragen i vissa särskilda pensionssystem för offentligt anställda i vissa medlemsstater och, i synnerhet, avsaknaden i vissa medlemsstater av system för samordning mellan särskilda system och det allmänna systemet, förekomsten i andra medlemsstater av särskilda system för samordning mellan särskilda system och det allmänna systemet, den begränsade räckvidden av sådana system och deras särskilda budgetarrangemang och ersättningsstruktur, till exempel pensionsrättigheter som är direkt knutna till lång tjänstgöringstid.

(7) Det finns ingen allmän definition av begreppet offentligt anställd, och det finns betydande skillnader både i fråga om de system för socialt skydd som offentligt anställda omfattas av och dessa systems tillämpningsområde i sak eller i fråga om person.

(8) För att ta hänsyn till särdragen hos dessa särskilda pensionssystem samtidigt som den allmänna balansen i samordningssystemet bevaras, finns det följaktligen skäl för att göra begränsade undantag från den allmänna principen om sammanläggning, så att enligt sådana system perioder som fullgjorts enligt ett särskilt system i en annan medlemsstat inte behöver beaktas, samtidigt som dessa perioder inte behöver gå förlorade genom att man kräver att hänsyn tas till dessa i den första medlemsstatens allmänna system, även om den person det gäller inte har fullgjort någon period i den första medlemsstatens system.

(9) Det är också nödvändigt att beakta särdragen i dessa särskilda system genom att anta ett begränsat undantag från de sedvanliga arrangemangen när det gäller fastställande av vilken lagstiftning som skall tillämpas, eftersom det under vissa omständigheter kommer att vara lämpligt att personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda underställs lagstiftningen i fler än en medlemsstat.

(10) För medlemmar av särskilda system för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana är det av vikt att de barnpensioner som dessa system erbjuder beräknas enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 snarare än bestämmelserna i kapitel 8.

(11) De kompletterande pensionssystemens speciella natur och särdrag, inom rådets direktiv 98/49/EG av den 29 juni 1998 om att säkra kompletterande pensionsrättigheter för anställda, och egenföretagare som rör sig inom Europeiska gemenskapen (Se sida 46 i denna tidning.), samt räckvidden och mångfalden av sådana system inom och mellan medlemsstaterna betyder att de inte omfattas av och inte skall omfattas av de system för samordning som föreskrivs i denna förordning, med undantag för system som omfattas av uttrycket ”lagstiftning” såsom det definieras i artikel 1j första stycket i förordning (EEG) nr 1408/71 eller med avseende på ett system beträffande vilket en medlemsstat avger en förklaring.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Denna förordning träder i kraft den 25 oktober 1998.

RF (EG) nr 307/1999 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71, till att även omfatta studerande 8.2.1999

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 46, 20.2.1992, s. 1.), framlagt efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT C 94, 13.4.1992, s. 326.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 98, 21.4.1992, s. 4.), och

av följande skäl:

(1) I artikel 3 c i fördraget föreskrivs det att gemenskapens åtgärder, på de villkor som anges i fördraget, innebär att hindren för fri rörlighet för personer avskaffas mellan medlemsstaterna.

(2) I artikel 7 a i fördraget föreskrivs det att den inre marknaden skall innebära ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs enligt bestämmelserna i fördraget.

(3) För att kunna uppnå fri rörlighet för anställda och egenföretagare och undanröja de hinder för social trygghet som uppkommer om enbart nationell lagstiftning tillämpas, antog rådet, på grundval av artiklarna 51 och 235 i fördraget, förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1606/98 (EGT L 209, 25.7.1998, s. 1).) samt förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1606/98 (EGT L 209, 25.7.1998, s. 1).).

(4) Dessutom bör räckvidden för förordning (EEG) nr 1408/71 utvidgas till att även i princip omfatta de särskilda system som omfattar studerande.

(5) Tillämpning av enbart nationell lagstiftning ger inom området för social trygghet inte tillräckligt skydd för studerande som flyttar inom gemenskapen. De system för social trygghet som tillämpas på dem bör samordnas så att den fria rörligheten för personer förverkligas fullt ut.

(6) Av rättviseskäl bör de särskilda regler som tillämpas på anställda och egenföretagare även tillämpas på studerande. Reglerna bör för enkelhetens och tydlighetens skull komplettera de gällande bestämmelserna för anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar.

(7) Det är nödvändigt att anpassa förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 för att göra det möjligt att tillämpa bestämmelserna i dessa förordningar även på studerande som flyttar inom gemenskapen, med beaktande av sådana personers särskilda situation, särdragen i deras försäkringssystem samt de förmåner de har rätt till.

(8) Även om de studerandes särskilda situation inte har gjort det möjligt att fastställa regler som gör det möjligt att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig, bör det i alla fall i möjligaste mån undvikas att de berörda åläggs att betala dubbla avgifter eller får rätt till dubbla förmåner.

(9) Anpassningen av artiklarna i förordningen (EEG) nr 1408/71 medför att bilaga VI till denna behöver anpassas.

(10) Den särskilda situationen i Luxemburg, där alla studerande som bedriver studier i utlandet har rätt till hälsovård, motiverar att dessa studerande automatiskt befrias från att tillhöra ett sjukförsäkringssystem i det land där de bedriver sina studier.

(11) På grund av studerandes särskilda situation har det inte varit möjligt att införa ett övergripande system för att samordna de studerandes rätt till social trygghet på gemenskapsnivå, i synnerhet med tanke på förmåner vid invaliditet. De sociala trygghetsförmånerna för studerande varierar mycket i de olika medlemsstaterna, särskilt med hänsyn till särskilda förmåner som inte är avgiftsfinansierade är avsedda att täcka de extra kostnader som härrör från vård- och rörlighetsbehoven hos personer med funktionshinder. Europeiska gemenskapernas domstol har erkänt att de detaljerade reglerna för beviljande av vissa förmåner står i nära samband med ett särskilt ekonomiskt och socialt sammanhang. Därför är det motiverat att göra ett begränsat undantag från reglerna om samordning av perioderna som avses i artikel 10a.2.

(12) Fördraget ger inte de nödvändiga befogenheterna att vidta lämpliga åtgärder inom området social trygghet för studerande; det är därför motiverat att använda artikel 235 förutom artikel 51.

(13) Denna förordning påverkar inte de villkor som fastställs i rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

RF (EG) nr 1399/1999 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 29.4.1999

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 325, 23.10.1998, s. 12.), som lagts fram efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT L 150, 28.5.1999.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 101, 12.4.1999, s. 41.), och

av följande skäl:

(1) Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 307/99 (EGT L 38, 12.2.1999).) samt i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 307/99 (EGT L 38, 12.2.1999).). Dessa ändringar föranleds av de ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet.

(2) Tillämpningen av kapitel 8 på barnpensioner medför tolkningsproblem och administrativa problem och det ligger i berörda personers intresse att barnpensioner hellre beräknas enligt bestämmelserna i kapitel 3 i avdelning III än enligt bestämmelserna i kapitel 8.

(3) Beräkningen av barnpensioner enligt kapitel 3 påverkar inte skyldigheten att göra differentierade utbetalningar enligt domstolens rättspraxis för de förmåner som återstår i kapitel 8.

(4) Det förefaller lämpligt att göra anpassningar under rubriken ”L. PORTUGAL” i bilaga IIa så att de förändringar av Portugals lagstiftning som genomförts kan beaktas.

(5) En ny punkt bör läggas till under rubriken ”G. IRLAND” och en annan ny punkt under rubriken ”O. FÖRENADE KUNGARIKET” i bilaga VI, så att de särskilda prioritetsreglerna kan beaktas när rätt till familjeförmåner samtidigt föreligger enligt lagstiftningen i Förenade kungariket och Irland på grund av att förvärvsarbete utövas på en av dessa två medlemsstaters territorium.

(6) Bestämmelserna i bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72 inverkar inte direkt på fastställandet av enskilda personers rättigheter.

(7) Samtliga bilagor till förordning (EEG) nr 574/72 bör kunna ändras genom en förordning som antas av kommissionen på begäran av den medlemsstat eller de medlemsstater som berörs eller deras behöriga myndigheter efter yttrande från Administrativa kommissionen. Ändringen av dessa bilagor syftar i praktiken bara till att i ett gemenskapsinstrument införa beslut som fattas av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter.

(8) En anpassning bör göras av texten under rubriken ”43. SPANIEN-ITALIEN” i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72.

(9) Efter en administrativ om organisation i Frankrike som rör behandlingen av ansökningar om förlängd eller särskild utstationering bör lämpliga anpassningar göras i texten under rubriken ”E. FRANKRIKE” i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72.

(10) För att målet fri rörlighet för arbetstagare skall kunna uppnås när det gäller den sociala tryggheten är det nödvändigt och lämpligt att ändra bestämmelserna för samordningen av de nationella systemen för social trygghet genom att gemenskapen antar en bindande rättsakt som är direkt tillämplig i alla medlemsstater.

(11) Detta överensstämmer med bestämmelserna i artikel 3b tredje stycket i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 september 1999.

2. Artikel 1.12 skall tillämpas från och med den 1 januari 2000.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

EPRF (EG) nr 1386/2001 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 5.6.2001

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 274 E, 26.9.2000, s. 113.), som lagts fram efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 367, 20.12.2000, s. 18.),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 15 februari 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT) och rådets beslut av den 14 maj 2001.), och

av följande skäl:

(1) Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1399/1999 (EGT L 164, 30.6.1999, s. 1).) och rådets förordning (EEG) nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1399/1999.). Dessa ändringar föranleds av de ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet.

(2) Efter den franska regeringens anmälan till rådets ordförande av en förklaring om att göra förordning (EEG) nr 1408/71 tillämplig på de franska tilläggspensionssystemen ARRCO och AGIRC är det lämpligt att underlätta tillämpningen av den förordningen på dessa system genom att lägga till nya punkter i dess bilaga IV del C och bilaga VI, främst för att beakta dessa två systems kompletterande karaktär jämfört med grundsystemen och det faktum att förmånerna från dessa system beräknas på grundval av antalet intjänade pensionspoäng, oberoende av fullgjorda försäkringsperioder.

(3) Det bör förtydligas att förmånerna enligt det österrikiska lagstadgade systemet för särskilda bidrag skall beviljas enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71.

(4) Med beaktande av Europeiska gemenskapernas domstols dom av den 11 juni 1998 i mål C-275/96 Kuusijärvi mot Riksförsäkringsverket (REG 1998, s. I-3419.) bör avsnittet ”N. SVERIGE” i bilaga VI ändras.

(5) Artikel 34.5 i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras så att den skiljer sig från artikel 34.4 och således inte längre hänvisar till återbetalning av utgifter upp till en fastställd nivå, när utgifterna uppkommit under en vistelse i en medlemsstat där lagstiftningen inte innehåller återbetalningssatser.

(6) Artikel 93.1 i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras med hänsyn till rådets förordning (EG) nr 307/1999 (EGT L 38, 12.2.1999, s. 1.), som utvidgar förordning (EEG) nr 1408/71 till att omfatta studerande.

(7) Artikel 107 i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras till följd av införandet av euron den 1 januari 1999.

(8) För att målet fri rörlighet för arbetstagare skall kunna uppnås är det nödvändigt och ändamålsenligt att ändra bestämmelserna om samordningen av de nationella sociala trygghetssystemen genom en bindande gemenskapsrättsakt som är direkt tillämplig i alla medlemsstater.

(9) Förutom i artikel 42 föreskrivs i fördraget inte några andra befogenheter för antagandet av denna förordning än dem i artikel 308.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Bilagorna IIa, IV och VI till förordning (EEG) nr 1408/71 skall ändras i enlighet med bilagan till denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 1 skall tillämpas från och med den 1 januari 2000 med avseende på de ändringar som gjorts under avsnitt ”E. FRANKRIKE” i bilaga IV, del C och bilaga VI i förordning (EEG) nr 1048/71.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

EPRF (EG) nr 631/2004 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, och av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71, avseende anpassning av rättigheter och förenkling av förfaranden 31.3.2004

(Text av betydelse för EES och Schweiz)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308 i detta,

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona den 15 och 16 mars 2002 om införande av europeiskt sjukförsäkringskort,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EUT C 32, 5.2.2004, s. 78.),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 4 december 2003 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 4 mars 2004.), och

av följande skäl:

(1) I enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona den 15-16 mars 2002 skall ”ett europeiskt sjukförsäkringskort […] ersätta de nuvarande pappersformulär som krävs för att erhålla sjukvård i en annan medlemsstat”. Kommissionen skulle lägga fram ett förslag om detta före Europeiska rådets vårmöte 2003. Ett sådant kort skulle förenkla förfarandena.

(2) För att uppnå och överträffa detta mål och ge de försäkrade och institutionerna så stora fördelar som möjligt genom det europeiska sjukförsäkringskortet, krävs det vissa ändringar av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen konsoliderad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 (EGT 187, 10.7.2001, s. 1).).

(3) I förordning (EEG) nr 1408/71 föreskrivs för närvarande om tillgång till olika typer av vårdförmåner vid en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten eller bosättningsstaten beroende på vilken grupp de försäkrade tillhör genom att det görs en åtskillnad mellan ”omedelbart nödvändig vård” och ”nödvändig vård”. För att öka skyddet för de försäkrade bör samma rättigheter föreskrivas för alla försäkrade när det gäller tillgång till vårdförmåner vid en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den stat där de är försäkrade eller bosatta. Alla försäkrade personer skall på dessa villkor ha rätt till de vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga under deras vistelse på en annan medlemsstats territorium, med samtidig hänsyn tagen till vårdförmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd.

(4) Det är mycket viktigt att alla åtgärder vidtas för att se till att alla medlemsstater genomför artikel 22.1 a i ordentligt, särskilt när det gäller vårdgivarna.

(5) För vissa typer av fortlöpande behandling som kräver särskild infrastruktur, t.ex. dialys, är det viktigt för patienten att behandlingen kan ges under dennes vistelse i en annan medlemsstat. Administrativa kommissionen upprättar i detta syfte en förteckning över vårdförmåner som först måste vara föremål för en överenskommelse mellan den försäkrade och den institution som ger behandlingen i syfte att garantera tillgången till vård och att öka möjligheterna att tillfälligt vistas i en annan medlemsstat för den försäkrade.

(6) Tillgång till vårdförmåner vid en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat medges i princip mot uppvisande av den avsedda blanketten enligt rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen konsoliderad genom rådets förordning (EG) nr 118/97 och senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1851/2003 (EUT L 271, 22.10.2003, s. 3).). Vissa medlemsstater kräver fortfarande, åtminstone i sina bestämmelser men kanske inte i praktiken, att ytterligare formaliteter fullgörs vid ankomsten till deras territorier. Dessa krav, särskilt skyldigheten att alltid först lämna ett intyg till institutionen på vistelseorten som styrker rätten till vårdförmåner, framstår nu som onödigt inskränkande och kan hindra den fria rörligheten för berörda personer.

(7) Medlemsstaterna bör se till att lämplig information tillhandahålls om förändringar av rättigheter och skyldigheter som följer av denna förordning.

(8) För en effektiv och korrekt tillämpning av förordningen är samarbete mellan institutionerna och de personer som omfattas av förordningen nödvändigt. Detta samarbete förutsätter att såväl institutionerna som de försäkrade lämnar fullständiga uppgifter om alla förändringar som kan påverka rätten till förmåner, t.ex. när den försäkrade slutar eller byter sin anställning eller verksamhet som egenföretagare, när den försäkrade eller en familjemedlem till den försäkrade ändrar bosättning eller vistelse, när familjesituationen förändras eller när lagstiftningen ändras.

(9) Med hänsyn till att vissa enskilda situationer kan vara komplicerade när personer vistas på olika platser bör det föreskrivas om en mekanism som gör det möjligt för institutionerna att reglera de enskilda fall då skilda tolkningar av förordning (EEG) nr 1408/71 och dess tillämpningsförordning kan äventyra de berörda personernas rättigheter. I de fall då det inte går att finna en lösning som tillvaratar alla rättigheter för den berörda personen bör det föreskrivas om en möjlighet att hänskjuta ärendet till administrativa kommissionen.

(10) För att anpassa förordningen till utvecklingen av tekniken för informationsbehandling, där det europeiska sjukförsäkringskortet är en viktig del, eftersom det på sikt är avsett att vara ett elektroniskt medium som kan läsas i alla medlemsstater, bör vissa artiklar i förordning (EEG) nr 574/72 ändras så att termen ”handling” avser allt innehåll, oberoende av medium, nedskrivet på papper eller lagrat i elektronisk form, ljud- eller bildupptagningar samt audiovisuella upptagningar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Medlemsstaterna skall se till att lämplig information tillhandahålls om förändringar av rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

För genomförandet av denna förordning skall institutionerna i vistelsestaten se till att alla vårdgivare fullt ut känner till de kriterier som fastställts i artikel 22.1 a i i förordning (EEG) nr 1408/71.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 2004.

Direkt tillträde till vårdgivare skall garanteras senast den 1 juli 2004.

EPRF (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen 29.4.2004

Ändringsrättsakten har utelämnats från denna version. Se EPRF 883/2004.

EPRF (EG) nr 647/2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 13.4.2005

EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EUT C 80, 30.3.2004, s. 118.),

efter att ha hört Regionkommitténs yttrande,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 11 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 15 november 2004 (EUT C 38 E, 15.2.2005, s. 21) och Europaparlamentets ståndpunkt av den 8 mars 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT).), och

av följande skäl:

(1) Förordningarna (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 (EUT L 100, 6.4.2004, s. 1) och upphävd med verkan från och med ikraftträdandedagen för genomförandeförordningen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1).) och nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 631/2004.) bör ändras för att ta hänsyn till EG-domstolens senaste rättspraxis, underlätta tillämpningen av dessa förordningar och beakta ändringar i medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet.

(2) Vid beaktandet av den senaste rättspraxisen bör man dra slutsatser av domarna, främst i målen Johann Franz Duchon mot Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten (Dom av den 18 april 2002 i mål C-290/00, REG 2002, s. I-3567.) och Office national de l’emploi mot Calogero Spataro (Dom av den 13 juni 1996 i mål C-170/95, REG 1996, s. I-2921.).

(3) Domarna i målen Friedrich Jauch mot Pensionsversicherungsanstalt der Arbeiter samt Ghislain Leclere och Alina Deaconescu mot Caisse nationale des prestations familiales (Dom av den 8 mars 2001 i mål C-215/99, REG 2001, s. I-1901, och av den 31 maj 2001 i mål C-43/99, REG 2001, s. I-4265.), om klassificeringen av särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner, kräver för rättssäkerhetens skull att de två kumulativa kriterier som skall beaktas preciseras så att dessa förmåner kan förtecknas i bilaga IIa till förordning (EEG) nr 1408/71. Med anledning av detta bör bilagan ses över med beaktande av de lagändringar som införts i medlemsstaterna rörande denna typ av förmåner och som är föremål för en särskild samordning eftersom de är blandade. Dessutom bör övergångsbestämmelserna om den förmån som domen i målet Jauch handlade om preciseras för att skydda förmånstagarnas rättigheter.

(4) Mot bakgrund av den rättspraxis som gäller förhållandet mellan förordning (EEG) nr 1408/71 och bestämmelserna i de bilaterala konventionerna om social trygghet, är det nödvändigt att ändra bilaga III till förordningen. Anteckningar i bilaga III del A är motiverade endast i två fall: när de är förmånligare för de migrerande arbetstagarna (EG-domstolen erinrade om principen om den förmånligaste behandlingen i sin dom av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, REG 1991 s. I-323; i dom av den 9 november 1995 i mål C-475/93, REG 1995 s. I-3813; i dom av den 9 november 2000 i mål C-75/99, REG 2000 s. I-9399, och i dom av den 5 februari 2002 i mål C-277/99, REG 2002 s. I-1261.) och när det rör sig om särskilda och exceptionella förhållanden, som vanligen är av historisk art. Inga anteckningar bör tillåtas i del B utom när objektiva, exceptionella förhållanden motiverar ett undantag från artikel 3.1 i förordningen, och artiklarna 12, 39 och 42 i fördraget (Dom av den 30 april 1996 i mål C-214/94, REG 1996, s. I-2253. Dom av den 30 april 1996 i mål C-308/93, REG 1996, s. I-2097. Dom av den 15 januari 2002 i mål C-55/00, REG 2002, s. I-413.).

(5) För att underlätta tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 bör vissa bestämmelser föreskrivas om dels offentligt anställda personer och personer som behandlas som sådana, dels den resande eller flygande personalen hos företag som bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart, och likaså bör man fastställa regler för att bestämma det genomsnittsbelopp som skall beaktas inom ramen för artikel 23 i förordningen.

(6) Översynen av bilaga IIa till förordning (EEG) nr 1408/71 kommer att leda till att vissa befintliga punkter utgår, och att vissa nya punkter införs i överensstämmelse med ändringar av lagstiftningen i några medlemsstater. I det senare fallet åligger det dessa medlemsstater att överväga behovet av övergångsbestämmelser eller bilaterala lösningar för att reglera situationen för de personer vars förvärvade rättigheter kan komma att påverkas som en följd av detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 1.9, vad gäller artikel 95f i förordning (EEG) nr 1408/ 71, och bilaga I punkt 1 a och b samt bilaga II punkterna 2 och 4 skall tillämpas från och med den 1 januari 2005.

Bilaga I ändrar förordning RF (EEG) 1408/71 och bilaga II ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

EPRF (EG) nr 629/2006 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 5.4.2006

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EUT C 24, 31.1.2006, s. 25.),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 15 november 2005 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 10 mars 2006.), och

av följande skäl:

(1) Med ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och av rådets förordning (EEG) nr 574/72, avseende anpassning av rättigheter och förenkling av förfaranden (EUT L 100, 6.4.2004, s. 1.), har förfarandena för att få tillgång till vårdförmåner vid tillfällig vistelse i en annan medlemsstat förenklats. Det är lämpligt att utvidga de förenklade förfarandena till att omfatta bestämmelserna om förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar i förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 (EUT L 117, 4.5.2005, s. 1).) och förordning (EEG) nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 207/2006 (EUT L 36, 8.2.2006, s. 3).).

(2) För att ta hänsyn till ändringar av lagstiftningen i vissa medlemsstater, särskilt i de nya medlemsstaterna sedan anslutningsförhandlingarna slutfördes, bör bilagorna till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas.

(3) Förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 bör därför ändras i enlighet med detta.

(4) För att säkerställa rättslig säkerhet och för att skydda berörda personers berättigade förväntningar är det nödvändigt att det föreskrivs att vissa bestämmelser om ändring av bilaga III till förordning (EEG) nr 1408/71 skall ges retroaktiv verkan från och med den 1 maj 2004.

(5) Fördraget innehåller inga andra befogenheter än de som finns i artikel 308 för att vidta lämpliga åtgärder på området social trygghet för andra personer än anställda.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Bilagorna I, II, IIa, III, IV och VI till förordning (EEG) nr 1408/ 71 skall ändras i enlighet med bilagan till den här förordningen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Punkt 5 a ii–ix och punkt 5 b ii och iv i bilagan skall tillämpas från och med den 1 maj 2004.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

RF (EG) nr 1791/2006 om anpassning av vissa förordningar och beslut när det gäller fri rörlighet för varor, fri rörlighet för personer, bolagsrätt, konkurrenspolitik, jordbruk (även veterinär och fytosanitär lagstiftning), transportpolitik, beskattning, statistik, energi, miljö, samarbete i rättsliga och inrikes frågor, tullunion, yttre förbindelser, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och institutioner, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning 20.11.2006

Ändringsrättsakten har utelämnats från denna version. Se RF (EG) 1791/2006.

EPRF (EG) nr 1992/2006 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 18.12.2006

(Text av betydelse för EES.)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (Yttrandet avgivet den 13 december 2006 (ännu ej offentliggjort i EUT).),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 14 november 2006 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 18 december 2006.), och

av följande skäl:

(1) För att beakta ändringar i vissa medlemsstaters lagstiftning måste vissa bilagor till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas.

(2) Förordning (EEG) nr 1408/71 bör därför ändras i enlighet med detta.

(3) För att säkerställa att den grundläggande reformen av Nederländernas sjukförsäkringssystem, som trädde i kraft den 1 januari 2006, återspeglas korrekt i EU:s samordningsbestämmelser från och med det datum då den trädde i kraft och således ge rättslig säkerhet i fråga om samordningen av sjukersättningar, är det nödvändigt att föreskriva att ändringarna av bilagorna I och VI till förordning (EEG) nr 1408/71 som avser reformen av Nederländernas sjukförsäkringssystem gäller retroaktivt från och med den 1 januari 2006.

(4) Fördraget innehåller inga andra befogenheter än de som finns i artikel 308 för att vidta lämpliga åtgärder inom området för social trygghet för andra personer än anställda.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Bilagorna I, II, IIa, III, IV och VI till förordning (EEC) nr 1408/71 skall ändras i enlighet med bilagan till denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Punkt 1 b och punkt 6 b i bilagan som avser Nederländerna skall gälla från och med den 1 januari 2006, med undantag för avsnittet ”Q. NEDERLÄNDERNA”, punkt 1 f, sjätte strecksatsen i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71, tillagd genom punkt 6 b i bilagan till den här förordningen, som skall gälla från och med det datum som anges i första stycket i den här artikeln.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

EPRF (EG) nr 592/2008 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 17.6.2008

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (Yttrandet avgivet den 25 oktober 2007 (EUT C 44, 16.2.2008, s. 106).),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 15 januari 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 14 maj 2008.), och

av följande skäl:

(1) För att beakta lagändringar i vissa medlemsstater är det nödvändigt att anpassa vissa bilagor till förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1992/2006 (EUT L 392, 30.12.2006, s. 1).).

(2) Förordning (EEG) nr 1408/71 bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Bilagorna I, II, IIa, III, IV, VI och VIII till förordning (EEG) nr 1408/71 ska ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.